”Inga pengar, ingen barnmat, inga blöjor – bara sex barn vid handen och ett i magen.”
Namn: Tanya
Ålder: 44 år
Det var ett halvår sedan jag gav upp och lämnade den man jag varit gift med i 18 år, han som är far till alla barnen. Han har alltid varit kontrollerande, men misshandeln har varit mer mental än fysisk. Visst har han slagit mig så att jag sett stjärnor, men det har inte varit det värsta. Det värsta var hans översittarfasoner – det var ” his way or no way ”.
Grälen blev bara värre och han började ge sig på barnen. Jag tappade all kraft, kände mig utan hopp. Två månader innan jag orkade ge mig av ringde jag hit och fick stöd. Jag behövde den tiden för att samla ihop mig. Jag var rädd att lämna honom. Rädd att han skulle försöka ta barnen från mig.
Först var det hemskt att komma hit. Jag hade ingenting med mig. Inga pengar, ingen barnmat, inga blöjor, bara sex barn vid handen och ett i magen. De första dagarna grät jag bara. Det var ett sådant nederlag. En kvinnojour! Jag som klarat mig själv var plötsligt helt beroende av andra, för allt.
Jag hörde inte hemma här. Jag trodde att det bara var hemlösa och fattiga som bodde på sådana här ställen. Nu tycker jag att det här är världens bästa plats, ett hus som fick mig att tro på mig själv. Vi har fått mat och kläder. Barnen har fått skoluniformer och ryggsäckar. Jag har till och med kunnat skaffa en bil, så jag kan skjutsa mina barn till skolan. Jag kan börja arbeta och jag vet vad det betyder för självkänslan. Jag uppmuntras att själv ta itu med mitt liv.
Jag uppmuntras att själv ta itu med mitt liv.
Mina barn är stolta över mig och vi har trevligt tillsammans. De märker att jag mår bättre.
Mina barn är min stolthet. De går kvar i sina gamla skolor och är duktiga. De kommer att gå långt, och göra mig berömd. Då ska jag ägna mig åt välgörenhet. Med all hjälp som jag fått vill jag börja betala tillbaka.
Förr hade jag ingen aning om hur jag skulle kunna leva ensam. Var kan en mamma med sju barn gå, om hon inte längre har en man? Nu står jag på väntelista till en fyrarums radhus (townhouse). Jag kommer inte att tvingas gå tillbaka till min man. Ett stort hotfullt moln har lyfts undan.
Relationen till barnens pappa har också förbättrats. Han vet inte var jag är utan tror att jag går på ett Kvinnoprogram (Women’s Empowerment Program). Vi kommunicerar bättre, och barnen kan träffa honom.När han börjar skälla lägger jag bara på luren. Jag som har ägnat mitt liv åt att göra andra glada får börja tänka lite på mig själv. Nu är det min tur.
