Varifrån kom idén?
Alltihop började på våren 2010. Författaren Karin Alfredsson skulle skriva efterordet till sin senaste roman, ”Den sjätte gudinnan”, som utspelar sig i Indien. I slutet på varje bok om läkaren Ellen Elg finns dels ett efterord som berättar vad i handlingen som är hämtat direkt ur verkligheten, dels citat ur olika källor. Där hittade hon uppgiften att bland kvinnor i världen, 15 – 44 år, är det fler som dör och skadas av partnervåld och våldtäkt än de som dödas och skadas av cancer. Allt enligt Världsbanken.
Det var en skakande uppgift. Karin som arbetat med frågor kring mäns våld mot kvinnor i större delen av sitt liv hade aldrig sett dessa siffror. Hon skickade ett upprört mejl till vänner och kolleger, bland andra till Kerstin Weigl, reporter på Aftonbladet.
Kerstin har under flera år, tillsammans med kollegan Kristina Edblom, ägnat sig åt att granska det dödliga våldet mot kvinnor i Sverige. I en prisbelönt artikelserie har de gått igenom varje fall under 2000-talet där en svensk kvinna dödats av en man hon älskar eller har älskat. Granskningen fortsätter och skulle kanske kunna göras global, tänkte Karin. Kerstin och Karin skulle kunna resa jorden runt och beskriva våldets uttryck i olika delar av världen. Göra ett gigantiskt resereportage.
Sådana pengar fanns inte på Aftonbladet, kanske inte på något medieföretag har vi insett när vi sett vad fakturan landat på, så vi bestämde oss för att söka på annat håll.
En varm sommardag i juli 2010 föll allt på plats. Karin ringde bildjournalisten Linda Forsell som hon arbetat med tidigare och frågade om hon ville bli den tredje medlemmen i teamet. Det ville hon.
Linda har även hon arbetat med genusfrågor och i konfliktdrabbade områden och kom med de förlösande orden "överlevare" och "förändrare".
Därmed vidgades projektet från att skildra tio dödade kvinnor och förändringsarbetet i respektive land, till att tydligare lyfta fram kvinnor som överlevt våld. ”Det går ju inte att fotografera dödade kvinnor”, som Linda sa.
Vem har betalt projektet?
Samma julidag fick vi kontakt med Unizon om ville bli formell ägare av projektet, och kunde bidra med egna pengar. Och Anneka Knutsson, hälsoansvarig på Sida som tyckte att det lät som ett mycket spännande projekt som Sida skulle kunna stödja.
Men först ville vi göra en pilotresa för att kunna presentera ett första material, visa att vi klarade av uppdraget och testa arbetsmetoder. Vi ville åka till Pakistan. Det krävde extra finansiering, innan Sida hunnit behandla saken. Vi ringde Joakim Larsson på Moggliden AB (www.moggliden.com/), bror och arvtagare till författaren Stieg Larsson. Han funderade, tyckte att projektet låg ”i Stiegs anda” och lovade bidra.
Senare har vi även fått bidrag från Sigrid Rausing Trust i London och författaren Henning Mankell.
Vilken sorts våld har ni fokuserat på?
Vi har kallat det ”våld som drabbar kvinnor för att de är kvinnor”, ett aktivt riktat våld (betyder att vi inte tagit med osäkra aborter eller annan mödradödlighet) som drabbar kvinnor i deras roll som kvinnor. Allmän våldskriminalitet, som att bli skjuten eller skadad i samband med ett rån, ingår alltså inte.
Begreppet är vidare än det allmänt använda ”mäns våld mot kvinnor”, även om man kan säga att mycket våld som utövas av kvinnor mot andra kvinnor också är en utlöpare av det manliga våldet. Hedersvåld utövas ofta av kvinnliga familjemedlemmar och när de egyptiska flickorna könsstympas är det deras mammor som tar dem till stymparen.
Faktum är att två miljoner flickor och kvinnor könsstympas varje år, de flesta med ett rakblad och utan bedövning.
5 000 kvinnor dödas också varje år av ”hedersskäl”, de flesta i Pakistan.
Men våld mot kvinnor har många andra ansikten. Det inkluderar också människohandel, tvångsgifte, påtvingades graviditeter, könsstympning och systematiska våldtäkter som vapen i krig. Våldet mot kvinnor är ett av de största hindren för utveckling och fred.
Världen är ojämställd, och det gäller alla länder:
Fyra av fem parlamentariker är män.
Män tjänar 90 procent av världens inkomster och äger 99 procent av all egendom.
70 procent av de fattigaste i världen är kvinnor.
Kvinnor sköter samtidigt 70 procent av det obetalda arbetet i hemmet.
I vissa delar av världen aborteras flickfoster och dödas nyfödda flickor för att pojkar anses mer värdefulla. Under de senaste 50 åren har fler flickor mördats – just för att de är flickor – än de män som dött under 1900-talets alla krig.
För flickor mellan 15 och 29 år är den vanligaste dödsorsaken komplikationer vid graviditet och förlossning.
Ja, enligt UNICEF dör nästan 600 000 kvinnor varje år i samband med graviditet och förlossning. Det är som att folkmordet i Rwanda skulle upprepas varje år, eller att Sveriges befolkning skulle utplånas på 15 år.
Allt hänger ihop, från en örfil i en sängkammare till den globala situationen.
Men vårt fokus har alltså varit smalare. Vi har koncentrerat oss på aktivt våld som riktat sig mot kvinnor, just för att de är kvinnor.
Hur valde ni ut länderna?
Vi visste att vi ville ha ett brett urval, både fattiga och rika länder med olika traditioner, religioner och samhällsstrukturer. Vår bestämda uppfattning var – och har bekräftats – att våldet finns överallt även om det inte har samma omfattning eller uttryck. Vårt krav på länderna var också att där fanns ett fungerande civilt samhälle med till exempel en oberoende kvinnorörelse, och att vi skulle kunna arbeta någorlunda fritt journalistiskt. Helst skulle det också finnas forskare som man kunde lita på.
Det gjorde att vi avskrev vissa länder som skulle varit mycket intressanta, som Kina med sina könsselektiva aborter. Det är mycket svårt att arbeta fritt som journalist i Kina.
Vi visste också att vi ville ha med vissa typer av våld som hedersvåld, könsstympning, våldtäkt som vapen i krig och annat sexuellt våld.
Valet föll till sist på – i denna besöksordning – Pakistan, Egypten, Mexiko, Sydafrika, USA, Spanien, Brasilien, Ryssland, Sverige och Kongo. (Vid varje land länk till bildspel från landet och ev. allmän landstext). Vi har vistats två veckor i varje land, rest mycket i vissa länder, i andra stannat på samma plats större delen av tiden.
När projektet är avslutat känner vi – förstås - att många länder saknas. Vi har inte varit i Ostasien, och vi har inte lyckats fokusera på våld i samband med könshandel. Om vi kan få fram mer pengar kommer nästa land på listan att vara Thailand eller Filippinerna.
Hur får ni kontakter i de olika länderna?
I oktober 2010 åkte Linda och Karin på den första resan, till Lahore i Pakistan. Hjälp med kontakter där hade vi fått via Sveriges före detta ambassadör i Pakistan, Ann Wilkens, och den svenska organisationen PACS (www.pacs.se) som arbetar mot slavarbete och bygger skolor i trakterna kring Lahore.
Vi har arbetat på ett normalt journalistiskt sätt för att etablera kontakter i de länder vi åkt till. Läst på med hjälp av bland annat Utrikespolitiska institutets skrifter rapporter från UD och Sida och den ocean av information som finns på internet. Mejlat och frågat. I vissa länder har svenska organisationer haft etablerade samarbeten och kunnat förmedla kontakt – som Diakonia (www.diakonia.se/) i Egypten och Action Aid (www.actionaid.se) i Sydafrika. NNEDV (National Network to End Domestic Violence) (www.nnedv.org) i USA har mängder av kvinnojourskontakter. I vissa länder har vi främst varit hänvisade till personliga kontakter och journalistkollegor. Alla har varit mycket hjälpsamma.
När det gäller urvalet av de dödade kvinnorna har vi medvetet sökt fall som är några år gamla. Skuldfrågan ska vara avgjord och vad som hänt klarlagt. Många av dödsfallen har varit mycket omskrivna i sina länder. Vi har också valt kvinnor där det finns nära anhöriga eller andra som vill berätta. Samarbetet med dessa sörjande mödrar, döttrar och vänner har varit gott, och tungt.
I några länder (Spanien, Ryssland, Mexiko och Brasilien) har det varit nästan omöjligt att kommunicera på engelska. Där har vi anlitat lokala ”fixare”, oftast journalister med breda kontaktnät som kunnat hjälpa oss med planering, idéer och att boka möten, och sedan tolka åt oss när vi varit på plats.
Kvinnoorganisationer av olika slag har varit mycket hjälpsamma, ordnat kontakter, tolkat och skjutsat oss hit och dit. I många länder har vi fått komma in och följa arbetet på kvinnojourer, i andra länder har det inte gått. I Brasilien, USA och Spanien fick vi åka med polisen, i Sverige var det inte tillåtet. I Ryssland gick det inte ens att få kontakt med polisen.
Har det varit farligt?
Aldrig akut, men vi har försökt vara försiktiga. I kåkstäderna runt Johannesburg och Rio de Janeiros favelor bör man inte förflytta sig utan att ha en lokal ”guide” med sig. Ciudad Juarez i Mexiko är kanske världens farligaste stad. Där var vi aldrig ute på kvällarna. Vi sköt upp vår resa till Kongo på grund av risk för oroligheter i samband med valet i november 2011. Ryssland är inget trevligt land för kvinnoaktivister, eller för journalister som vill bevaka våld mot kvinnor.
Ibland har Lindas säkerhetsbedömning inte stämt överens med Karins och Kerstins. Linda är fotograf, och behöver komma närmare allt som händer för att kunna göra sitt jobb. Det är en klassisk motsättning mellan reportrar och fotografer i vårt yrke. Karin och Kerstin är, kanske onödigt, försiktiga ibland. Då har vi grälat, men kommit överens.
Det var främst i Pakistan som vi upplevde att myndigheterna skulle kunna ställa till med problem. Vi sökte inte journalistvisum eftersom vi misstänkte att vi antingen skulle få nej, eller att visumhanteringen skulle fördröjas så att det blev omöjligt att genomföra resan, eller att vi skulle få en ”överrock” som kontrollerade alla kontakter vi tog. Vi åkte in på turistvisum, var ganska försiktiga i vilka myndighetskontakter vi tog och började inte blogga förrän efter resan. Men från och med november 2010 har vi bloggat i stort sett varje dag om projektets utveckling.
De intervjuade ”överlevarna” presenteras med namn och bild. Kan inte det bli farligt för dem?
Nej, det tror vi inte, även om man aldrig kan garantera någons säkerhet. Vi har förklarat för alla vi träffat hur materialet ska publiceras, och att det kommer att vara åtkomligt för alla som har en dator och vet var de ska leta.
Överlevare som befinner sig i direkt fara har vi inte tagit med. Vissa överlevare vill bestämt presenteras med sina riktiga förnamn, som Vanessa i USA som sjunger om sina upplevelser eller den svenska politikern Eva-Britt som berättat sin historia i olika tidningar. De är inte rädda, eller anser att den här publiceringen varken gör till eller ifrån. De har fått behålla sina riktiga namn. De flesta andra har fingerade namn, för att inte vara lätt sökbara på nätet.
Ibland har vi uppfattat att människor omkring överlevarna, som kvinnojoursaktivister, är överdrivet försiktiga och överbeskyddande medan överlevarna själva kommit över sin oro.
Sedan är det naturligtvis skillnad att leva i en by i Pakistan där nästan ingen har tillgång till internet, eller att bo i Sverige eller USA.
Vi har inte fotograferat människor bakifrån eller i skuggprofiler. En del av syftet med vårt projekt är att visa att överlevarna inte har något att skämmas för. Och att de är många, från alla samhällsklasser och i alla åldrar. Som den våldtagna svenska Eszter sa. ”Jag har bestämt mig för att sluta skämmas för något som jag inte gjort.”
Vilken skillnad har ni noterat mellan länderna?
Många och stora, förstås. Våldet är mycket mer utbrett i länder som Pakistan, Ryssland och Sydafrika om man jämför med USA, Spanien och Sverige. Acceptansen för våldet likaså. Att bli slagen är på många platser på jorden en alldeles normal del av en kvinnas äktenskap - och polis och domstolar delar den uppfattningen.
När det gäller känslan av skam finns nationella skillnader, men också klassmässiga. Att sitta på en kvinnopolisstation i Rio de Janeiro och berätta om övergrepp verkar inte vara särskilt skamfullt – men så är det inte heller kvinnorna i överklassen från Copacabana som kommer dit. I Sverige och Spanien verkar det vara mest skamligt att vara brottsoffer i en nära relation. Vi tror att det delvis har att göra med att medierna är så försiktiga. Även kvinnor som vill berätta sin historia öppet i Sverige och Spanien anonymiseras – och därmed förstärks uppfattningen att de har något att skämmas för.
Vilka likheter finns mellan länderna?
Gemensamt för våldet i alla våra länder är ett behov av makt och kontroll, och en rädsla att förlora den kontrollen. Män, familjer, släkter – alla reagerar de med våld när kvinnan de vill kontrollera opponerar sig eller försöker bryta sig loss. I många, kanske de flesta, fall är kontrollen också kopplad till sexualitet.
Det är när de håller på att förlora den kontrollen som en expojkvän i USA och en familj i norra Pakistan och en före detta äkta man i södra Spanien kan anse sig ha rätt att döda ”sin” kvinna.
Sedan kan de hänvisa till Koranen eller Bibeln, skylla på att de var drogade eller förblindade av svartsjuka – men det är bara ursäkter och förklaringar. Majoriteten av världens män slår inte sina kvinnor och de flesta som gör det vet precis vad de gör – och slutar när de nått sitt syfte, att få henne att lyda.
Vilken roll kan journalistiska insatser som er spela?
Medierna spelar en avgörande roll för hur problemet uppfattas. Via tidningarna i Pakistan har mycket av våldet kommit till allmän kännedom, vilket i sig ökat anmälningsbenägenheten. Medieuppmärksamheten kring våldtäkterna på småbarn i Sydafrika, våldtäkter som antogs kunna bota en hiv-smittad man, har betytt att övergreppen nästan upphört helt.
I Brasilien och Egypten har vi mött de kvinnor som, via medierna, fått ut sin historia och lyckats förändra lagstiftningen. Könsstympade Badours mamma Zeinab och Maria Da Penha som utsattes för två mordförsök har tack vare sin öppenhet och sitt mod förändrat världen i sina länder.
Journalistik kan förändra världen, det är vi övertygade om.
Vad vill ni ska hända med ert material?
Vi hoppas att det ska användas av olika organisationer och individer som är engagerade i frågan om våld mot kvinnor. I Dialogmaterialet finns frågor och diskussionsämnen – att användas i skolor, på seminarier, i organisationer eller kanske helt individuellt. Samla människor till möten och konferenser. Väck frågan i fackföreningar, politiska organisationer, välgörenhetsgrupper osv. Undersök hur verkligheten ser ut i ditt eget land och sprid den kunskap du får fram. Tyck på medierna i ditt land. Använd sociala medier.
Gör-det-själv-utställningen kan alla som har en skrivare skriva ut och sätta upp på närmaste vägg.
