sweden_changer_therapy_1.jpg

Kvinnorna stödjer varandra i socialtjänstens samtalsgrupp.

sweden_changer_therapy_2.jpg

Lise-Lotte Nielsen och Ann-Margret Fick leder samtalsgruppen.

sweden_changer_therapy_3.jpg

"Har man varit nedtryckt länge är det svårt att resa sig" tröstar Veronica.

sweden_changer_therapy_4.jpg

Med hjälp berättelsen om Johan och Maria går gruppen igenom misshandelns olika faser.

sweden_changer_therapy_5.jpg

Samtalen pågår varje tisdagkväll i 10 veckor.

sweden_changer_therapy_6.jpg

"Jag skäms för att jag lät mina barn utsättas så länge", säger Tina.
Samtalsgruppen
Ann-Margret Fick sätter på kaffebryggaren och Lise-Lotte Nielsen dukar fram bröd, smör och ost. På dagarna är det personalen vid Helsingborgs socialförvaltnings stödverksamhet som äter sin lunch vid bordet, men nu är det tisdag kväll och kvinnorna i samtalsgruppen för våldsutsatta är på ingång.

”Om han slår mig lämnar jag honom – eller?”


Namn:
Lise-Lotte Nielsen och Ann-Margret Fick
Gör:
Socionomer som driver samtalsgrupper för våldsutsatta kvinnor i socialförvaltningens regi.

Det regnar småspik ute. Samtalen pågår varje tisdagkväll i 10 veckor, enligt ett bestämt schema. Först är det mest introduktion, kvinnorna behöver lära känna varandra för att orka berätta. Sedan betar man av olika ämnesområden. En av kvällarna kommer polisen och berättar hur de arbetar, en annan kväll en advokat. Vissa grupper har fortsatt träffas långt efter de organiserade mötena. 

Ikväll börjar samtalet med småprat om förkylningar, regnet och vilken ost som är godast. Men snart leder Ann-Margret och Lise-Lotte in samtalet på ståndpunkten ”om han slår mig så lämnar jag honom”. De flesta som inte upplevt våld brukar vara säkra på att det är så de skulle agera, men är det säkert?
Tillsammans följer vi terapeuternas berättelse om Johan och Maria som ska gifta sig. Kvällen före bröllopet tar Marias väninnor ut henne på en möhippa och när hon kommer hem utsätts hon för ett aggressivt, svartsjukt förhör av sin blivande man. Bör Maria ställa in bröllopet?
Linda häller upp lite mer kaffe och säger:
– Jag tror att jag hade gift mig ändå.
– Jag vet att jag hade gjort det, försäkrar Tina. 
– Jag hade tänkt ”det kommer aldrig att hända igen”, funderar Veronica. 

Min kille kastade ofta saker mot mig. Jag blev rädd men jag minns inte att jag tänkte på det som våld.

Berättelsen fortsätter. Paret gifter sig, Maria blir gravid, Johan ökar kontrollen och Maria blir allt mer isolerad. En kväll kastar han ett glas i väggen så att det krossas. Borde Maria lämna Johan?
– Jag hade inte gjort det, tror Linda. Inte om jag varit gravid.
– Min kille kastade ofta saker mot mig, minns Tina. Jag blev rädd men jag minns inte att jag tänkte på det som våld.
Kontrollen intensifieras. En kväll tvingar Johan sig på Maria sexuellt. Är det våldtäkt?
– Självklart! säger kvinnorna runt bordet, men säger samtidigt att ingen av dem skulle ha polisanmält Johan i samma situation.
– När han kom hem och var full ville jag aldrig ha sex, berättar Tina, men jag gick med på det, för att han inte skulle bråka och väcka ungarna.

Johan slår inte Maria många gånger, men hotet finns alltid där. Maria börjar ta på sig skulden för att Johan blir arg. De gånger hon har tydliga skador ljuger hon på jobbet och inför sin familj. Hennes liv blir allt mer begränsat. Kvinnorna runt bordet känner igen sig.
– Jag slutade åka med mina manliga arbetskamrater på lunch, säger Linda. Tänk om han skulle se mig i en bil med en annan man? Det skulle bli evighetslånga förhör.
– När jag var hemma och mammaledig ville han prata med mig på Skype, tre-fyra gånger om dagen, berättar Tina. Det räckte inte med att ringa. Han sa att han ville se de små, men egentligen skulle han bara kontrollera att jag var hemma, och inte ute och ”träffade andra karlar”.

Har man varit nedtryckt länge är det svårt att resa sig.

Ann-Margret berättar om en annan kvinna som alltid när hon handlat något, tvingades visa upp kvittot. Både för att mannen skulle kontrollera att hon inte köpt något ”onödigt”, och för att hon med hjälp av klockslaget på kvittot skulle bevisa att hon gått direkt hem efter att ha handlat.
Kvinnorna runt bordet är överens om att den påhittade Maria bör lämna Johan. Men även om man är övertygad är det inte så lätt.
– Barnen behöver sin pappa, tänkte jag, säger Tina. Nu skäms jag för att jag lät dem utsättas för detta i så många år.
– Har man varit nedtryckt länge är det svårt att resa sig, tröstar Veronica.

Tina har efter 17 år lämnat sin man men hon har fortfarande inte berättat för släkt och vänner varför. – Det blev så mycket när vi stack. Jag har inte orkat involvera andra. Jag har bara sagt ”vi funkade inte ihop”. Jag vill inte att våra vänner ska tvingas ta ställning.
– Det ska de visst! säger de andra kvinnorna. Du behöver stöd!
Ann-Margret och Lise-Lotte har tagit fram ett blädderblock och ber kvinnorna lista vad som är viktigt i en relation. Blocket fylls snabbt:
Tillit
Respekt
Omtänksamhet
Lätt till skratt
Familjen i första hand
Vilken man har de då levt med? En ny kolumn på blocket:
Aggressiv
Kontrollerande
Osäker
Manipulativ
Lögnare

Träffen är snart slut. Linda funderar över hur hon kommer att reagera när besöksförbudstiden går ut för hennes misshandlare. Helsingborg är en liten stad. Hon är säker på att hon kommer att träffa på honom. Hon får ”spagettiben” bara vid tanken.
Veronica har svårt att lita på sin nye kille, fast han är jättegullig.
– Jag måste tagga ner. Jag hoppar till så fort han rör mig om jag inte är beredd. Det är orättvist, säger han. Han har aldrig slagit någon. Men det sa min förre också …
Marie, som tidigare levt ett tufft liv som missbrukare, men nu träffat en ny man och är glad, berättar en nyhet precis när alla reser sig.
– Jag är gravid.
Gratulationer och kramar. Här kan man få stöd och förståelse. Det behövs, för att orka vidare.