”När kvinnorna börjar ha en idé om en framtid, då känner vi oss lugnare.”
Namn: Abrigo Rainha Silvia (Drottning Silvias Mödrahem)
Gör: Skyddar gravida och våldsutsatta kvinnor.
Hon är 31 år och misshandlaren och pappan till det väntade barnet, hennes fjärde, är en 16-årig gangster. Alla hennes andra barn har fäder som sitter i fängelse eller jagas av polisen. Beatriz har aldrig levt något annat liv och igår kväll började hon packa för att lämna Mödrahemmet. Hon hade fått sitt barnbidrag och tänkte åka tillbaka till 16-åringen och ge honom pengarna så att han kunde köpa sitt crack och bli ”snäll”. Vid lunchen satte hon sig demonstrativt vid ett eget bord och pratade tyst för sig själv.
Just för tillfället verkar hon, ändå, ha tänkt om.
– De första dagarna är de mest kritiska, säger Mödrahemmets föreståndare, den svenske prästen Stefan Martinsson. Då vill de flesta bara åka hem igen.
Abrigo Rainha Silvia ligger bakom låga murar i staden Itaboraí, några mil utanför Rio de Janeiro. Det var en nedgången plantage när Stefan Martinsson hittade det 1989.
Han hade kommit till Rio de Janeiro några år tidigare för att stänga den svenska sjömanskyrkan. Det fanns helt enkelt inte tillräckligt många svenska sjömän. Men utsatta barn fanns. Internationella medier hade uppmärksammat situationen för Rios gatubarn - utrotningspatruller gick runt och sköt sovande barn - och hjälpmiljonerna strömmade in. Var det något sådant svenska kyrkan skulle ägna sig åt? Eller kanske skulle man försöka se till gatubarnens bakgrund? Barnen hade mödrar som inte hade kunnat ta hand om dem och många av flickorna på gatan blev själva gravida, alldeles för tidigt och alldeles för ensamma.
Idén till Drottning Silvias Mödrahem (Abrigo Rainha Silvia) var född.
Prioriterade är de kvinnor som är gravida eller nyförlösta, de flesta i 15- 16-årsåldern.
Den svenska drottningen Silvia, bördig från Brasilien, har inte mycket med verksamheten att skaffa. Hon är hedersordförande och gör bra reklam för verksamheten, men pengarna kommer från olika församlingar i Sverige och Norge.
När vi besöker härbärget bor nio kvinnor med sina barn här. Det är ovanligt få. Prioriterade är de kvinnor som är gravida eller nyförlösta, de flesta i 15- 16-årsåldern, men man tar även emot andra kvinnor, sådana som behöver skydd från en våldsam relation.
– Vissa kommer via polisen eller socialtjänsten, säger Stefan Martinsson, men det händer att de bara kommer och knackar på. Vår chans att lyckas är mycket större när kvinnorna själva vill hit.
Hur märker ni att ni lyckas?
– Det kan vara pyttesmå saker. Vissa kommer ju direkt från gatan och har aldrig lärt sig vanliga hushållsgöromål. Då kan det vara en gigantisk seger bara att klara av att baka en kaka. När kvinnorna börjar ha en idé om en framtid, vad de vill göra när de kommer härifrån – då känner vi oss lugnare. De flesta av dem går det bra för.
Kvinnorna får utbildning och hjälp med barnomsorgen. I förskolan går både barn till kvinnor som bor på mödrahemmet och sådana som flyttat ut i samhället, och andra barn från Itaboraí. De flesta mammor stannar ungefär ett år.
Elisangela har flyttat härifrån. Hon är 23 år och trebarnsmor. Själv har hon aldrig känt sin mamma. Tillsammans med sin tvillingsyster tillbringade hon sina första tre år på barnhem. Då adopterades flickorna av en familj i São Paulo. Först var det bra, men ju äldre flickorna blev desto sämre behandlades de. När de var 13 år lämnade adoptivföräldrarna helt enkelt tillbaka dem till ett barnhem. Kanske fanns det många skäl till det. Elisangela säger att hon vet vad sexuella övergrepp är. Hon kommer alltid att försöka skydda sina egna döttrar. Sedan vill hon inte prata mer om den saken.
När amningen inte fungerade gav jag barnen kaffe utrört med lite mjöl.
Tillsammans med några andra flickor rymde tvillingarna från barnhemmet och bodde på gatan i sammanlagt ett och ett halvt år.
– Vi samlade skräp på soptippen och sålde. Det var en ganska bra tid.
Hon var bara 14 år när hon träffade en man, lämnade gatan och flyttade ihop med honom. 15 år gammal födde hon en dotter. Mannen som lovat trygghet, kärlek och bostad visade sig vara en narkoman som inte kunde försörja sin familj.
– Jag hade ingen mat och fick använda skurtrasor som blöjor. När amningen inte fungerade gav jag barnen kaffe utrört med lite mjöl.
Mannen satt i fängelse för rån under Elisangelas andra graviditet och hon försökte lämna honom, men han sökte upp henne igen. Så var hon gravid igen och blev allt mer misshandlad.
– När jag var gravid med min yngsta flicka kom jag hit. Nu tar jag själv ansvar för mitt liv.
Elisangela har flyttat ut med sina tre barn och arbetar som hemhjälp inne i Rio. Hon vill studera före att kunna få ett bättre arbete. Kock, kanske?
– Jag lärde mig laga mat här och ingen klagade på resultatet.
På bänken i solen skrattar Beatriz åt den lilla flickan som pussar en mindre pojke så intensivt att han trillar omkull. Hon har börjat prata med de andra kvinnorna. Kanske ska hon stanna, ändå.
