En bra kvinna har varken ögon eller öron.
”Om Joe blev kvar i vårt hus skulle han döda någon – mig, min bror eller min son.”
Namn: Cathy och Michael
Ålder: 39 och 19 år
Cathy: Jag är kristen och såg min tidigare skilsmässa som ett stort misslyckande. Jag ville vara gift och leva ett tryggt och stabilt familjeliv, det var det jag längtade efter. Det visste han. Han fick mig att tro att han ville detsamma.
Han hade berättat att han hade haft det besvärligt i sitt liv och att han hade missbrukat både det ena och andra, men han hade slutat med allt sa han.”Alla har rätt till en andra chans”, tänkte jag.
Jag såg bara en stackars man som haft ett tufft liv.
Han hade en dotter sedan tidigare, en flicka som han saknade, sa han. Hans relation med de egna föräldrarna var också dålig. Allt detta ville han ha min hjälp att reda upp. Hans dotter flyttade hit så småningom och jag tog hand om henne som mitt eget barn. Jag försökte göra alla lyckliga.
Det han inte berättade var att han suttit i fängelse för kvinnomisshandel och att dotterns mamma hade gett honom besöksförbud. Han var också dömd för illegalt vapeninnehav och narkotikabrott. Jag såg bara en stackars man som haft ett tufft liv.
Hela tiden var han svartsjuk och kontrollerande. Nu vet jag att det är i den ordningen det kommer: först kontroll, sedan skäll och elakheter, sist misshandel.Det första våldsutbrottet kom innan vi hade gift oss. Barnens pappa hade kommit på besök och Joe gick i taket för att vi råkade ha likadana kläder på oss – vit t-shirt och jeansshorts. Det var första gången Joe hotade mig med kniv. Han skar mig i handen.
Efter den händelsen gick vi i familjerådgivning och han slutade dricka. Han gick i kyrkan och deltog i bibelstudier. Sedan gick jag med på att gifta mig med honom.
Att säga nej till sex var inte möjligt.
När vi hade gift oss blev det värre. Då hade han alla rättigheter, tyckte han – jag var ju hans fru. Att säga nej till sex var inte möjligt. Han skjutsade mig till och från jobbet och ville alltid veta var jag befann mig.
Allt var inte dåligt. Han sökte jobb ibland och behöll dem ett tag. Han drack inte, men jag vet att han fortsatte röka marijuana.Han följde med till kyrkan då och då. Jag ansträngde mig så för att det skulle fungera. Jag älskade honom.
Så småningom blev grälen värre, liksom misshandeln och våldtäkterna. Han hotade mig med pistol två gånger och tog ofta stryptag, en gång så att jag förlorade medvetandet. Jag fick åka till sjukhuset flera gånger med skador i ryggen och bruten käke.
Jag sökte hjälp i kyrkan men pastorn läste bara något ur Bibeln och gick.
En gång ringde jag min bror. Han blev rasande när han såg mina skador. När Joe kom hem sa han att min bror inte skulle lägga sig i. ”Hon är min fru”, sa han. Jag ville bara att han skulle gå. Jag var rädd att Joe skulle skada honom.
Jag sökte hjälp i kyrkan men pastorn läste bara något ur Bibeln och gick. Nu har jag bytt kyrka.
Jag arbetar i domstolen, bland annat med att ta emot misshandlade kvinnor. Jag visste vad som kunde hända och att det oftast bara blir värre. Jag skämdes så för att jag hade det likadant. Jag sjukskrev mig så att skadorna skulle hinna läkas. Jag visste att våldet kunde vara livsfarligt, men min självkänsla var i botten. Han sa att allt var mitt fel, att det var jag som tvingade honom att slå mig.
Det dröjde några veckor när jag bara låg hemma och grät, innan jag bestämde mig.
Det som hände natten till den 18 september 2010 fick mig till sist att förstå att jag måste göra något. Joe kom hem och började bråka. Han slog mig flera gånger och tvingade sedan ner mig i sängen med stryptag.När han släppt mig sa jag att jag inte stod ut längre, jag skulle berätta för min bror. Då hämtade han pistolen, höll den mot mitt huvud och sa att om jag skvallrade skulle Joe döda både min bror och mig.
Det dröjde några veckor när jag bara låg hemma och grät, innan jag bestämde mig. Jag orkade inte längre. Om Joe blev kvar i vårt hus skulle han döda någon – mig, min bror eller min son. Tänk om han skulle skada Michael! Pojken hade ju blivit stor och kunde säga ifrån.
Om jag lyckades skilja mig och få honom att flytta skulle han hitta en ny kvinna. Förr eller senare skulle någon dö, det var jag säker på. Jag var tvungen att polisanmäla honom.
Joe dömdes till tio års fängelse. Jag har gått i terapi och när jag började återuppleva allt som hänt trodde jag att jag ska bli tokig. Jag plågas av hemska tankar. Vad är det för fel på mig som kunde välja en sådan man? Hur kunde jag älska någon som behandlade mig så illa? Som slet av mig trosorna och kastade sig över mig, oavsett vad jag sa?
Hur kunde jag älska någon som behandlade mig så illa?
Hur kunde jag utsätta mina barn för detta? Det ger mig sådana skuldkänslor.
Min hälsa är inte bra. Jag har ont i huvudet och är sjukskriven. Jag tror att jag kan få svårt att behålla jobbet. Det här har varit de värsta fem åren i mitt liv. Jag ber till Gud att ingen ska behöva vara med om något liknande. Om någon läser min berättelse här och förstår vad hon måste göra, att hon måste gå innan det är för sent, då är jag tacksam.
Michael: Jag var 15 när mamma började träffa Joe. Jag gillade honom aldrig, men så är det ju ofta när man är tonåring och ens mamma får en pojkvän, så sa hon. Men jag litade inte på honom. Inte ens i början, när han var snäll. När de berättade att de skulle gifta sig tyckte varken jag eller mina syskon att det var bra. Han levde ju på mamma. För det mesta hade han inget eget jobb.
Jag gillade honom aldrig, men så är det ju ofta när man är tonåring och ens mamma får en pojkvän,
Mamma bråkade alltid med oss när vi inte ville gå med till kyrkan, men han slapp. Vi fick inte röka eller dricka – men det fick han.
Sedan började grälen. Vi lyssnade på dem, men om jag försökte ta mammas parti sa Joe att jag var respektlös, mot honom, och mamma höll med.
Min syster försökte slita bort honom från mamma en gång när han satt tvärs över henne och tog stryptag. Min syster har ringt till polisen flera gånger också, och vi fick vittna i rättegången. Då gjorde Joe allt för att smutskasta henne, sa att hon var narkoman och så. Det är hon inte.
Jag är arg på henne för att hon lät honom stanna kvar. Det handlade ju inte bara om honom och henne. Vi var fyra andra som bodde här – jag och mina tre syskon och så småningom Joes dotter.
Joe slog sin dotter och jag försökte gå mellan. Då sa mamma att jag inte fick. Att det var hans dotter och att han måste få uppfostra henne. Han fick göra allt som annars var förbjudet i familjen.
Det handlade ju inte bara om honom och henne. Vi var fyra andra som bodde här.
Jag minns hur jag satt alldeles tyst i skolan. Jag var 17 år och hade en flickvän, men det enda jag tänkte på var hur det var hemma. Hur jag skulle kunna hålla ihop familjen. Jag minns att jag tänkte: ´Jag orkar inte!´ Ändå kanske jag klarade mig bäst, för jag kunde bråka med Joe. Min syster sa aldrig någonting.
Nu är jag stolt över min mamma. Att hon till sist orkade. Vi är alla glada att han är borta, men vi förstår att hon är ledsen för att hon är ensam igen. Vi har familjemöten igen där vi bestämmer saker, och vi studerar Bibeln. Vi har bestämt oss för att aldrig säga att vi hatar Joe. I det här huset hatar vi inte.
Mödradödlighet: 16 per l00 000 födslar.
Antal barn/kvinna: 2,06
Abortlagstiftning: Fri aborträtt. Vissa delstater har bestämmelser om bland annat obligatorisk information till blivande mödrar om fostrets aktuella storlek, utseende etc.
Lag mot våldtäkt inom äktenskapet: Finns
Våld mot kvinnor i nära relationer: Var sjätte kvinna har blivit utsatt för sexuellt våld.
Ordspråk, Mexiko