En flickas stolthet bor i mannens hus.
”Jag blev utkastad från sjukhuset. 'Pundarbrud', tänkte de.”
Namn: Anette
Ålder: 53
Vi rökte hasch och sniffade på Järvafältet och gjorde inbrott på stormarknaden. Kanske hade det gått över om jag inte hade hittat amfetaminet. När jag satte sprutan i armen visste jag att jag hade hittat hem.
Jag var snygg och jobbade som dansös och fotomodell – inte alltid med kläder. Jag gick på inne–nattklubbarna och kände alla som betydde något. Under tiden accelererade narkotikamissbruket. Jag försökte lägga av men misslyckades. Till sist rasade alltihop. Femton pundare i en etta där jag inte betalt hyran blev katastrof.
I tio år bodde jag i en bil. Eller förresten – det var två bilar. En hade motor. Ibland bodde jag i tält också. Och ett tag hade jag en förfallen husvagn. När jag inte bodde hos olika killar…
Länge var jag mallig över att jag ”i alla fall aldrig gått på gatan”. Nu tänker jag – vad är prostitution? Jag har bott hemma hos fula gamla gubbar bara för att de haft knark. Och jag har, förstås, betalat med min kropp.
En period roade han sig med att spela rysk roulett med mig varje dag. Han stoppade in några kulor i sin revolver, siktade mot mitt huvud och tryckte av. Hans kompisar satt bredvid och tittade på.
Missbrukande kvinnor är dubbelt utsatta för våld. Dels får de mer stryk än ”vanliga” tjejer, dels drabbas de av olika typer av våld från resten av samhället. Man kan bli spottad och sparkad på, och när man söker hjälp också för allvarliga skador tycker sjukvårdspersonalen att man får ”skylla sig själv” eller ”redan har skaffat sig bedövning”.
Det värsta hände med en kille som jag avgudade. Han var skitsnygg, och en riktig gentleman. Och han hade knark. Jag flyttade hem till honom och i början levde vi ganska normalt, men sedan började han låsa in mig när han gick ut. När han kom hem var han mer och mer galen. En period roade han sig med att spela rysk roulett med mig varje dag. Han stoppade in några kulor i sin revolver, siktade mot mitt huvud och tryckte av. Hans kompisar satt bredvid och tittade på. Alla var rädda för honom.
Jag var inlåst i sammanlagt tre månader. Det kändes som en evighet. Fönstren var förspikade och dörren vadderad så ingen hörde att jag skrek. Till sist var det polisen som släppte ut mig. De kom för att lämna en delgivning och jag lyckades föra så mycket oväsen så att de hörde mig.
Bara några dagar senare var jag tillbaka. Han hade hittat mig, sagt att han hade ”bra grejer” som vi kunde dela på medan vi pratade om saken. Sedan var jag inlåst igen. När jag hade gått tillbaka en tredje gång tog han med mig på en biltur. Genast satte han igång att förolämpa mig. Han hatade mig, jag var äcklig och förtjänade bara att dö. Nu skulle han minsann visa mig. Jag skulle aldrig komma hem igen. När han stannade bilen tog han stryptag på mig och tryckte till. Jag var inlåst i bilen och han var mycket starkare.
Fönstren var förspikade och dörren vadderad så ingen hörde att jag skrek.
Nu förstår jag inte var jag fick kraften ifrån, men jag tog i för allt jag orkade och lyckades sparka upp den låsta dörren. Sedan sprang jag. Jag hade högklackade skor och tappade den ena men fortsatte springa. Han körde efter mig i bilen, väntade bara på att jag skulle stupa. Det gjorde jag också, föll ner i ett krondike, men jag lyckades ta mig upp och fram till ett hus. Där kröp jag upp för trappan och ringde på.
När polisen kom fick de bära ut mig till bilen. Jag hade inte en gnutta kraft kvar. Jag behövde dricka men orkade inte svälja vattnet. Jag hade nästan dött av ansträngningen. När jag kom till sjukhuset undersökte de mig, hittade inga brutna ben eller annat akut – och skickade ut mig på gatan. ”Pundarbrud”, tänkte de väl. Jag kunde inte ens gå, och hade ingenstans att bo.
Han dömdes så småningom för mordförsök. När han kom ut hade jag börjat arbeta med KRIS, en organisation för att stödja före detta kriminella, och då kom han till mig och bad om hjälp för sin dotter som blivit heroinmissbrukare. Jag hjälpte henne. Det var min bästa hämnd.
Nu är det 13 år sedan jag blev drogfri. 22 år som narkoman var naturligtvis hemskt, men jag ångrar det inte. De jobbiga minnena är bra och har gett mig en erfarenhet som gör att jag kan hjälpa andra. Jag orkar inte vara sur längre utan ser allt i ljusgult.
De jobbiga minnena är bra och har gett mig en erfarenhet som gör att jag kan hjälpa andra.
Jag har arbetat mycket med kvinnliga missbrukare som på min tid inte hade någonstans att komma undan en våldsam partner. Det har blivit bättre men diskrimineringen finns fortfarande. Som den unga, skiträdda knarkartjej som jag gick med till sjukhuset. Hon fick veta att hon hade cancer – och samtidigt att hennes behandling minsann skulle komma att kosta 350 000 kronor så nu fick hon minsann skärpa sig. Hon har väl lika mycket cancer som någon annan!
Mödradödlighet: 5 per 100 000 födslar.
Antal barn/kvinna: 1,67 (2011)
Abortlagstiftning: Fri abort fram till slutet av 18:e graviditetsveckan.
Lag mot våldtäkt inom äktenskapet: Finns.
Våld mot kvinnor i nära relationer: I genomsnitt 17 kvinnor dödas varje år av en man, pojkvän, ex-man eller ex-pojkvän.
Ordspråk, Kongo