Aktivisten
– Jag är samhällsorganisatör , säger Kunu Semake och tigger till sig en kycklingklo till. Min uppgift är att koppla ihop HBTQ-folket med resten av samhället.

”Vi lesbiska ses varken som kvinnor eller män.”


Namn
: Kunu Semake
Gör:
Arbetar för Lesbian and Gay Equality Project, och driver egen ungdomsverksamhet.

Vi sitter vid vägkanten utanför ett hus i kåkstaden Kwa Thema några mil utanför Johannesburg. Husets ägare, en stadig kvinna med flera barn runt benen, har öppnat sin ”restaurang”. Varje eftermiddag släpar hon ut en hembyggd grill till gatan, tänder brasan och börjar grilla kyckling. Det är inte filéer eller kycklingklubbor utan klor och inälvor, sådant som hon köper billigt på marknaden. Massor av folk kommer förbi eller bromsar in sina bilar på väg hem från jobbet. Klorna har en strykande åtgång.

Vi är här för att träffa Jents, en av de lesbiska kvinnor som våldtagits i Kwa Thema. Det är Jents storsyster som driver kycklinggrillen.
Kunu Semake är vår guide, och vår försäkring. Två européer med dyr utrustning och mycket pengar i plånböckerna rör sig inte hur som helst i Kwa Thema. Till och med vår chaufför från Johannesburg är lite skraj, men i Kunus sällskap går det bra. Hon är känd, och betrodd. Hon har gått på universitetet och studerat social utveckling. Ändå är hon arbetslös.
– Jag får inget betalt utan är volontär på halvtid i Lesbian and Gay Equality Project. Just nu kämpar vi med frågan om hatbrott. Sydafrika har en fin konstitution, jag är mycket stolt över den, men vi skulle vilja ha tydliga skrivningar som förbjuder hatbrott mot homosexuella. Vi arrangerar demonstrationer, skriver petitioner och agiterar.

Hon är känd, och betrodd. 

– Eftersom Sydafrika har en konstitution som förbjuder diskriminering av homosexuella tycker vi att man borde vara mer aktiv internationellt. När presidenten i Uganda säger att homosexualitet är ”oafrikanskt” borde Sydafrika opponera sig i Afrikanska Unionen. Vi ligger på Utrikesdepartementet för att vårt land ska arbeta för oss i AU, inte emot oss. Ibland går det, ibland inte.
– Efter mordet på Eudy Simelane och domen mot hennes mördare har saker faktiskt hänt. Publiciteten kring de ”korrigerande” våldtäkterna har betytt mycket och polisen har skärpt sig.

– Det fanns naturligtvis lesbiska även tidigare, innan vi fick demokrati, men de gömde sig. Nu behöver vi inte göra det längre. Vi har fått våra rättigheter. Vi går på kommunmöten och ställer våra frågor öppet. Det handlar om könskvoteringsreglerna till exempel. Om fem kvinnor och fem män ska anställas vid ett speciellt tillfälle hamnar vi helt utanför. Vi ses varken som kvinnor eller män. Det är diskriminering, och inte tillåtet enligt konstitutionen.
– Vi får komma in i skolorna och berätta vad det betyder att vara homosexuell. Det är helt nytt för många av ungdomarna.
– Vi kan till och med bli inbjudna till kyrkorna och vara välkomna, fast vi är klädda så här.

Kunu ser inte ”okvinnlig” ut enligt vårt europeiska sätt att se, men hon har jeans, gymnastikskor och t-shirt. En ”riktig kvinna” förväntas ha kjol eller klänning. Många av de andra lesbiska vi möter har gått ytterligare ett steg, rakar huvudet och klär sig i kostym, slips och tunga herrskor. De rör sig överdrivet ”manligt” och talar med mörka röster. De har inget emot att slåss och provocerar ett samhälle där kvinnan ska vara lydig och sexuellt villig.
– Vissa av de lesbiska skulle vilja byta kön, säger Kunu, men de har inte råd. Det är tungt att känna att man har fel kropp.

De har inget emot att slåss och provocerar ett samhälle där kvinnan ska vara lydig och sexuellt villig.

Vid sidan mot livet som HBTQ-aktivist driver Kunu ett eget projekt, i sin hemby. Där samlar hon ungdomar och arbetar mot alkohol och droger. Med hjälp av utbildning och samtal kan ungdomarna se en framtid, trots att de gått i dåliga skolor och inte äger något.
– Ekonomin i det här landet drivs fortfarande av de vita, säger Kunu Semake.

Våldtäkter är ett stort problem även i Kunus landsbygdsprojekt.
– Massor av flickor har blivit våldtagna av sina farbröder hemma. Det är tabu att tala om. En del av dem börjar ta betalt för sex. Det talar man inte heller om. Ungdomar och barn ska förresten inte säga mycket alls. Som barn får man inte ens se vuxna i ögonen.
Det vill Kunu ändra på. Och med konstitutionen i ryggen ska det gå, säger hon, och reser sig för att hämta en kycklingklo till.

Vi kallade det ju aldrig för våldtäkt …

Den kändes obegriplig – statistiken vi sett om våldtäkter i Sydafrika innan vi åkte. Att fyra av tio kvinnor fick räkna med att bli våldtagna i sitt liv – fler än de som går ur högstadiet. Och att mer än var fjärde man i undersökningar medgett att han någon gång våldtagit. Kunde detta stämma?
Sedan började vi träffa våldtäktsoffren. Den ena efter den andra berättade hur de utsatts för brutala övergrepp av enskilda eller grupper av män. Flyktingen från Zimbabwe som hade gruppvåldtagits två gånger på sin väg mot ett bättre liv i Johannesburg. Hon hade stora problem att älska sin dotter, våldtäktsresultatet. Vi träffade Jents och de andra lesbiska i kåkstäderna som våldtas i ”korrigerande” syfte, så att de, enligt en helt vansinnig logik, ska förstå hur ”kul” det är att ha sex med en ”riktig karl”.

Vår chaufför sa inte mycket. Han höjde på ögonbrynen när de kostymklädda butcherna äntrade bilen och flörtade med fotografen Linda, men han sa inget.
Tills han en dag vände sig om mot oss i baksätet och sa:
– Vi kallade det ju aldrig för våldtäkt …
– Vad då?
– Jo, när flickorna gick ut i skogen för att samla brännved, i min ungdoms by, då följde vi killar efter. Vi drog lott om vilken tjej vi skulle få och hade man tur fick man den man tyckte om. Annars fick det bli någon annan. Vi gick bara fram till dem och knuffade omkull dem. De sa inget. Men nu, när jag tänker efter, förstår jag att de nog inte ville …

Varför skulle hon berätta och fördärva sitt rykte? 

När ungdomarna kom tillbaka till byn berättade ingen vad som hänt. Man talade över huvud taget inte om sex. Det var skamligt, tabu. Man ska inte ha sex innan man gifter sig och den flicka som blivit våldtagen skämdes. Varför skulle hon berätta och fördärva sitt rykte? Om det råkade bli en graviditet efter skogspromenaderna fick pojken ta sitt ansvar och gifta sig med flickan. Annars hände inget.
Frågan är om vår chaufför skulle ha svarat ”ja” på en fråga om han våldtagit. Kanske är var fjärde sydafrikansk man som våldtäktsman en allt för låg siffra?