”När jag var nio år gjorde han mig till kvinna.”

Namn: Mariana
Ålder: 32

Pappa var för det mesta i fängelse. Mamma tog inte del av min uppfostran alls. När jag var 14 tvingades jag lämna skolan, jag och tre vänner hade stulit. Jag gick i kvällsskola för att bli målare men istället arbetade jag i en bar, och lyckades få tag på ett rum.

Jag blev våldtagen fler gånger. Jag fick en son, men sedan dömdes jag till fängelse och pojken placerades först på barnhem och sedan i en fosterfamilj.
Att vara i fängelse var först otäckt, men man överlever, och det blev som en paus för mig. Första året tänkte jag inte på någonting, jag ville bara komma ut och fortsätta leva det liv jag levde. Men sedan började jag minnas allt möjligt fint i livet, bra saker som jag inte hade värdesatt medan livet rusade förbi. Som vänskap.

Kanske kan jag få uppleva lycka, de där små enkla sakerna.

Jag hade stängt in mig i ett skal. Men för ett år sedan berättade jag plötsligt för en kamrat om vad som hänt när jag var nio år, det bara kom. Jag pratade länge och efteråt kände jag mig lättad.
Min sons pappa dog i aids, men vi andra har klarat oss. Jag vill så gärna ha min pojke hos mig, men först måste jag ha bostad och arbete. Han är sex år nu. Mina grannar vill inte att jag flyttar tillbaka till mitt rum, men jag strider för det, och ärendet ska upp i domstol.
Kanske kan jag få uppleva lycka, de där små enkla sakerna. Riktiga vänner. En utflykt i naturen. Att verkligen få leva, inte bara existera.