Du vrider dig vänster och blir slagen, du vänder dig höger och blir slagen.
Nicole Kashamuko
När den blå jeepen bromsar in framför familjen Kashamukos hus i Bukavu sätter 17-åriga Nicole press på sin mamma. Det är bråttom. Nicole skulle ju få pengar för att kunna köpa mer samtalstid till sin mobiltelefon, och nu är Charles bil redan här. Skynda dig!
”Mama. Er dotter har hittats död.”
Namn: Nicole Kashamuko
Dödad: Vid 17 års ålder
Det är söndag morgon och Nicole har tagit på sig sin finaste guldgula blus, samma som hon bar när hon nyligen blev fotograferad i en fotostudio. Hon ska åka med Charles till en släktings hus. Igår kväll ringde pojkvännen och berättade att hans faster dött och att familjen skulle samlas för att sörja. Charles ville att Nicole skulle följa med. Självklart, sa Nicole. Det är ju söndag och ingen skola. Hennes föräldrar hade inte heller några invändningar.
Mamma Claudine öppnar plånboken och ser stolt på sin vackra dotter. Claudine har nio barn men Nicole är den äldsta av döttrarna. Flickan är klok och begåvad, klarar skolan fint och förstår att utbildning är viktigt. Pojkvännen Charles, som dejtat Nicole i två år, har samma inställning. Paret ska gifta sig när Nicole tagit studenten, men sedan ska den unga hustrun få fortsätta på universitetet, det har Charles lovat. Nicoles favoritämne i skolan är matematik och hennes dröm att bli läkare.
Familjen Kashamuko är välbärgad. De äger bland annat en spritbutik, en stor jeep och en vacker bostad. I det kaos som efterkrigstidens östra Kongo blivit har de klarat sig bra.
Charles är mycket äldre än Nicole, hela 32 år, men det gör inget, tycker pappa och mamma Kashamuko. Fästmannen arbetar som chef på ett försäkringsbolag och har gott om pengar. Kashamukos har välkomnat sin blivande svärson, ja mamma Claudine säger att de älskat honom. Många långa dagar har Charles umgåtts med familjen, och ingen har någonsin hört honom säga något olämpligt. Själv är Nicole upp över öronen förälskad. Charles är hennes drömprins.
Claudine kikar ut mot bilen som ska hämta Nicole. Charles är inte med själv, men en av hans kusiner sitter i bilen som körs av en chaufför. Allt ser normalt ut.
Modern vinkar farväl till sin dotter och börjar göra sig färdig för att åka till en heldagsgudstjänst utanför staden. Det är sista gången hon ser Nicole i livet.
Jag betalar grabbarna lite för att se efter Nicoles grav.
– Egentligen visste vi ju ingenting om Charles eller hans familj, säger Nicoles pappa Jean-Marie Kashamuko eftertänksamt där han står på kyrkogården. ”Nicole Kashamuko, född 1993, död den 13 juni 2010” står det på korset. Den kakelklädda graven bakom metallgallret har precis fått en snabb avtvättning av några av de unga män som verkar bo på kyrkogården.
– Jag betalar grabbarna lite för att se efter Nicoles grav, förklarar pappan och sticker åt en av killarna en sedel.
– Charles kom till Bukavu från Kishasa. Kongo är ett stort land och kommunikationerna är inte alltid så goda. Vi visste bara det han ville berätta för oss. Samtidigt tog han reda på allt om oss, och om Nicole. Nu vet vi mer om den så kallade ”fästmannen”. Hans familj kommer från Lukikiområdet och i Lukiki sysslar man med svart magi. En av Charles bröder var dessutom en berömd bedragare som bland annat förfalskat presidentens namnteckning. För att få stopp på honom lät presidenten mörda skurken.
– Vi har också fått höra att Charles, vid sidan av Nicole, hade en annan flickvän här i Bukavu, en kvinna i hans egen ålder. Han hade besökt den kvinnans föräldrar för att diskutera brudpris, så det verkar ha varit en mer seriös relation. Brudpris hade han aldrig pratat med oss om. Vi tror inte att han någonsin tänkt vara Nicoles fästman på riktigt. Han var bara ute efter att döda henne.
Vi har till och med hört att Charles far dödade hans mor.
– Vi vet också att Charles familj är mycket inflytelserik. Hans svåger är vice ordförande för High Court i Kinshasa, och hans farbror driver det försäkringsbolag där Charles arbetade efter att ha flytt från mordanklagelser i Kinshasa. Utan farbrodern hade Charles aldrig fått en så fin position. Familjen har kontakter rätt in i regeringen.
– Vi har till och med hört att Charles far dödade hans mor. Men inget av detta visste vi den där söndagen där Nicole hoppade in i bilen.
Klockan är närmare sex på kvällen när Claudine Kashamuko kommer hem från sin dag i kyrkan. Hennes telefon har varit avstängd hela dagen och hon har inget hört från Nicole. Det hade hon inte förväntat sig heller, dottern är ju i gott sällskap.
När hon sätter på telefonen ringer den. Det är en överste från en militärpostering i närheten av Katana. Med dämpad röst säger han:
Mama. Er dotter har hittats död.
– Vilken dotter?
– Nicole.
– Det måste vara ett misstag, säger Claudine Kashamuko. Hon är bara ute och åker. Hon är ingenstans där man kan bli dödad.
Men översten insisterar. Nicole är identifierad. Flickans smycken och handväska finns kvar. Hennes mobiltelefon är borta men för övrigt verkar inget vara stulet. Och hon är otvivelaktigt död.
– Jag blev chockad, berättar Claudine. Jag började gråta och lämnade ifrån mig telefonen. Sedan minns jag inget mer.
Det blir Nicoles pappa Jean Marie som åker ut till Katana. Det som hänt är att ett gäng studenter på sina motorcyklar kommit förbi några män intill en bil. Männen såg ut att syssla med någon skumt. Studenterna åkte vidare och larmade militärposteringen i närheten. När soldaterna kom fram hittade de liket av den döda flickan i buskarna en bit från vägen. Intill bilen låg en man, till synes avsvimmad. Ytterligare en man greps i närheten.
När fadern kommer fram till platsen är bara bilen kvar. Det är Charles blå bil men själv är Charles försvunnen. De båda gripna är hans släktingar. Chauffören är också borta. Jean Marie Kashamuko åker vidare till sjukhuset dit Nicoles kropp förts. Om det är sant att Nicole är död vill han ta med kroppen hem.
Det är sant, Nicole är död, men kroppen måste stanna på sjukhuset. Dödsorsaken måste utredas ordentligt. Det enda Jean Marie kan göra är att åka hem till sin förtvivlade familj.
Så här långt är berättelserna från polisen, militären och familjen tämligen överensstämmande. Men den historia som polischefen (Colonel) Honorine Munyole berättar innehåller ytterligare en ingrediens: hon säger att Nicole var gravid.
Det förnekar föräldrarna bestämt och erbjuder oss att besöka sjukhuset och tala med den obducerande läkaren. Vi avböjer. Det spelar ingen roll för oss om Nicole var gravid eller inte, hon har hur som helst dödats av sin pojkvän.
För familjen är det däremot mycket viktigt. De försvarar sin döda dotters ära.
När Charles så småningom, närmare ett år senare, kan gripas kommer han nämligen att påstå att Nicole dog av en abort, eller att hon åtminstone hade för avsikt att göra en abort och att det gick snett.
– Ser man ut så där om man försökt göra en abort, frågar mamma Claudine upprörd och visar på polisbilderna av liket. Får man en avskuren tunga!?
Polischefen Honorine Munyole tror för sin del att Charles försökte övertala flickan att göra en abort – han hade ju dubbla flickvänner - men att Nicole vägrade. Ingen vi talar med vet säkert, visar det sig. Polischefen har inte sett något obduktionsprotokoll eftersom det är armén som stått för utredningen, och ansvaret ligger och flyter någonstans mellan de båda myndigheterna.
Först måste offrens anhöriga betala polisen för att genomföra utredningen, eller åtminstone köpa bensin eftersom ingen myndighetsföreträdare någonsin har tankat bilen.
Kongo är ett icke fungerande land där vanliga polisutredningar kan ge de märkligaste resultat. Först måste offrens anhöriga betala polisen för att genomföra utredningen, eller åtminstone köpa bensin eftersom ingen myndighetsföreträdare någonsin har tankat bilen. I bästa fall kan polisen därefter ta sig fram till brottsplatsen på de usla vägarna. Sedan går det i allt för många fall att muta sig fram till önskat utredningsresultat.
Men polischef Munyole är känd för att vara hederlig, och familjen Kashamuko har pengar för alla omkostnader. När gärningsmannen Charles så småningom dyker upp i Nairobi, Kenya och på UNHCR:s kontor påstår att han är politisk flykting från Kongo, får Nicoles pappa veta det på bakvägar och det är han som ordnar utlämningen, och betalar transporten av Charles från Nairobi till Bukavu.
Om inte familjen haft pengar hade mordet antagligen inte ens utretts av polisen. De flesta mördade begravs i stillhet, utan polisinblandning, eftersom det är hopplöst att få rätt.
Nicoles 17-åriga kropp har utsatts för grovt yttre våld, ja, stympning, det kan vem som helst se. Hennes nacke är bruten, tungan är avskuren och både ben och armar är brutna på flera ställen.
– Som hon har fått lida, suckar pappa Jean Marie. Det hade varit bättre om de bara skjutit henne.
Polisens teori är att Charles och hans medbrottslingar genom att bryta benen försökt göra kroppen mer hanterlig, med avsikten att sänka den i Kivu-sjön. Studenterna på motorcykeln avbröt hanteringen, Charles försvann och när militären kom bestämde släktingarna sig för att påstå att de alla varit med om en bilolycka. Det var därför den ene mannen låtsades ligga avsvimmad utanför bilen.
När soldaterna hittade flickans stympade kropp höll knappast den historien längre och de båda männen greps och häktades.
När Jean Marie Kashamuko åker runt för att administrera begravningen ringer hans mobiltelefon. Kalla kårar går längs pappans ryggrad när han ser vem som ringer: ”Nicole” står det på displayen. Det är Charles som ringer från den döda flickans telefon. Han säger att han har sett Nicoles döda kropp, att han följer efter fadern, att han har koll på vad som händer. Jean Marie försöker lokalisera mannen i gatuvimlet men ser honom aldrig. Flera samtal hinner komma innan Jean Marie i förtvivlan kastar bort sin telefon. Han orkar inte lyssna på sin dotters mördare.
Han orkar inte lyssna på sin dotters mördare.
Att sitta i fängsligt förvar i Kongo är inte trevligt – om man inte kan betala för sig. Det kan Charles. Han har tillgång till både mobiltelefon och dator. Han kan utan problem styra människor utanför murarna. Han skickar till och med ett e-mail till Nicoles pappa och medger indirekt sin skuld.
Vid ett möte inne på fängelset med de två släktingarna och medbrottslingarna, som redan dömts med medhjälp till mord, föreslår Charles att man om igen ska ta kontakt med de två soldater som hjälpte till att krossa flickans ben. En av dem var den chaufför som hämtade Nicole på söndagsmorgonen. Då fick männen 500 dollar var för sin insats. Nu är insatsen höjd: om soldaterna mördar Jean Marie Kashamuko ska de få 1 500 dollar var.
Charles börjar nämligen bli orolig på allvar. Den envise och penningstarke pappan kanske till och med kommer att få Charles dömd, trots att mördarens svåger kämpar för att få målet flyttat till High Court Kinshasa. Dit kommer inga vittnen ha råd att följa med, polischefen Munyole kommer inte att kunna ställa till med problem och bevisen kan smugglas undan. Där kan Charles känna sig säker på en friande dom.
Han har försökt betala sig loss tidigare. När den militära patrullen hittade Nicoles kropp fick den tjänstgörande översten ett telefonsamtal - från Nicoles telefon. ”Det är jag som är fästmannen”, sa Charles. Om översten lät Nicoles kropp försvinna skulle belöningen bli riklig. 7 000 dollar är en förmögenhet i Kongo, men översten tackade nej.
En av de dömda släktingarna tycker att det gått för långt. Han vill inte vara med längre och berättar hela historien för polisen.
Och nu håller Nicoles pappa, som inte heller saknar inflytande, på att ställa till det ordentligt för Charles. Han måste röjas ur vägen.
Nu händer dock något som Charles inte har förutsett. En av de dömda släktingarna tycker att det gått för långt. Han vill inte vara med längre och berättar hela historien för polisen. De två soldaterna grips och döms. Även den rättsliga processen går snabbt, men rättegången mot huvudgärningsmannan Charles skjuts upp – igen.
Jean Marie och Claudine Kashamuko har under tiden fått annat att tänka på. Deras näst äldsta dotter, Nicoles bästa vän, är deprimerad och förvirrad av sorg. En dag springer hon ut framför en buss och blir påkörd. Hennes ena hand skadas allvarligt.
En kväll förstår familjen att hotet från Charles utsända är reellt. Beväpnade män i uniform kommer till deras hus och försöker ta sig in. Nattvakterna lyckas stoppa inbrytningsförsöket men familjen har blivit ordentligt uppskrämd.
Jean Marie och Claudine Kashamuko hyr ett hus i Nairobi och skickar de flesta av sina barn i exil. Själva flyttar de, till ett hus med bättre säkerhetsläge.
– Charles vet allt om oss alla. Han kan lätt komma åt oss här så vi har satt barnen i säkerhet. Det är bättre att han bara lyckas mörda mig, säger Jean Marie Kashamuko.
Så är läget när vi står vid Nicoles grav, mitt i en grupp nyfikna unga män som verkar bo på kyrkogården:
Polisen är övertygad om att Charles är skyldig, bevis och vittnen finns i övermått, men om rättegången flyttas till Kinshasa kommer inget av detta att följa med. I High Court i Kinshasa kan Charles bli frikänd, det tror både polischefen och föräldrarna.
Frikänd har han nämligen blivit förr, säger Jean Marie Kashamuko. Nicoles pappa påstår att den före detta svärmorsdrömmen åtalats i Kinshasa för ett nästan exakt likadant mord – en dödad ung kvinna med utskuren tunga – för några år sedan. Den gången satt Charles i häkte några veckor och släpptes sedan.
Vi kollar med polischefen Honorine Munyole och hon har hört detsamma om Charles, men hon kan inte ta reda på om det är sant. Kongo är, som sagt, en icke fungerande stat.
Men varför?
Varför skulle den välavlönade försäkringstjänstemannen seriemörda unga kvinnor och skära ut deras tungor?
– Svart magi, säger Jean Marie Kashamuko bestämt. ”Kabanga”.
När offret dör förs hennes makt, via repet – kabangan - över till mördaren som blir stark och rik.
Vad är kabanga?
Det är ett rep, kan också vara en lina eller ett snöre som mördaren använder för att strypa sitt offer. Offret ska vara en kvinna, helst en oskuld som inte fött barn. Sådana kvinnor bär nämligen på oerhörda krafter. När offret dör förs hennes makt, via repet – kabangan - över till mördaren som blir stark och rik.
Men något rep återfanns aldrig, och polischefen har sagt att flickans nacke snarare var knäckt. Men kanske var hon också strypt.
Nu är vi omringade av unga kyrkogårdsmän. De har lyssnat till berättelsen om Nicoles död med gapande munnar. När kabanga-teorin förs fram nickar de bekräftande. Visst känner de till kabanga. Bara härom året dödades en kvinna där borta, killen pekar bort mot en bebyggd höjd, med en kabanga. Han har mer att berätta. Det finns speciella laboratorier där ”mästare” besiktigar repet som använts som mordredskap, för att bedöma hur mycket styrka som överförts. Om man dödat en galen person fungerar det nämligen inte.
Tror du på detta, frågar jag kyrkogårdspojken – att man kan bli stark och rik om man mördar en ung kvinna?
– Visst, säger han med självklarhet. Om det inte fungerade skulle väl ingen göra det?
Är detta bara en fruktansvärd och otrolig historia, eller sanningen om Nicole Kashamukos död?
Jag vet inte. Ingen verkar veta. Mina källor är Nicoles familj och den allmänt ansedda polischefen. Även om inte varje detalj är korrekt, det verkar omöjligt att kontrollera, så innehåller historien många ingredienser som är skrämmande verkliga i dagens Kongo – ett sammanbrutet rättssystem, oändlig korruption, våld i uniform, övernaturliga förklaringar, starka föreställningar om kvinnor och män, ond och bråd död.
Och några få envisa resursstarka anhöriga som, kanske, kan skapa något slags rättvisa.
Karin Alfredsson
Mödradödlighet: drygt 900/l00.000 födslar ****
Antal barn per kvinna: 5,2 (2011)
Abortlagstiftning: Abort är förbjuden, även när mammans liv är hotat.
Lag mot våldtäkt inom äktenskapet: Finns inte.
Våld mot kvinnor i nära relationer: 1,8 miljoner kvinnor kommer våldtas under sitt liv. Kongo är det land i världen som näst farligast att leva i för en kvinna.
Ryssland
