Tio länder på ungefär ett år är tufft. Av och till har det känts som att världen är värre än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Summan av all statistik och de kvinnor vi har mött multiplicerat med miljoner är ett massivt elände, och att ägna nästan all sin tid åt det kan göra vem som helst ledsen.
Jag kommer aldrig att glömma när chefen för en kvinnoorganisation i Pakistan kommenterade översvämningen 2010 som lade en femtedel av Pakistan under vatten. "Det finns i alla fall en bra sak med den här översvämningen" sa hon. "Nu måste kvinnorna gå ut ur husen." Trots en viss sarkasm så är det hon sa verkligen sant. Många kvinnor i Pakistan får aldrig gå ut ur sina hem.
Men människor gör också de mest otroliga saker och övervinner livsöden, som är så extrema, att jag förmodligen hade tagit livet av mig om jag hade varit i samma sits. Ett möte som blev väldigt starkt för mig, var Blessing. Vi träffade henne på en kvinnojour i Johannesburg, där hon hade bott i ett år. När Blessing stiger in i rummet hälsar hon och sätter sig i en stol, utan att titta oss i ögonen.
Jag måste erkänna att ibland har jag inte orkat.
Vi börjar ställa frågor och hon berättar sakta med låg röst om sexuella övergrepp när hon var barn, om gängvåldtäkt efter gängvåldtäkt, och om hur en av dem gjorde henne gravid med sin dotter. Under hela berättelsen flackar hennes blick åt alla möjliga håll men riktas aldrig mot oss.
Jag börjar tänka att hon kanske inte vill berätta. Hon fortsätter att dela med sig om hur svårt det varit att älska sitt barn, och om hur hon hamnade i heroinmissbruk. Till sist ska jag fotografera henne och ber henne att titta i kameran. Utan ett ord ser jag henne försöka, och kämpa, men inte lyckas. Jag har inte en enda bild där hon tittar rakt på mig. När jag går med henne till sitt rum några minuter senare så får jag se henne omfamna och leka med sin dotter. Det var ärlig kärlek, av någon som också har gått ut i tv och berättat vad hon har varit med om, och som då hade hållit sig ifrån drogerna i ett år.
Jag måste erkänna att ibland har jag inte orkat. Ibland har bara halva jag varit närvarande under tunga intervjuer, och den delen jag lämnat hemma är hjärtat. Ibland vill man inte veta innebörden av att drygt 40 procent av alla kvinnor i Sydafrika har våldtagits. Eller höra om kvinnor i Ryssland som ringer polisen när de blivit grovt misshandlade och får till svar "Vi kommer när du är död".
Att fotografera på ämnet våld mot kvinnor är extremt svårt. Kanske det mest utmanande och frustrerande jag har gjort.
Jag har fått slåss med känslan av att vara respektlös när jag inte klarat att vara närvarande med hela mitt hjärta. Och med känslan av att jag inte göra mitt jobb tillräckligt bra om jag inte är närvarande. Att fotografera på ämnet våld mot kvinnor är extremt svårt. Kanske det mest utmanande och frustrerande jag har gjort. På samma gång som våldet är så oerhört vanligt, kritiskt och genomsyrar alla samhällen på jorden, så är det osynligt. Det går inte att fotografera någon som slår sin fru, jag vet bara en som har lyckats någonsin och hon tog nio år på sig.
Nyckeln till balans och en bättre värld finns för mig hos kvinnor som Blessing. Hon är bara ett av många exempel som vi har mött. Vi har också träffat Cathy i USA som pratar öppet med sin son om hur han påverkades av att ha en våldsam man som en del av sin uppväxt. Gulnaz i Pakistan som har levt med allvarliga brännskador i 20 år, men berättar att varken hon eller någon annan i hennes by tänker på det längre. Och Zeinab, könsstympade Badours mamma, som berättar hur hon vägrade ta emot mutor trots att hon var utfattig, och istället berättade om sin dotters död i media. För att nämna några. Alla dessa kvinnor är lösningen i mina ögon. Genom att ställa sig upp och berätta om sina problem så ger de oss gåvan kunskap, samtidigt som de lyfter bort sin och andras skam.
Genom att ställa sig upp och berätta om sina problem så ger de oss gåvan kunskap, samtidigt som de lyfter bort sin och andras skam.
För våld mot kvinnor är svårt och kunskap behövs. När det gäller till exempel partnervåld, tror jag ett av de största hindren är att hela problemet, och den misshandlades agerande, är så svårt att förstå. För en tid sedan försökte jag förklara för min kille var gränsen går mellan en icke fungerande relation och psykisk misshandel.
Jag, som har lagt min själ i att förstå i ett och ett halvt år, lyckades inte riktigt. En viktig ingrediens är manipulation. Den gör att den misshandlade tappar greppet om vad som är rätt och fel, om sin egen åsikt och om vad som är verkligt. Det finns tydliga signaler som svartsjuka och att förövaren har bråttom i relationen. Men det är summan av delarna som gör det till misshandel. Bättre än så kan jag inte förklara det, men jag skulle känna igen det på en sekund.
En kvinna som vi träffade i Spanien sa att hon kunde ”se det i ögonen” på de män hon dejtar. Efter att hon hade tagit sig ur sin misshandelsrelation så var det som att hon hade begåvats med förmågan att känna igen om den som sitter framför henne kunde bli farlig för henne.
Men egentligen är inte lösningen till problemet beroende av att alla förstår problemet till fullo. Lösningen är enklare.
Det var som att hon hade begåvats med förmågan att känna igen om den som sitter framför henne kunde bli farlig för henne.
Att manipulera är fel. Att misshandla är fel. Att kontrollera någon är fel. Genom att vara överens om det, skapa samhällen där människor verkligen har lika värde, och därefter lära oss kännetecknen för våldet och reagera, kan vi även hjälpa dem som är utsatta att se att våldet inte är deras fel. Den insikten suddar ut skammen och skulden som de flesta utsatta känner och vissa fall aldrig släpper. Och på så vis kan fler våga bryta våldscirkeln.
Linda Forsell