”De fyra månaderna förändrade mitt liv.”
Namn: Paulina Bengtson
Gör: Driver Novahuset, en ideell förening som ger stöd för personer som utsatts för sexuella övergrepp.
Efter två veckors SMS:ande och telefonsamtal skulle de träffas. Paulina var glad och förhoppningsfull.
– Egentligen kände jag genast på mig att något var fel. Han såg ut som en maffiakille, inte alls så mjuk som han verkat. Men jag var godtrogen och blundade för mina egna varningssignaler. Jag var van att lita på folk.
Det är hon inte längre. Idag bor Paulina på skyddad adress och håller koll på när Kent ska släppas ut från fängelset.
Jag var paralyserad av skräck. Jag kan inte förklara det på något annat sätt.
Men låt oss börja från början, när Paulina klev in i Kents bil:
– Han krängde av sig skinnjackan och jag tror att han ville att jag skulle se den kniv han hade i innerfickan. Han pratade i telefon, om folk som skulle ”fixas”, och informerade mig om sina egna och sin familjs kriminella kontakter. Vi körde och körde.
– Jag var paralyserad av skräck. Jag kan inte förklara det på något annat sätt. Jag kanske hade kunnat smita, men vågade inte. När vi till sist kom fram sa han att vi skulle ha sex, och att en annan man skulle se på. Jag ville inte, sa jag, men då blev hoten tydligare.
– Jag gick med på det där enda samlaget, tänkte väl att jag skulle kunna komma undan sedan, men det gick inte. Han släppte mig inte och började bryta ner min självkänsla. Det var väl det här jag ville, sa han, jag var ju en hora, det visste han nog …
I fyra månader levde Paulina i bilen, på olika hotellrum, i en lägenhet här och där – under ständigt hot.
– Det hände att han lämnade mig ensam korta stunder, men då tog han med sig min telefon och alla pengar, och sedan påstod han att hans kompisar bevakade mig utanför huset. Jag trodde på det. Han hotade att döda mig eller min familj om jag försökte smita. Så småningom började jag också tro att allt äckligt och våldsamt sex – med unga pojkar, gubbar, vem som helst – var mitt eget fel. Att det var jag som var äcklig. Jag skämdes.
Kent tog betalt för Paulinas ”tjänster”. Oftast deltog han själv i övergreppen, ibland satt han bara bredvid och onanerade.
Om inte Paulina blivit gravid kanske hon aldrig hade hittat kraften att ge sig iväg.
– När jag insåg att jag hade ett barn i magen handlade det inte bara om mig. Det fanns en människa till att ta hand om.
Jag förträngde alltihop. Påstod att mitt barns pappa var en pojkvän som övergivit oss.
Hon ringde sin ex-pojkvän och han hämtade henne. För honom berättade hon allt, men hon stod inte ut med att berätta för föräldrar och vänner.
– Jag förträngde alltihop. Påstod att mitt barns pappa var en pojkvän som övergivit oss. Så föddes min dotter och jag koncentrerade mig på att bli den perfekta ensamstående mamman. Kent fortsatte att ringa mig, kallade mig ömsom ”djävla hora” och ömsom ”mitt barns mor”.
Dottern var två år när Paulina plötsligt mötte en kille på gatan som sa att han hade sett en film där hon var med. När hon fick titta på den, en porrfilm av det grövre slaget, förstod hon att sådana filmer kunde finnas här och där ute på internet. Hon måste göra något och gick till polisen.
– Polisen brydde sig knappt. De sa att inget gick att bevisa – de tittade inte ens på filmen som ju innehöll uppenbara övergrepp. Jag gav upp. Ingen kommer att tro mig i alla fall, tänkte jag. Alla tycker att det är mitt eget fel. Jag tystnade igen.
Men när Paulina några år senare träffade och blev kär i en ny man förstod hon att hon måste berätta. De omotiverade rädslorna, hur hon ryckte till när han tog i henne, hennes sexuella problem – det måste förklaras. Det var den nye mannen som såg notisen om att en 37-årig man från Västerås gripits efter att ha hållit en annan kvinna som sexslav. Tillsammans med sin pappa, som för första gången fick veta vad som hänt, gick Paulina till polisen.
Den här gången togs hon på allvar och under rättegången trodde alla på henne.
– Det var jätteskönt, men också oerhört jobbigt. Att gå igenom allt igen, minnas och berätta om allt äckligt – jag drömde mardrömmar igen, grät och plågades. Varannan dag ville jag hoppa av alltihop, men då ringde mitt underbara målsägandebiträde och övertalade mig att stå fast. ”Du är så stark och modig”, sa han, om och om igen.
Paulina, 6 styrelseledamöter och 40 volontärer svarar på frågor och ger råd dygnet om.
Kent dömdes till 14 års fängelse. Och så småningom startade Paulina Novahuset.
– När jag till sist kom i en riktig, bra samtalsgrupp med andra som utsatts för sexuella övergrepp fick jag ur mig alltihop. Vi hade samma erfarenheter. Alla hade vi levt med en oerhörd skam. Att tala om sex är mycket svårare än att berätta om blåtiror.
– 2008 kände jag mig klar med mig själv. Jag ville använda mina erfarenheter för att hjälpa andra.
Novahuset har inget skyddat boende men en jourverksamhet via telefon, chat och mejl. Paulina, 6 styrelseledamöter och 40 volontärer svarar på frågor och ger råd dygnet om. Varje vecka har de kontakt med ett 20-tal stödsökande. De följer också med till polisen och i rättegångar. Paulina åker själv runt i skolor och pratar om attityder, sex och övergrepp.
– Vi får in berättelser om fler och fler grova övergrepp, säger hon sorgset. Kanske är det bara för att fler orkar höra av sig. Kanske är det för att hela samhället, och medierna, pratar allt mer om sex, så att gränserna för vad som är okej flyttas. Tills det blir ett övergrepp. Då blir det tyst. Till och med de professionella – kuratorerna, psykologerna – orkar inte riktigt med. Då behövs vi.
