Att få stryk av mannen du älskar är som att äta russin.
Badour Shaker
På nedre botten i det ljusgröna huset näst längst ner på gatan sitter en elvaårig flicka och kammar sitt hår. Mörkret har sedan länge fallit över staden Maghagha, den sista torsdagen i juni månad, och hennes mamma Zeinab kallar på henne med hennes smeknamn: Amel! Jag ska ta dig till din omskärelse!
”Läpparna började anta en konstig färg och hon frågade läkaren; Sover flickan?”
Namn: Badour Shaker
Dödad: Vid 12 års ålder.
Flickan protesterar inte och ställer inga frågor utan stiger genast upp, lägger ifrån sig kammen och byter sin pyjamas mot den nya djupröda fotsida habaya hennes mamma räcker fram till henne. Slutligen knyter hon en vit duk runt huvudet.
Sedan är Badour redo, för det är så hon egentligen heter. Bara mamma Zeinab envisas med att säga Amel. Det beror på att alla hennes tre äldre döttrar bär namn som börjar på A: Amani, Asmaa och Amany. När Zeinab födde sin fjärde dotter den 29 juli 1995 ville hon ge även henne ett A-namn men fadern sa nej. Den nyfödda skulle heta Badour. Han fick sin vilja igenom, men nu är han död sedan ett år tillbaka och Zeinab trotsar honom fortfarande varje dag med att använda namnet hon själv valt till sin yngsta dotter: Amel! Kom Amel, det är dags för dig i kväll!
Klockan är nio på kvällen. I det andra av de två rummen sitter storasyster Asmaa med sin fästman. Badour ber sin syster att den unge mannen ska gå hem tidigt den här kvällen, och systern lovar att så ska ske. Hon förstår utan vidare varför. Det får inte finnas en man i huset i det ömtåliga ögonblick då en nyss omskuren flicka kommer hem, som kvinna.
– Jag är hungrig, säger Badour just när de är färdiga att lämna huset.
Zainab skyndar sig att göra en bit bröd som flickan bär med sig i handen när de går ut på den skumma lilla gatan.
Hand i hand skyndar mor och dotter sedan genom staden i riktning mot den lilla kliniken vid norra infarten till staden Maghagha. Det är en promenad på 30 minuter.
Varför flickor måste omskäras har inte Zeinab riktigt klart för sig, men det har att göra med risken att dotterns inre könsdelar kan börja växa okontrollerat.
Zeinab Abdel Ghani gör bara det som hennes egen mamma gjorde för henne, som nästan alla kvinnor gör i Egypten sedan tusentals år. När flickan är mellan sex och tretton år måste hon omskäras. Pojkar omskärs för att de ska kunna avla barn. Varför flickor måste omskäras har inte Zeinab riktigt klart för sig, men det har att göra med risken att dotterns inre könsdelar kan börja växa okontrollerat. Faran är att hon utvecklar en så stark sexuell aptit att det gör hennes make olycklig och skamsen.
Zeinab vet att klitoris måste snittas bort, och även de inre blygdläpparna i de fall dessa sticker ut för mycket. Hon har hört talas om att en kvinnas klitoris, om den inte tuktas, kan växa till storleken av en manslem. Vilken man ska då vilja gifta sig med Badour?
Särskilt roligt känns det inte att ta sin dotter för omskärelse. Zeinab har flera gånger de gångna månaderna bestämt en tidpunkt som sedan ställts in av den ena eller andra anledningen, hon minns inte längre varför men det kan spela in att hon själv minns hur det var att bli skuren. Det gör väldigt ont.
Men följande månad ska hennes yngsta fylla 12 år och tidpunkten är den rätta, såväl som årstiden. Av omtanke har Zeinab inväntat just det här datumet. En omskärelse ska gärna göras på sommaren då det är enklare att tvätta sig och luften är mjuk och varm. På vintern blir skinnet stelare och läker långsammare. Zeinab har väntat i det längsta, för att Badour ska slippa göra om operationen, vilket ibland blir nödvändigt. På småflickor kan den där delen växa ut igen, har Zeinab lärt sig.
Flickan ska ta med sig den borttagna kroppsdelen, inknuten i klänningstyget, och kasta den i Nilen.
För att det ska bli riktigt gjort måste Zeinab sedan ta Badour till Nilens läkande vatten, och låta flickan ta med sig den borttagna kroppsdelen, inknuten i klänningstyget, och kasta den i vattnet. Men huvudsaken är att det blir gjort i tid. Och äntligen är de på väg.
De går under tystnad. Att Zeinab väljer att uppsöka kliniken en sen kväll är ingen slump, hon vet att omskärelsen av någon anledning – kanske bara ännu en av myndigheternas nycker – inte kan ske lika öppet som förr i tiden då hon själv var en liten flicka. Nu måste hon vara diskret. Det har utfärdats nya bestämmelser om när och hur en barnmorska eller läkare kan göra det nödvändiga snittet. De nya reglerna är tydligen att operationer som dessa bara kan utföras en viss dag i veckan, och att en läkare måste bedöma den nödvändig. Förr kunde man ta vilken barberare som helst på gatan, bara hans kniv var vass nog. Så enkelt är det inte längre, men detta är inget stort problem. Zeinab vet att om hon kommer till kliniken en sen kväll kommer den kvinnliga gynekologen att utan krångel göra det hon ber om.
Badour frågar fortfarande ingenting medan de traskar fram. Zeinab förstår att flickan vet på ett ungefär vad som ska hända, trots att ordet aldrig yppats inom hemmets väggar, absolut inte. Sådana saker går inte att prata om. Men flickan har förmodligen snappat upp vad som viskas i skolan och i umgänget mellan kvinnorna på gatan.
Hon är rädd för att hon ska bli tvungen att hålla fast sin yngsta dotter och höra hennes skrik av rädsla.
Ju närmre de kommer sitt mål desto mer oroar sig Zeinab. Mest rädd är hon för att hon ska bli tvungen att hålla fast sin yngsta dotter och höra hennes skrik av rädsla. Därför är hon både glad och lättad när de utmed vägen stöter på sin granne Sharbat. Hon är en äldre kvinna som Zeinab tycker mycket om. De stannar till och Zeinab ber om hjälp när hennes yngsta äntligen ska omskäras. Den äldre kvinnan samtycker och de fortsätter alla tre att gå mot kliniken.
En sista gång stannar de till på vägen, två av Badours skolkamrater är på väg hem och först nu uttalar Badour ordet, hon säger:
– Jag är på väg till min omskärelse!
Hon låter glad. Alla flickor vet att omskärelsen betyder att de förmodligen serveras anka hemma till kvällen. Kanske får hon presenter! Därför är alla glada. Därför gratulerar flickorna sin väninna.
– Lycka till, säger de och kysser Badours kinder.
Året då Badour gick till sin könsstympning var 2007, och den uråldriga seden att låta omskära flickor hade börjat ifrågasättas. 1994 gjordes en statlig studie som fick stor uppmärksamhet då den visade att 97 procent av de gifta kvinnorna i Egypten hade genomgått FGM (Feminine Genital Mutilation).
Staten gjorde halvhjärtade försök att begränsa FGM, men fortfarande var det möjligt för läkare att utföra ingreppet om de ansåg det "nödvändigt". Det som behövdes var först och främst en lag som kriminaliserade FGM. Och den kom, tack vare Badours öde.
Mamma Zeinab Abdel Ghani är vid den här tidpunkten femtioett år gammal och änka sedan ett år, och hon sörjer inte sin make. Inte heller beklagar hon sig, det vore inte anständigt att berätta för var och en som vill lyssna hur han kunde bete sig, men sanningen är att maken inte varit god mot henne. Ingen man har varit god mot Zeinab.
När Zeinab var 19 år gavs hon bort till en 42-årig man.
Zeinab har växt upp som föräldralös. Visserligen var hennes mamma i livet, men ett faderlöst barn är inte bättre än vilket barnhemsbarn som helst och hennes styvfar skilde sig inte från andra män med styvbarn. Zeinab fick inte gå i skolan. Men när hennes vänner kom hem på eftermiddagen brukade hon be dem visa henne vad de lärt sig och på så vis har hon lärt sig skriva och läsa.
När Zeinab var 19 år gavs hon bort till en 42-årig man som var bekant med hennes morbror. Makens lön som städare i Stadshuset kunde inte försörja den växande familjen och när den tredje dottern var född bestämde sig Zeinab för att börja arbeta. Maken vägrade acceptera det. Det kunde inte Zeinab förstå. Visserligen är det så att en egyptisk man som sköter om sin kvinna ser till att hon slipper lämna hemmet, men i många familjer finns det inte något val, kvinnan måste arbeta.
Hur har du annars tänkt att vi ska få mat och kläder, sa Zeinab, som var stolt över att tack vare sin läskunnighet ha fått en bra statlig anställning som städerska på en liten klinik ganska nära hemmet. Om hon varit analfabet hade hon inte fått jobbet.
Yngsta dottern Badour har Zeinab fött mellan arbetspassen, och därefter sonen Mahmoud. Då var maken redan krasslig, en sjukdom i gallblåsan, sedan dog han men det blev egentligen inte någon större skillnad för Zeinab som redan försörjde barnen på egen hand.
De hankar sig fram. Zeinab gör sötsaker som hon säljer utanför sin egen dörr för att dryga ut lönen och Badour brukar hjälpa till.
Den yngsta flickan är lugn. Och hon är Zeinabs mest begåvade barn. Även de äldre systrarna har utbildning, det har Zeinab sett till. De har gått i gymnasiet. Men inget av barnen har sådana studieresultat som Badour som bara några veckor tidigare avslutade vårterminen med det högsta betyget i hela skolan. Ingenting är bestämt ännu, men Zeinab funderar på om Badour kanske skulle kunna bli lärare.
Kliniken bakom banken vid norra infarten består av tre rum. I det ena arbetar en manlig barnläkare och i det andra hans hustru, som är gynekolog. I ett tredje rum väntar redan flera flickor, Badour känner dem och de börjar prata med varandra.
Den 40-åriga gynekologen har omskurit även Badours systrar, de har alltid blivit nedsövda några minuter just under själva ingreppet. Därför är Zainab inte förvånad när hon förs måste lösa ut ett recept nere på apoteket. Däremot är hon inte beredd på att det är så dyrt, 28 egyptiska pund (5 USD). Så mycket har hon inte med sig. Zeinab räknar snabbt ut att omskärelsen kommer att kosta över 70 pund (12 USD). Hon tjänar 275 i månaden (49 USD).
Det går femton minuter innan Zeinab börjar undra över tystnaden inifrån rummet. Varför tar det så lång tid?
Lösningen blir att ringa den äldsta dottern och be henne skynda sig att komma med mer pengar. Därför tar det lite tid innan Zeinab hinner tillbaka till kliniken, nu i sällskap med sin äldre dotter, men Badour pratar fortfarande glatt med sina vänner. När det blir hennes tur reser sig Badour och går tyst och stillsamt in till läkaren. Grannkvinnan Sharbat följer med och Zeinab känner tacksamhet för att hon ska slippa se flickans lidande.
Dörren stängs. Det går femton minuter innan Zeinab börjar undra över tystnaden inifrån rummet. Varför tar det så lång tid?
När dörren slås upp mot väntrummet är Zeinab redan förvissad om att någonting är fel. Hon har just hört ett telefonsamtal från det andra läkarrummet, där läkarens make talar upprört på ett annat språk, engelska, tror Zeinab.
Nu kommer grannen Sharbat ut, hon gråter och Zeinab frågar vad som har hänt.
– Jag vet inte, säger Sharbat och i nästa sekund kommer den kvinnliga läkaren ut med Badour i famnen, alla följer efter ut på gatan och innan hon vet ordet av sitter Zeinab i en hästdroska. I droskan framför henne sitter läkaren med det livlösa barnet på väg mot sjukhuset.
Ögonblicket därpå hade allting börjat se fel ut, väldigt fel.
Färden tar en halvtimme. På den tiden hinner grannen berätta vad hon sett. Hon såg Badour få en spruta och att läpparna började anta en konstig färg och hon frågade läkaren; Sover flickan?
Vi ska väcka henne efteråt, hade läkaren svarat och skurit i flickans underliv, men i ögonblicket därpå hade allting börjat se fel ut, väldigt fel. Blodet rann, läkaren knöt något runt flickans midja och Sharbat såg inte att barnet rörde sig.
Alldeles stilla låg Badour, med mörka läppar, och läkaren ringde sin man i rummet intill och sa upprört att han måste hjälpa henne.
Medan hästskjutsen närmar sig sjukhuset känner Zeinab vetskapen fylla henne: dottern är död. När de kommer till sjukhuset möts de av en grupp läkare som pratar högt och upphetsat med varandra, det kommer poliser och Zeinab vet förstår inte varför, men det är hon som ska komma med, och plötsligt befinner hon sig på polisstationen. Inlåst.
Läkaren är chockad och maken hävdar att allt är Zeinabs fel.
De är snälla mot Zeinab i häktet men under de tre dagar hon sitter där kan hon inte svälja en enda bit av den mat de bär fram till henne. Gång på gång måste hon berätta om sin dotter. Tydligen är den kvinnliga läkaren försvunnen någonstans i regionhuvudstaden Minia. Man säger att läkaren är chockad och att maken hävdar att allt är Zeinabs fel, att hon kom dit med ett sjukt barn, en redan medvetslös flicka.
Zeniab släpps sedan hennes opåverkade vittnesmål säkrats, och samma dag begraver hon sin yngsta dotter Badour. Hon väljer att inte se kroppen, innan den lindas och läggs till evig vila i den traditionella stengraven.
Några dagar senare hör journalisten Saeid Nafe talas om en väns kollega vars dotter avlidit i samband med en könsstympning. Han bestämmer sig för att resa dit och möts av en mycket upprörd familj som berättar att de terroriseras av den kvinnliga läkarens man, som erbjudit dem 15 000 pund (2 700 USD) för att inte medverka i en rättegång.
Zeinab vägrade. De kan aldrig kompensera mig för min dotter, sa hon och berättade hela historien för journalisten som åkte hem och skrev.
Artikeln blev stort uppslagen i en dagstidning, och blev läst av deltagarna på en konferens i Kairo om flickors hälsa. Nahed Hamza på tidningen Al- Akhbar var en av deltagarna som brann för att skriva om de nya frågorna. Våld mot kvinnor har varit otänkbart att skriva om under hennes första 20 år i yrket, liksom skilsmässor och illegala aborter. Men 2000 bildades ett nationellt råd för kvinnofrågorna (National Counsil for Women) och mycket blev annorlunda.
Varför hade hon inte själv rapporterat tidigare? Det måste bli ändring på!
Sedan en tid hade vanliga kvinnor synts i teve för att prata om könsstympning och Nahed kände att hon skämdes; varför hade hon inte själv rapporterat tidigare? Det måste bli ändring på!
Alla på konferensen talade om Badour.
– Tiden var mogen, säger Nahed. Alltfler människor var trötta på könsstympning, och så kom historien om henne. Hon fick bli en symbol.
Inte bara Nahed, utan många journalister begav sig till Minya 30 mil söderut, för att träffa den modiga mamman Zeinab. Och nyheten spreds över världen.
Det blev rättegång. Obduktionen visade att Badour dött av en överdos av narkosmedlet Catoral. Läkarna påstod att Badour måste ha lidit av allergi, vilket inte kunde bevisas. Läkaren dömdes till ett års fängelse för dråp, och friades i högre instans i själva brottmålet. Däremot utdömdes ett skadestånd.
Då hade frågan om FGM redan fått en rejäl skjuts, och en ny konferens arrangerats på guvernörsnivå. Flera tusen kliniker stängdes. Könsstympningen minskade, och i den senaste studien hade 50 procent av egyptiska flickor i åldrarna 10-18 år könsstympats. Följande år, 2008, blev FGM olagligt, med stöd av lagen om barns rättigheter. Brottet ger straff från böter och upp till fem års fängelse, beroende på hur stor flickans skada är. Även föräldrar som medverkat till könsstympning ska betraktas som medskyldiga.
Flera tusen kliniker stängdes. Könsstympningen minskade.
Frågan är förstås om människor känner till att lagen finns. Och om några pengar satsas på att lagen ska efterlevas?
– Jag har hört talas om några åtal om FGM, berättar advokaten Azza Suleiman som driver CEWLA (Centre for Egyptian Women's Legal Assistance office,).
– Men de åtalen har bara handlat om dödsfall. Överlever hon FGM tycks inte problem finnas. Och bara den som höll i kniven har åtalats, inte föräldrarna som planerat.
Azza misstror systemet. Hon påpekar att domare måste utbildas, de som ska använda lagen – även om de kanske är emot den. Officiellt har Egypten inga hedersmord, men gång på gång finner hon sådana fall som i stället bokförts som självmord.
– Jag tycker att situationen generellt är värre nu för egyptiska kvinnor. Staten är svag. Förut var kvinnan åtminstone respekterad, men när fattigdomen ökar är gatorna inte länge säkra för kvinnor. Utbildningen är sämre. Korruptionen är enorm. Kort sagt, när staten är svag växer religionens betydelse och företrädare breder ut sig överallt och talar om vad som är rätt och fel.
Badour blev en martyr, och det har talats om att instifta en särskild flickornas dag i hennes namn.
– Det är väl bra med en ny lag, men FGM fortsätter ju. Nästan som vanligt! Säger hennes mamma Zeinab.
Badour blev en martyr, och det har talats om att instifta en särskild flickornas dag i hennes namn.
Badour vilar bakom en grön liten dörr, lindad i vita tyger, på en kyrkogård i Kairo. Varje fredag går Zeinab dit, sätter sig en stund utanför gallret framför gravens dörr. Hon brukar ha med sig kakor och frukt till prästen. En av de äldre döttrarna bor i närheten, så hon kan passa på att hälsa på där också. Här, på kyrkogården, finns bara en känsla:
– Jag är en mamma och jag tog mitt barn för att omskäras. Det är jag som är skyldig till hennes död.
Kerstin Weigl
Mödradödlighet: 43 dödsfall/ l00 000 födslar.
Antal barn/kvinna: 2,97 (beräknat för 2011)
Abortlagstiftning: Abort är inte lagligt. Tillåts endast om mammans liv är hotat. Mycket restriktiv tillämpning.
Lag mot våldtäkt inom äktenskapet: Finns inte.
Våld mot kvinnor i nära relationer: Varje timme utsätts två kvinnor för våldtäkt. Bara 12 procent av 2 500 fall av sexuellt ofredande polisanmäldes.
Ordspråk, Egypten
