Ta hand om era kycklingar för nu är tuppen lös.
”De ser hur kvinnokroppen slungas mot stenmuren och landar i sittande ställning. ”
Namn: Encarnación Rubio Molinero
Dödad: Vid 46 års ålder
Encarnación tycker om sitt arbete. Hon älskar att arbeta överhuvudtaget. När hon är färdig med gatustädningen är det meningen att hon ska skynda tillbaka till sitt tvåvåningshus och sätta sig i salen en trappa upp. Där vid burspråket har hon sin symaskin, och på bordet väntar en beställd men ännu ofärdig flamencoklänning.
Just nu arbetar hon mer än någonsin. Döttrarna är vana vid att deras mamma ständigt har något för händer. De är uppvuxna med knattret från symaskinerna, som ibland hörs nätterna igenom, men sedan några månader är mammans arbetspass ännu längre än vanligt och de vet varför: det är alla sorgerna. Först deras brors död i en trafikolycka. Sedan händelsen då pappa faktiskt ville döda henne på riktigt, genom att försöka köra på henne. Döttrarna övertalade henne då, de vädjade att hon skulle polisanmäla, och domaren gav order om besöksförbud.
Hon står i ett hörn med ryggen mot körbanan när en Opel Corsa uppenbarar sig på krönet, och styr rakt mot henne.
Det har bara gått lite drygt två månader sedan dess. Redan har döttrarna börjat oroa sig för att ensamheten ska bli för svår för deras mamma. Att hon ska ångra sitt beslut.
Encarnación själv säger ingenting, hon bara arbetar. Hon är effektiv. Snart är hon några kvarter från sitt hem och sopar en gata i en uppförsbacke, arbetsklädd i mörkblå byxor och grå tröja. Hon står i ett hörn med ryggen mot körbanan när en Opel Corsa uppenbarar sig på krönet, och styr rakt mot henne.
Encarnación började arbeta som 14-åring och träffade sin jämnårige man Francisco Jimenez Ucida när hon var 18. Några vänner presenterade dem. Paret fick tre barn. Som äldsta dottern Sonia minns det fanns våldet ständigt närvarande hemma. Hon var fem år när pappa lyfte upp henne med händerna i ett strypgrepp och höll henne utanför fönstret från tredje våningen. Hon minns känslan och hela händelsen, men inte orsaken.
– Men det behövdes i och för sig ingen orsak. Vår pappa var aldrig en fadersfigur, han var bara en våldsam man som fanns därhemma, men som aldrig visade oss någon kärlek.
Som flicka talade Sonia aldrig med sin mamma om pappans misshandel. Våldet var vardagligt, “normalt”, och på samma gång hemligt och osynligt. Sonia och lillasyster Sandra såg mamma stänga in sig ibland, de hörde gråten genom dörren, men hörde henne aldrig beklaga sig. Sällan syntes några skador. Han slog henne för det mesta på armarna och benen.
– Men mamma anförtrodde sig inte till någon och frågan är vem som skulle ha hjälpt henne. Jag tror inte att släkten skulle ha velat lägga sig i.
Hon visste lite om sin mammas känslor, nästan ingenting. Hon visste inte att Encarnación en gång önskade att göra en resa på egen hand, bara en dag eller två, och att hon frågade några kvinnor till råds. Encarnación var uppväxt i en tid då en kvinna kunde åtalas för att ha förlupit hemmet utan sin makes tillstånd, det satt djupt. Resan blev aldrig av.
En natt bara nio dagar efter domstolsbeslutet om besöksförbud lyckades Francisco med hjälp av en byggnadsställning ta sig in i huset.
När Sona blev äldre försökte hon få Encarnación att reagera. Hon tjatade, vädjade. Det är fel när kvinnor tänker att de ska stå ut för sina barns skull, brukade hon gräla på sin mamma. Inga barn vill ha det så. En mamma måste själv må bra för att barnen ska kunna må bra.
Men Encarnación teg.
En gång fick Sonia iväg henne till psykolog som ställde frågor. Sonia svarade i sin mammas ställe. Det var som om Encarnación inte tillät sig ha egna känslor, var avstängd, obekant med sitt inre landskap.
– Hon vågade inte leva, säger Sonia. Hon ville aldrig göra något roligt, och hon åt sällan på restaurang. Hon ville bara arbeta.
När Encarnación sydde visade hon passion. När det gällde flamencoklänningar var hon både modig och företagsam. Kunderna var trogna, de visste att Encarnación kunde man lita på, hon hade ideer om modeller och färgval och blev alltid färdig i tid. Hon öppnade till och med en egen butik och för pengarna kunde hon köpa ett vackert litet hus på en trivsam gata.
Drygt ett år hann hon bo där.
Encarnación arbetade hårdare än någonsin det sista året hon levde. Hon hade fyra symaskiner uppställda i arbetsrummet mot gatan och det fanns nätter då hon inte sov. På det viset behövde hon knappt ha någon kontakt med Francisco, som blivit ms-sjuk och mest låg i soffan.
Livet hade blivit ännu svårare för Encarnación, eftersom hon under hösten förlorade sin ende son i en trafikolycka. Trafikpolisen kom med den guldkedja pojken burit om halsen, den ville Encarnación ha som minne, men den försvann från huset. En dag såg hon smycket glimma i halsen på sin man, hon försökte ta den, men han slog efter henne med käppen.
En dag i januari 2004 när Encarnación kom hem från sitt arbete, kom hon inte in i huset. Hänglåset var igenlimmat. Stående på gatan utanför hann hon i sista stund uppfatta bilen som körde mot henne i hög hastighet, och lyckades med nöd och näppe undkomma. Hon kände igen bilen och såg vem som som satt bakom ryggen.
Och hon blev rädd, den här gången på riktigt.
Hon berättade för Sonia som med hjälp av en granne som var polis började övertala Encarnación att polisanmäla. Nu fick det vara nog! Förstod hon nu hur farlig han är?
Domaren beslutade om besöksförbud. Francisco fick inte komma närmare sin fru än etthundra meter, hon fick vårdnaden om den minderåriga dottern Sandra och domstolsorder på att mannen skulle flytta ut.
I sällskap med en polis återvände Encarnación till sitt hem för att kontrollera att han verkligen var utflyttad och han var inte där. Däremot såg de en stor hund vänta på uteplatsen. Där låg även en kikare. Och en pistol.
Då hade hon två månader kvar att leva.
Ingen vet om Encarnación såg teveprogrammet om Ana Orantes, men hon bör ha känt till historien. I Spanien blev det en stor skandal 1997 när 60-åriga Ana berättade i spansk teve om hur hon i åratal försökt få myndigheternas skydd mot ex-mannens misshandel. Domstolen vägrade utfärda besöksförbud.
Några veckor senare slog mannen Ana Orantes en sista gång, sedan knuffade han henne över balkongen, hällde bensin över hennes kropp och tände på. Nyheten skakade landet, människor demonstrerade och lagen skärptes.
Man skulle kunna säga att Encarnación hade nytta av fallet Ana Orantes, för hon blev lyssnad på, och fick besöksförbud. Men ingen tror att hon någonsin kände sig säker de två sista månaderna av sitt liv.
En natt bara nio dagar efter domstolsbeslutet om besöksförbud lyckades Francisco med hjälp av en byggnadsställning ta sig in i huset i Cúllar Vega. Lokalpolisen som avlägsnade honom uppgav i sin rapport att mannen låg drogad på en av sofforna.
Enligt lagen kan en domstol fängsla mannen tillfälligt om brott mot besöksförbud bekräftats av två källor (i det här fallet polis och Encarnación själv), men så blev det inte. Encarnación vägrade. Hon sa till sin advokat att hon inte ville se sina barns far i fängelse.
Domstolen menar att de kunde ha gett Encarnación ett bättre skydd om de hade fått mer information från polisen. Polisen säger i sin tur att domstolen kunnat informera om den fara man bedömde att Encarnación befann sig i, då hade de kunnat agera.
– Men frågan är vad som hade hjälpt, säger Sonia. Min moster såg pappa köra runt huset, hon ringde polisen men de svarade att de inte kunde göra något. Inget blod hade spillts, sa de.
Framåt lunch börjar det bli hett fast det bara är mars månad. Medan Encarnación sopar är hon inte ensam på gatan. I en busshållplats lite längre upp på gatan väntar en äldre man på väg till Granada och i en van sitter två män och alla ser de Opeln köra rakt på kvinnan i gathörnet. De ser hur kvinnokroppen slungas mot stenmuren och landar i sittande ställning och den äldre mannen skyndar över korsningen för att försöka hjälpa henne upp.
De ser hur kvinnokroppen slungas mot stenmuren och landar i sittande ställning.
Då lägger Francisco i backen och kör över henne igen. Och igen. Den äldre hjälpande mannen får även han en kraftig stöt. En lastbil dyker upp, föraren uppfattar situationen och försöker ställa sig i vägen, men fordonet är klumpigt och den lilla bilen smidig.
Fem gånger kör Francisco över sin hustru sedan 26 år.
Vid den här tiden, 31 mars 2004, väntar dottern Sonia sitt första barn, och är tio veckor gången. Som de flesta förstagångsföderskor är hon orolig och just denna morgon har hon lånat sin mammas bil för att åka till läkaren som gett lugnande besked.
Hon blir förvånad när en släkting knackar på och säger att det har hänt en olycka hos hennes mamma. Sonia är i badrummet. Men hur kan det ha hänt mamma något, hon har ju just varit där och lämnat tillbaks bilen?
På väg till mammas hus för andra gången denna morgon börjar det gå upp för Sonia att det inte är en olycka hon kommer att mötas av, vägen är kort, de bor nära varandra och bara sekunder senare ser hon platsen och uppståndelsen i uppförsbacken och hon vet vad som hänt redan innan hon hör grannarnas skrik: Han har dödat henne, han har dödat henne.
Bara någon dryg timme efter mordet infann sig Francisco hos polisen och berättade att han kört över sin hustru. På kvällen sa han till en läkare att han kört över sin fru och känner sig sjuk.
Två dagar senare i rätten mindes han dock ingenting av hela dagen, förutom att han körde bil och rutorna gick sönder.
Francisco dömdes till sex års fängelse för mordförsöket på grannen, fem år för innehav av skjutvapen, och 18 år för mordet. Efter två år i fängelset dog han, i komplikationerna efter en urinvägsinfektion.
– Det fruktansvärda är att ingen i byn vill prata om mordet, säger Maria Asuncion Perez Cotarelo, vänsterpolitiker som arbetar med jämställdhetsfrågor i kommunen, när vi sju år senare träffas en het eftermiddag på ett av stadens små vackra cafeer.
Hon kände Encarnación ytligt, genom en granne som är Marias vän. En gång nåddes ett inlindat budskap hennes öron, grannen frågade henne till råds om en kvinna som hade problem med en våldsam man, vilka rättigheter hade hon om hon behövde lämna honom?
Mer hörde inte Maria om Encarnación, förrän 31 mars 2004. Hon var på väg till posten när hon fick ett samtal på sin mobiltelefon om att en kvinna dödats, hon körde dit och såg en man som fick dras bort av polis, då han vägrade sluta sina lönlösa återupplivningsförsök. Den unga psykologen som redan var på plats orkade inte möta de anhörigas sorg, och Maria bestämde sig för att hon behövdes.
– Och jag och Sonia blev vänner, berättar hon. Fast i byn pratas det om att jag bara söker tillfällen att bli synlig som politiker!
Att prata om våld mot kvinnor i ett så litet samhälle betyder även att man gräver i folks samveten ...
De senaste åren har hon upplevt förändringen i lilla Cúllar Vega med sjutusen invånare, där det för tjugo år sedan aldrig talades om våld i hemmen. Det var normalt.
– Samtidigt är det känsligt, ingen vill att byn ska bli känd för kvinnomord. Att prata om våld mot kvinnor i ett så litet samhälle betyder även att man gräver i folks samveten ...
Hon säger att de försöker arbeta i skolorna med att tala om könsroller och diskutera; vad är manligt? De diskuterar media, hur kvinnors beskrivs, och hur de ska beredas en aktiv roll i nyhetshändelser, inte som nu, som mestadels det passiva offret.
Så situationen i Spanien blir bättre för kvinnor?
– Nej, svarar Maria snabbt. Visst görs bra saker, men statistiken visar något annat. Vi ser att kvinnor som mördas aldrig tidigare anmält våld. Jämställdhet har vi inte, men när fler kvinnor arbetar och vågar skilja sig förlorar männen makt. Frustrationen börjar där.
Encarnación var den första kvinnan i Spanien som mördades trots att mannen fått besöksförbud. Det pekar på brister i rättssystemet. Men det finns ännu ett problem, som Sonia har börjat diskutera offentligt, det om sveken till offrens anhöriga. Hon har gigantiska skulder sedan hon på grund av en advokats ouppmärksamhet ärvde skulderna efter sin bror, mamma och pappa. Hon fick dessutom ta över skulden för skadeståndet till mannen som blev påkörd då han försökte hjälpa Encarnación. Sonia ärvde även skulderna på mordvapnet, pappans Opel Corsa. Därtill kräver hans släktingar henne på pengar för faderns begravning.
Skulden är med advokatarvoden uppe i 180 000 euro. Hon visar oss en tjock pärm med räkningar som hon aldrig kommer att kunna betala.
Hon visste att han var farlig, att hon måste lämna honom, men hon hann inte bli redo.
Sonia visar även en gömd hemlighet. I en låda i gästrummet ligger mammas handväska. Ingen vet att hon har sparat den, och att hon tar fram den för att titta på läppstiften. Encarnación var en vacker kvinna, hon var kanske inte själv medveten om det, och skulle aldrig ha sagt det. Men Sonia tycker om att titta på färgerna och minnas sin mammas mun. Encarnación tyckte om att måla läpparna.
– Jag tror att mamma var kär i pappa till sista dagen hon levde, säger Sonia Hon visste att han var farlig, att hon måste lämna honom, men hon hann inte bli redo. Hon dog med vigselringen på.
Kerstin Weigl
Mödradödlighet: 6 dödsfall per 100 000 födslar.
Antal barn/kvinna: 1,47
Abortlagstiftning: Fri abort upp till 14:e veckan.
Lag mot våldtäkt inom äktenskapet: Finns.
Våld mot kvinnor i nära relationer: Varje dag görs 400 anmälningar om våld mot kvinnor. Under 2010 dödades 73 kvinnor av sin partner/make.
Ordspråk, Mexiko