russia_victim_tatiana.jpg

Tatiana

russia_victim_2upd.jpg

russia_victim_tatiana_3.jpg

Maria Andreyeva, dotter till Tatiana.

russia_victim_tatiana_4.jpg

Tatianas dotter Maria håller i sin mors gamla kappa.

russia_victim_tatiana_5.jpg

Tatianas liv blev svårare sedan första maken dött.

russia_victim_tatiana_6.jpg

I det lilla trähuset tvingades Tatiana stå ut med sin svärmors hat.

russia_victim_tatiana_7.jpg

Maria har behållt huset som datja.

russia_victim_tatiana_8.jpg

russia_victim_tatiana_9.jpg

russia_victim_tatiana_10.jpg

Familjegraven.
Tatiana Andreyeva
Tatiana Andreyeva är på väg att lämna lägenheten i Luga efter ett trevligt besök hos äldsta dottern Maria och mågen, men hon dröjer sig kvar, och det syns att hon vill berätta något. Så hon säger det, inte utan blygsel: ”Jag har en man i mitt liv.” Hon tillägger skämtsamt: ”Ja det är väl ett sista ryck av passion.” Det är under sommaren 2009, Tatiana är 58 år gammal och har omkring tre månader kvar att leva.

”Han rullar in henne i en matta och bär ner henne i källaren, går ut och köper mer sprit och fortsätter dricka vodka.”


Namn:
 Tatiana Andreyeva
Dödad: Vid 58 års ålder 

Mordet på Tatiana skulle komma att beskrivas med nio ord i lokaltidningen: “En kvinnlig medborgare från Luga har dödats i Siverskaya. ”Möjligen är det allt tidningsredaktionen fått veta, men även om polismyndigheten lämnade ut mer än denna knapphändiga upplysning är det inte troligt att informationen hade tryckts, eftersom den inte skulle ha ansetts ha ett nyhetsvärde. En fyllbult har slagit ihjäl sin kvinna hemma, och säkert har hon druckit med honom. Bara en av alla tusentals fall varje år, endast ännu en privat familjeangelägenhet mellan människor som inte förtjänar bättre. Det är den allmänna synen.

Mot den bakgrunden är Maria Andreyeva en ovanlig kvinna, en helt vanlig rysk lärarinna, men som ser sin mamma Tatianas död som del av ett samhällsproblem som inte syns i hennes land. Och som hon vill berätta om.

Vi träffar Maria i den lilla staden Luga några timmars bilfärd söder om St Petersburg, staden är hyllad som “hjältestad” sedan andra världskriget då invånarna tappert bjöd den tyska armén motstånd en hel månad. Här bor knappt 40 000 människor.

Att göra pappa stolt är vad Tatianas uppväxt kretsar kring.

Tatiana var själv inte från Luga, hon föds i Murmansk, i byn Kuropta, där hon växer upp som enda barnet. Hon får aldrig veta bakgrunden till att hennes pappa under Stalinregimen skickats till Gulag, och det är för all del inte säkert att det finns en förklaring, åtminstone inte en begriplig. Hur det kommer sig att pappan saknar en arm vet hon inte heller.
Att göra pappa stolt är vad Tatianas uppväxt kretsar kring. Ingen i familjen har tidigare studerat på universitet, men själv reser hon till St Petersburg och det polytekniska universitetet där trettio studenter tävlat om en plats. Tatiana orkar inte med de krävande studierna och åker hem till Kuropta där hon blir utskälld av pappa. Följande dag återvänder hon till universitetsstaden, utan att ha packat upp sin väska. För att få mat och husrum betalt av staten går hon pliktskyldigast en yrkesskola för att bli murare men bygger på med akademiska studier och tar sin examen. Pappa är stolt. Hans dotter är lärare i fysik.

Slumpen för Tatiana till Luga. I likhet med alla nyutexaminerade sänder staten henne först norrut för två års tjänstgöring, men det visar sig att hon inte behövs, och hon lyckas få en lärartjänst söderut i lilla Luga, där hon till och med kan skaffa en egen enrumslägenhet vilket inte är lätt i ett land där hela familjer trängs i ett och samma rum, och delar kök och badrum.

Det verkar som att hennes svärmor hatar henne.

Nästan 30 år gammal träffar hon på stadens turistkontor, där hon arbetar extra som guide, en man. En tre år äldre frånskild historielärare. Han är stilig, vältalig och brinner för att undervisa.
Hon föder två döttrar inom två år. De är lyckliga.
Men det finns redan från början ett orosmoln, som ska prägla Tatianas liv. Det verkar som att hennes svärmor hatar henne.

När Sovjetunionen spricker leder förändringarna i ekonomin till att lärarlönerna krymper. Många överger sina arbeten i den offentliga sektorn och startar egna affärsrörelser och Tatianas man smittas av framgångsfebern. Han vill skapa välstånd för döttrarna. Han säljer lägenheten så att han kan få ett startkapital och börjar sälja kläder i egen firma. Istället flyttar de till familjens datja strax utanför samhället, det lilla huset där hans mamma bor, Tatianas bistra svärmor. Där finns tre rum och kök.

Tatianas man är ingen affärsman, visar det sig. Pengarna försvinner och det är en chock för honom att inte klara sitt uppdrag som familjeförsörjare. Han går tillbaka till sitt dåligt betalda lärararbete, som han fortfarande älskar.
Men Tatiana har tre arbeten. Hon undervisar i fysik på två skolor, och på kvällarna städar hon skattemyndighetens lokaler. Hon är mycket trött när hon kommer hem till sitt fjärde uppdrag, husmoderns. Det är en självklarhet att det är hon som lagar mat och städar.
Det finns ingen riktig trivsel i huset, där svärmor klagar på allt Tatiana inte hinner och klarar. Och det händer allt oftare att Tatiana tackar ja till mannens erbjudande om ett glas vodka. Det kan hon unna sig, tänker hon. För att koppla av.

Man ska aldrig dricka ensam, anser Tatianas man. Men ibland har han inga vänner hemma när han vill öppna en flaska. Därför ber han ibland dottern Maria att sätta sig med honom vid köksfönstret i det lilla röda huset, för att hålla honom sällskap. Sedan dricker han vodka och blir ännu mer pratsam än vanligt. När han är full tycker han om att berätta hur han träffade deras mamma: ”Din mamma blev kär som en katt i mig.”
För Maria är de regelbundna sittningarna inte något konstigt, pappa skiljer sig inte på något vis från andra ryska män, förutom att han inte är full särskilt ofta, för det mesta bara någon gång i månaden.

Mamma, det känns som att du överger oss!

Det är istället mamma som dricker för mycket, börjar Maria förstå som tonåring. Alla i Luga vet hur det är ställt. Arbetet sköter Tatiana prickfritt. Men på kvällarna syns hon allt oftare lätt vinglande vandra de få kilometrarna från samhället ut till datjan. Maria hämtar sin mamma så ofta hon kan. Hon konfronterar sin mamma och säger att hon skäms. ”Mamma, det känns som att du överger oss!”
Tatiana svarar inte.
Maria kan inte vara så arg, hon älskar sin mamma, som läser klassikerna, som älskar att diskutera filmer hon sett och alltid tar del av flickornas liv och låter dem fatta egna beslut.
Men hon börjar förstå att mamma Tatiana är olycklig. Ibland går hon undan och gråter. Och säger: “Jag kommer faktiskt inte från en sophög.”

Värre blir det hemma efter 2002, då Marias pappa får en hjärnblödning och inte kan arbeta. Han tappar gnistan, han som varit så stark och duglig, nu har han förlorat skolungdomarnas aktning och kan inte ta hand om sin familj. Sjukpensionen är bara småpengar. Det är i samma veva som döttrarna börjar på universitetet. Tatiana försörjer dem alla. Hon blir alltmer utlämnad åt sin svärmors vassa tunga. Och hon dricker varje dag.

Hon dricker varje dag.

Bostadsbristen och trångboddheten är ett problem som får allvarliga sociala följder i Ryssland. Fortfarande byggs inte tillräckligt många nya bostäder, och de som finns är dyra. Vanliga sovjetiska medborgare hade tilldelats ett rum i en lägenhet där de delade kök och badrum med en eller flera familjer. Efter alla reformer var dessa rum en privat tillgång. Så skapades en marknad som inte fungerar, eftersom få har råd att köpa andra rum än de där de redan bor.
Tatiana, som en gång haft en egen enrumslägenhet, sitter nu fast i ett hus med en sjuk och psykiskt nedbruten man. Svärmor Alexandra försitter aldrig ett tillfälle att klaga på Tatiana. För det mesta vänder hon sig till sin son: ”Vad är det för fru du skaffade dig? Hon kan ingenting! Du hade det mycket bättre innan du flyttade ihop med den där kvinnan!”
Tatiana vet att maken regelbundet varit otrogen under deras äktenskap. Till sin dotter Maria säger hon att hon inte är orolig. ”Din pappa är en sådan man som träffar andra men familjen är helig och han kommer inte att lämna oss.” 

Tatiana vet att maken regelbundet varit otrogen under deras äktenskap.

För Tatiana är situationen inte konstig eller anmärkningsvärd. Hon gifte sig med en vacker man, han har sina behov. Hon anser att hon själv är ful. Särskilt missnöjd är hon med sin mörka hy. Hon kallar sig själv ”Stornäsan”.
Självklart tar hon hela ansvaret för hem och familj. Sådan är lydnadskulturen som beskrevs i Domostroi, en regelsamling från 1700-talet tsarvälde som detaljerat anger hur den ryska familjen ska fungera, in i minsta detalj, som hur en hustru ska bestraffas för olika försummelser.
Reglerna skulle försvinna när socialismens män och kvinnor levde jämställda. Men våldet visade sig inte bara vara en borgerlig uppfinning, det fortgick. Utan att man talade om det.

Tatianas man dör 2006. Inte heller som änka kan hon skapa sig en egen tillvaro. Döttrarna behöver ekonomiskt stöd så länge de studerar. Det är svärmor som äger huset. Något eget boende har Tatiana inte råd med. De två kvinnorna hör varandras andetag genom de tunna väggarna. På kvällarna sätter Alexandra på sin teve och låter den bröla till klockan fyra på morgonen. En timme senare går Tatiana upp för att gå till arbetet. Och vad kan hon göra? Annat än att bita ihop. Och öppna en flaska vin.När döttrarna är färdiga med sin utbildning flyttar de tillbaka till Luga. Maria arbetar som lärare i samhällskunskap och systern arbetar på en konstskola.Då kommer Tatiana loss. Hon hittar ett arbete med att sälja glass och dricka på tågen, det är långa arbetsdagar på tolv timmar, men hyfsat betalt, och hon hyr ett rum i Siverskaya, nära St Petersburg. Det är inget riktigt trevligt hus, grannarna dricker och det är lyhört, men det är hennes. Och i huset i Luga sätter hon aldrig mer sin fot.

I huset i Luga sätter hon aldrig mer sin fot.

Vi träffar Maria i datjan, huset som Tatiana delade i olycka med sin svärmor Alexandra. Att huset en gång varit rött går inte längre att se. Det är snarare brungrönt, håller på att förfalla, vi kurar i det kyliga köket och Maria berättar.
– Det var svårt för mamma att inte kunna försörja sig som lärare. Hon var sårad över att inte längre tillhöra ett samhällsskikt där hon var respekterad och lyssnad på.

Den 16 september träffade hon Tatiana för sista gången. Då hade Marias man blivit sjuk, de behövde låna pengar till hans mediciner och Tatiana skyndade sig till Luga. De bestämde att de skulle träffas igen 16 oktober för att fira Marias födelsedag.
Efter att Tatiana rest hem föreslog Marias man att de skulle åka till Siverskaya för att bekanta sig med den nye mannen. De visste inte mycket om hur Tatiana levde men hade noterat att hon drack mycket. Då brukade hon stänga av telefonen för att slippa Marias tjat och besvikelse. Men Tatiana var en vuxen kvinna, var det verkligen rätt av dem att lägga sig i och komma objudna? De bestämde sig för att låta det vara. Snart skulle de ses.

Natten mellan 13 och 14 oktober 2009 hugger 49-årige Sergey Kudriavtsev en yxa i bröstet på Tatiana. Därefter rullar han in henne i en matta och bär ner henne i källaren, går ut och köper mer sprit och fortsätter dricka vodka. När hans vänner kommer två dagar senare berättar han utan omsvep vad som hänt och de larmar polis som hittar kvinnokroppen. Den har omkring trettio skador från kniv och yxa. På Tatianas händer finns skärsår.

På fredagskvällen samma vecka fick Maria ett samtal från polisen med en begäran att hon skulle resa till Siverskaya. Maria började protestera, hon skulle inte komma fram förrän sent på kvällen men polisen avbröt henne: Det spelar ingen roll. Hon måste genast resa.
– På polisstationen fick jag veta att min mamma dödats för flera dagar sedan och att de höll mördaren i häkte. Eftersom tre dagar gått behövde de en anmälan för att kunna behålla honom. Och jag skrev på att hon var ”saknad”.
Maria fick inte se kroppen, annat än på svartvita fotografier. Den hänsynen visade polisen.

Maria fick inte se kroppen, annat än på svartvita fotografier.

Sergey Kudriavtsev erkände lugnt i domstol, på sin advokats inrådan. Dock ändrade han sin bekännelse på en punkt, och påstod att Tatiana avlidit genast. Den första versionen gick ut på att hon hade levt en stund och rosslat. Han sa att han var ledsen över vad han hade gjort. Han förklarade att Tatiana var svartsjuk och hade ställt till med bråk.
– Men jag vet ju att mamma aldrig var svartsjuk, säger Maria. Hon höjde aldrig rösten.
Hur blev de ett par? Maria famlar efter förklaringar. Han var yngre än hon, såg bra ut, men det är troligt att hon kände till att han var farlig. Han hade tidigare dödat sin egen mamma.

– Mamma måste ha känt sig mycket ensam som fastnade för honom. Under många år hade hon inga vänner. Hon drack ensam och skämdes över sina problem. Och det var svårt för henne att knyta nya kontakter, själv var hon akademiker men arbetade med människor som var olika henne själv, som helt saknade utbildning.
– Det måste ha varit ensamheten, och jag undrar hur hon hade det. Efteråt drog vi oss till minnes att hon hade några blåmärken. En gång var ett ögonbryn skadat, hon sa att hon hade blivit rånad men att det inte var någon idé att polisanmäla, de skulle ändå aldrig hitta förövaren. Jag tror nu att hon ljög.

Under många år hade hon inga vänner.

Han dömdes till nio års fängelse. Advokaten förespråkade ett mildare straff med argumentet att det ska löna sig att erkänna, och domaren valde att lyssna. Straffskalan för ”enklare mord” är fängelse i mellan 6 och 15 år.

Enligt rysk lag ska det faktum att brottslingen varit påverkad inte påverka strafflängden, men i praktiken kan domaren låta sig påverkas av att gärningsmannen varit berusad, och ”som ett barn”. Sambandet mellan alkohol och våld är utrett även i Ryssland. Tre av fyra mördare var påverkade av alkohol, enligt inrikesministeriets undersökning från tidigt 90-tal. Talande är att det dödliga våldet halverades när dåvarande presidenten Gorbatjov på 80-talet höjde priserna på sprit, och åldern för att köpa till 21 år. Efter marknadsreformerna på 90-talet var det som vanligt igen.

– Ingenting av det jag berättade om mamma under rättegången finns med i domen, säger Maria sorgset. Inte om hur duktig hon var som försörjde familjen. Vilken fin mamma hon var. Bara att det hade hänt under inflytande av alkohol.
– När jag nu tänker på mördaren är det att han är ett avskum, en vidrig person. Men vad ska man säga om ett land som behandlar sina medborgare så här? Som betalar sina lärare så dåligt att de måste försörja sig som städare och tappa fotfästet. 

Kerstin Weigl