”Varför visade polisen inte min dotters hela kropp, bara en vänsterfot som stack fram?”
Namn: Rosaura Montañez
Gör: Ingår i nätverk av mammor som förlorat döttrar.
Vi förblir stående en stund i det starka solljuset. Två lastbilar passerar med vrålande motorer, gungande i den lösa sandjorden. Rosaura berättar att det brukade finnas ett järnvägsspår här, när linjen lades ner började människor frakta dit sopor, bildelar och döda djur. Där i bråten låg Araceli med neddragna byxor. En månad senare hittades ännu en flicka. Nu har 14 kvinnor hittats i samma eländiga sandgrop.
Och lite överallt i Juarez sticker likadana rosa kors upp, i rondeller, på soptippar, industritomter och fält där döda kvinnors kroppar hittats.
Lite överallt i Juarez sticker rosa kors upp, i rondeller, på soptippar, industritomter och fält där döda kvinnors kroppar hittats.
Det Rosaura inte visste från början var att mordet på hennes dotter bara var ett av hundratals, i en kedja liknande extremt brutala kvinnomord, som kom att kallas feminicides, med betydelsen att kvinnorna dödats just för att de var kvinnor. Offren var nästan alltid fattiga unga flickor som arbetade på fabrikerna, de var våldtagna, stympade, hade bortskurna bröstvårtor, bruten nacke och hade dumpats som avfall. Påfallande ofta hade de liknande utseende, med långt hår och fylliga läppar.
Flera gånger har misstänkta gärningsmän åtalats, men deras skuld har ifrågasatts och inget av de många snarlika morden har klarats upp. Det tycktes finnas något systematiskt över morden och hur kropparna dumpats, många på exakt samma plats.
Rykten har gått i alla år, om seriemördare, satanister, rika lustmördare, organhandlare och korrumperade poliser som deltagit eller bara skyddar mördarna.
Rosaura vet inte vad hon ska tro.
Det är flera saker hon grubblar över, fortfarande. En är varför polisen inte lät henne identifiera dotterns hela kropp, ”... de visade bara en vänsterfot som stack fram under ett lakan.”
En annan är kläderna. Gång på gång bad hon polisen att få se dotterns plagg och fick till slut beskedet att de var försvunna.
Och varför lämnades kistan ut stängd, med sigill?
Rosaura säger att Araceli lär ha levt i fångenskap fyra dagar innan hon hittades död. Hon är inte säker på detaljerna, hon fick aldrig se polisrapporten.
Varför lämnades kistan ut stängd, med sigill?
Liknande tvivel på polisen har nästan alla i Juarez, och de går inte över. De nu världsberömda morden i Juarez inte bara fortsätter, de exploderar i antal. Staden har 1.3 miljoner invånare, och under 2010 dödades 300 kvinnor. Varje dag mördas omkring tio människor, de flesta är män i knarkbranschen.
Myndigheterna vill göra gällande att även de onormalt många kvinnomorden ska förklaras med narkotikabrottsligheten, men det tycker inte de många mammorna som valt att göra sig synliga.
De fortsätter protestera, på olika vis. Ett av nätverken består av 24 kvinnor, organiserade av advokaten Vikki Caraveo. Deras senaste vapen är - nål och tråd. På det långa bordet i deras möteslokal ligger ett fantastiskt lapptäcke, där varje bit är en personlig berättelse om en dödad dotter, med hennes fotografi och broderade budskap.
Konstverket ska hängas i entrén till universitetet som en vittnesbörd om vad som hänt och fortfarande pågår.
– Mammorna vill ut och föreläsa i skolor, berättar Vikki, för att alla flickor ska kunna vara rädda om sig. I två år har vi tjatat om det. Myndigheterna säger nej, med motivet att barnen förlorar för mycket tid i skolan.
Mammorna håller varandra uppe, många av dem lider av återkommande depressioner. De tillverkar även saker, som vackra väskor flätade av papper från tuggummiförpackningar.
– Det är viktigt för oss att inte ta allmosor. Tar du pengar av någon är du i kedjor, säger Vikki, som är övertygad om att polisen är inblandad i feminicides.
Har något blivit bättre i Juarez efter era protester?
– Inte på det viset att det blivit svårare att döda kvinnor. Gärningsmännen kommer undan. Men vi kommer aldrig att tystna!
De rosa korsen tjänar som påminnelse om kvinnomorden, feminicides som plågar Juarez. Det Rosaura Montañez utöver det kan bidra med är sin historia, att berätta den för alla som vill lyssna.
– Och så fort jag hör talas om att en flicka försvunnit är jag med ute och letar.
Hon åker sällan till kyrkogården, hellre står hon en stund vid träkorset nedstucket i sanden vid den gamla soptippen.
– Här får jag en starkare känsla av närvaro.
