”Jag var bara tre år första gången någon tog av mig underbyxorna och stoppade in sitt finger.”

Namn: Blessing
Ålder: 27 år

Den som avslöjade alltihop var min moster. Jag hade fått en sexuellt överförd sjukdom när jag bara var 10 år. Hur kunde det ha gått till, undrade hon och till sist berättade jag. Mormor ville absolut inte att jag skulle anmäla saken. Det var en familjefråga, sa hon. Jag flyttade hem till min mamma som hade gift sig med en ny man. Han var snälll. Ja, han är nästan den ende som har varit snäll mot mig, innan jag kom hit till kvinnojouren.
Första gången jag blev gängvåldtagen var 2007. Jag arbetade åt en kvinnoorganisation i Zimbabwe och det gillade inte killarna som erbjöd mig skjuts. De slet av mig kläderna, våldtog mig och sparkade sedan ut mig vid motorvägen. Den gången blev jag gravid. Jag erbjöds abort men ville behålla barnet, en flicka. Hon är med mig här nu. Jag har haft svårt att älska henne, men jag håller på att lära mig. Men jag ska aldrig berätta för henne hur hon kom till.
Jag hade svårt att klara mig och min dotter i Zimbabwe så jag betalade en smugglare som tog mig över Limpopofloden, hit till Sydafrika. I en flyktingförläggning väntade jag på uppehållstillstånd. Där blev jag våldtagen igen, av en annan flykting.

Jag hade fått en sexuellt överförd sjukdom när jag bara var 10 år.

Sen hamnade jag här i Johannesburg, i en kyrka som tar emot flyktingar. När jag skulle åka för att ordna med mitt uppehållstillstånd erbjöd tre män mig att åka med dem. De sa att de skulle till samma ställe som jag, men körde åt ett annat håll. Jag hade min 2-åriga dotter med mig. Männen stannade bilen och började skälla: ”Ni utlänningar kommer hit och stjäl våra jobb”, sa de och slet sönder mina kläder. En hade kniv och fast en av männen försökte hindra dem våldtog de två andra mig gång på gång. Min dotter var med. När de släppte oss visste jag inte var jag var. Jag hittade en klinik och där ringde personalen polisen. Så småningom kom jag hit, till kvinnojouren USINDISO. Det betyder ”Skyddad plats” (”Saving Place”) och precis så har det varit för mig.

När jag kom saknade jag hopp. Jag hade börjat med droger – marijuana, kokain, alkohol - och pratade knappt med någon. Jag slogs och bråkade, brydde mig inte om hur det skulle gå för mig. Jag var arg. Varför skulle allt detta hemska hända mig? Jag slog min flicka och hade tänkt adoptera bort henne. Vilket liv skulle hon kunna få utan att veta vem hennes far var?
Men här på kvinnojouren började jag tro på att någon kunde tycka om mig. Den kärlek jag har fått här på USINDISO har jag aldrig upplevt förr. Nu har jag slutat med alla droger och gått på en utbildning för att bli kock. Jag har tagit hit min döda systers 6-årige son. Jag lär mig sakta att älska min dotter, ja, båda barnen. Jag ska skaffa ett arbete och försörja dem.
Jag kan till och med le ibland. Men jag tror aldrig att jag kommer att våga lita på en man. Aldrig någonsin.