Samia Sarwar

Samia Sarwar sitter i besöksstolen mitt emot sin advokat. Hon har varit full av förväntan, ja glädje. Men nu börjar hon undra. Varför kommer inte mamma?

6 apr 1999 Pakistan

”Det första skottet träffar Samias huvud, det andra i magen.”

Namn: Samia Sarwar
Dödad: Vid 29 års ålder

Samias advokat Hina Jilani tittar ännu en gång på klockan. Den närmar sig sex. Om Samias mamma inte dyker upp snart måste advokaten gå och stänga kontoret. De flesta anställda har redan gått hem. Mötet var bokat för flera timmar sedan.

Avsikten med mötet är att Samias mamma ska komma med de skilsmässodokument som Samia så länge väntat på. Den 29-åriga tvåbarnsmamman ska formellt få skilja sig från den man som regelbundet misshandlat henne och som hon separerat från för tre år sedan. Hon ska få starta ett nytt liv och gifta om sig med den man som hon älskar. Kanske ska hon till och med lyckas få vårdnaden om de båda sönerna. Tillsammans med advokaten har hon gått igenom sina chanser. Men allt hänger på skilsmässan. Mamman har lovat att hon ska ha dokumenten med sig, undertecknade av Samias man.

Dörren verkar lätt att bryta upp och kan hon verkligen lita på vakterna vid porten?

I femton dagar har Samia gömt sig på advokatfirmans kvinnojour. Hela tiden har hon varit övertygad om att hennes far och farbror är på väg, och att de tänker döda henne. Hon har sett varje fönster som en möjlig ingång, dörren verkar lätt att bryta upp och kan hon verkligen lita på vakterna vid porten? Personalen, som tycker mycket om den tystlåtna och artiga kvinnan, har försökt lugna henne. Ingen obehörig har någonsin tagit sig in i huset på den hemliga adressen. Men är det verkligen klokt av Samia att lita på mamman, om familjen nu är så farlig? Ja, har Samia sagt. Hon har träffat mamman förr, på advokatens kontor. Hon känner sig trygg. Och mamma Sultana har lovat att komma ensam. Sin far vågar Samia absolut inte möta.

Fler anställda lämnar advokatkontoret men fortfarande sitter några förhoppningsfulla klienter kvar på sofforna utanför Hina Jilanis stängda dörr. På en parkeringsplats utanför kontoret på Main Boulevard kliver tre personer ut ur en bil. De är en medelålders kvinna och två män. Den ene av männen är kraftigt byggd och har skägg.

Samia Sarwar vet att hennes brott är allvarligt och att hennes handlande kan straffas med döden. Hon har brutit mot de uråldriga regler som ger föräldrarna – i sista hand fadern – rätt att bestämma över sin dotters liv. Det började med att hon lämnade den man som hennes föräldrar valt åt henne. Det var illa nog, men föräldrarna hade trots allt accepterat hennes beslut. Efter separationen tog föräldrarna emot henne och hennes båda söner i sitt hem.

Sedan blev det värre. Samia brukade följa sina söner till deras ridlektioner. Där träffade hon Nadir Mirza, kapten i armén. Sakta växte känslorna mellan dem. När Samia insåg att hon älskade sin kapten väntade hon länge, orolig för hur föräldrarnas reaktion skulle bli. Hon ville skilja sig och gifta om sig med sin Nadir. När hon ställde frågan till sin pappa blev svaret ett blankt nej. Aldrig. Inte i hans familj. Om hon skulle dra den skam över familjen som en skilsmässa innebar så måste hon i alla fall gifta om sig med någon som familjen valt. Inte med en simpel kapten i armén. Aldrig för ”kärleks” skull. Familjens heder stod på spel. Och Samia visste vad hennes familj var kapabel till om hedern var hotad.

Ett nytt medelålders par har förenat sig med de tre utanför kontoret. De nyanlända ser oroliga ut. Vakterna vid entrén har slutat för dagen och gått hem. Gästerna väljer ingången till vänster. De hittar. De har varit här förr.

Samias familj är ingen outbildad stamsläkt. Nej, Samias pappa , Ghulam Sarwar Khan har en akademisk utbildning i engelska, är affärsman och ordförande i Nordvästra Gränsprovinsens Handelskammare och mamman Sultana är läkare. Samia hade själv gått i fina brittiska skolor i Peshawar och drömde om ett akademiskt yrke. Men sedan giftes hon bort, som seden är i Pakistan, med sin kusin.

Advokat Hina Jilani kollar sin kalender ännu en gång. Jo, mötet var satt till klockan 4, under normal kontorstid. Nu skulle hon snart behöva gå. Hon tittar undrande på Samia som sitter på andra sidan skrivbordet, med ryggen mot dörren.

Samia förstod att faderns ”nej” var icke-förhandlingsbart. Men kapten Nadir fanns kvar i Samias huvud. Han ville ta med henne till Lahore. Resten kommer säkert att ordna sig, sa han. Samia var inte lika övertygad.

Brodern tyckte att Samia fläckat familjens heder.

Det som fick henne att bestämma sig för att fly var misshandeln som hon utsattes för av sin bror när föräldrarna var bortresta, på pilgrimsresa till Mecka. Brodern tyckte att Samia fläckat familjens heder. Då packade hon lite kläder och gav sig av. Sönerna lämnade hon i föräldrahemmet. När Samia försvunnit larmade brodern föräldrarna i Saudi Arabien och de skyndade sig hem.

De fem besökarna klättrar de fyrtionio trappstegen upp till advokatkontorets entré. De passerar två putsade skyltar där det står ”Asma Jahangir, advokat vid Högsta Domstolen. Hina Jilani, advokat vid Högsta Domstolen”. Alla går till en början utan besvär men när de närmar sig kontorsdörren börjar kvinnan som är Samias mamma att halta. Hon har gjort sig illa i foten, säger hon, och stödjer sig mot den skäggige mannen. Den beväpnade polisvakten utanför entrén, Basharat Aziz, låter gruppen passera.

I Lahore mötte Samia kapten Nadir igen, men efter några få dagar insåg de att deras hemliga liv inte kunde fortsätta. De hade inga pengar och ingen som kunde eller ville hjälpa dem, mot Samias familjs vilja. Och Samia var rädd. Livrädd. Ytterligare ett brott – att rymma från hemmet tillsammans med sin älskade – hade lagts till hennes skuldbörda. Hon sökte upp advokat Hina Jilani och bönföll henne om att få flytta in på kvinnojouren. Hennes händer skakade av skräck när hon berättade om sin familj. Ändå använde hon inte ett ont ord om dem. Hon visste att hon utmanat familjens hedersbegrepp på ett oförlåtligt sätt.

Samias mamma säger ingenting. Hon går inte ens fram för att se om dottern lever.

När hon placerats i säkerhet fick föräldrarna veta att dottern fanns i ett hemligt boende, under beskydd av advokatsystrarna Hina Jilani och Asma Jahangir. Då reste Samias familj till Lahore för att leta efter sin förrymda dotter.

Väl inne i advokatkontorets reception presenterar gruppen sig. Personalen vet att Samia och hennes advokat väntar på mamman, men ber den äldre mannen, som ska visa sig vara Samias farbror Younus, att vänta i receptionen. Mamman presenterar den långe skäggige mannen som sin medhjälpare, och säger att hon behöver stöd för att kunna gå med sin skadade fot.

Både Hina Jilani och Asma Jahangir uppvaktades av familjen och deras representanter. Bland andra kom en mycket högt uppsatt representant för Nordvästra Gränsprovinsen till advokatkontoret tillsammans med fadern. Avsikten var att skrämma systrarna och få dem att övertyga Samia att hon skulle åka hem. Svaret blev alltid detsamma: ”Det bestämmer Samia själv och hon har sagt nej”. Men nu har Samia fattat det ödesdigra beslutet att lita på sin mamma.

När dörren till Hina Jilanis kontor öppnas reser sig Samia från stolen och vänder sig leende om, mot dörren. ”Mamma!” ropar hon och tar några steg fram mot sin mor. Så fort den äldre kvinnan satt sig drar ”medhjälparen” fram en pistol och skjuter. Det första skottet träffar Samias huvud, det andra i magen. Samia faller till golvet, död.
Hina Jilani som fortfarande sitter i sin stol vrider på kroppen för att komma åt larmknappen och undkommer precis ett skott. Den andra kvinnan i besökargruppen skriker högt, men Samias mamma säger ingenting. Hon går inte ens fram för att se om dottern lever. Hon reser sig upp och hastar ut i korridoren igen. Nu har hon bråttom, och haltar inte längre.

Den del av Pakistan som Samia Sarwar och hennes familj kommer från heter Nordvästra Gränsprovinsen. Den utgör gränsen mot Afghanistan och befolkas, på båda sidor, av folkgruppen pashtuner. Hedersvåld är vanligt i alla delar av Pakistan, men pashtunerna är speciellt kända för sin hämnande hederskultur. ”Den som inte besvarar ett nyp med en smäll är inte pashtun” säger ordspråket.

Hedersvåld är vanligt i alla delar av Pakistan.

I den här stamkulturen finns bakgrunden till islams traditionella idé om ”kompensation” när det gäller brott som riktar sig mot människor. Generationslånga stamfejder mellan olika familjer – ”du har dödat min son så nu dödar jag din” eller ”ni slog ihjäl fyra av de våra, då slår vi ihjäl fem av era” – ska kunna hejdas genom att den förfördelade familjen förlåter mördaren. Detta kombineras ofta med någon slags ersättning, ibland i form av land eller pengar, ibland i form av kvinnor.

Shahtaj Qizilbash är juridisk medhjälpare på Hina Jilanis och Asma Jahangirs advokatfirma. Hennes rum ligger bakom receptionen, precis intill köket. Det är sent och hon har blivit hungrig. Shahtaj går till köket för att hämta något att äta. Med en potatis i handen är hon på väg hon tillbaka mot receptionen när hon hör skotten. Där står Samias farbror kvar, och även han är beväpnad.

Mannen med pistolen springer genom korridoren, mot receptionen och utgången. Det är inte mycket folk kvar i kontoret men de som finns där tittar skräckslaget. Farbrodern hotar dem med sitt vapen. Samias mamma är hack i häl på mördaren.

De nya lagar som infördes av diktatorn Zia ul-Haq i slutet av 1970-talet skulle anpassas till Koranen och profeten Muhammeds lagar och direktiv. De religiösa strafflagarna kriminaliserar bland annat mord, stöld, hädelse och äktenskapsbrott. Formellt kan man dömas till stening för otrohet i Pakistan, men det händer i praktiken aldrig.
1997 antogs nya lagar som innebär att mord, dråp och misshandel inte faller under allmänt åtal. Det blir istället en fråga om ”kompensation”. Offrets familj har rätt att bestämma om straffet ska bli vedergällning enligt principen öga för öga, tand för tand, om förövaren ska betala en ersättning – eller rent av få nåd = förlåtelse.

Polismannen utanför dörren har hört skotten och backar upp för en halvtrappa, för att ha dörren till advokatkontoret under uppsikt. När den skäggige mannen med pistolen kastar upp dörren och ser polisen snett ovanför sig skjuter han, men missar. Polismannen besvarar elden och Samias mördare faller död ner. Hans kropp rasar en bit ner för trappan. I samma veva kommer Samias mamma och farbror ut i trapphuset, men när de ser den döde mannen vänder de tillbaka in mot receptionen. Advokaten Hina Jilani samlar ihop de personer – anställda och klienter – som finns på kontoret och föser in dem i ett rum. Hon ringer polisen.
Samias farbror får syn på Shahtaj Qizilbash intill receptionen. Han griper tag i hennes arm och knuffar henne med sig ut genom porten. De kliver över den döde mördaren och springer ner för trappan. Mamman springer först. Farbrodern håller Shahtaj i ett hårt grepp och hotar henne med sitt vapen.

Hedersmord är inte ovanliga i Pakistan, men någon säker statistik finns inte. Pakistanska medier och människorättsorganisationer tror att närmare tre kvinnor om dagen utsätts för så kallade hedersmord. Om det stämmer skulle det innebära att 1 000 pakistanska kvinnor mördas varje år i hederns namn. Oftast utförs mordet av en familjemedlem, och de flesta blir ”förlåtna” av den övriga familjen.
Det händer att män hedersmördas, men det är ovanligare. Män har större möjligheter att fly eller betala sig fria, och att en mans familj låter mördaren komma undan genom att ”förlåta” gärningsmannen är ovanligt.
Det som gjorde Samia Sarwars fall unikt var att det finns ett stort antal utomstående vittnen, och två som drabbades utanför familjen – advokaten Hina Jilani som var nära att bli skjuten och den kidnappade Shahtaj Qizilbash.

Ute på gatan ser farbrodern att deras bil som står parkerad intill ingången är bevakad. Han knuffar Shahtaj och Samias mamma med sig ut mot gatan och hejdar en rickshaw. Shahtaj placerar han mellan mamman och sig själv. Samias mammas kropp skakar. Farbrodern väser till Shahtaj: ”Vi kunde ha dödat henne i kvinnohuset, men vi ville ge de här advokaterna en läxa.”Sedan säger ingen något i rickshawen.
Shahtaj är aldrig riktigt rädd. Hon tror inte att hennes liv är hotat, utan tror bara att mördarna löste ett akut problem genom att ta henne med sig.
Det andra medelålders paret försvinner också från platsen. Det visar sig att de var Samias pojkvän Nadir Mirzas föräldrar, och att de tvingats komma till kontoret eftersom deras dotter tagits som gisslan.

Kvinnor har sedan urminnes tider betraktats som ägodelar, snarare än som människor med eget värde.

Även om den pakistanska lagstiftningen formellt lutar sig mot Koranen och islams syn på familj och våld är synen på kvinnan och hennes rättigheter äldre än profeten. Kvinnor har sedan urminnes tider betraktats som ägodelar, snarare än som människor med eget värde. De kan jämföras med åkrar, vattenresurser och husdjur. Ägaren – från början kvinnans far, så småningom hennes man, alltid familjen och stammen – har rätt att fatta beslut som gäller alla ägodelar. Kvinnan och kvinnokroppen bär mannens och stammens heder, och får inte slösas bort. Vad hon själv kan tänkas vilja är ointressant. ”Har åkern eller utsädet en vilja?” ”Om du har en hund som blivit tokig – då skjuter du den, eller hur?” Kvinnans kropp ska hanteras i reglerade utbyten mellan män. Hennes enda uppgift är att vakta och bevaka sin kyskhet. Och att lyda.

Vid hotell Falleties väntar en man, Samias pappa. Alla kliver ur rickshawen. Farbrodern säger ”Nu är det avklarat” Pappan undrar var den skäggige mördaren är. ”Han är död”. ”Vem är det här?” frågar fadern och pekar på Shahtaj. ”Gör dig av med henne” kommenderar fadern, och farbrodern knuffar in Shahtaj i en taxi. De kör en bit utanför stadens centrum. Där beordrar farbrodern taxin att stanna, kliver ut och säger till taxichauffören att köra Shahtaj var helst hon vill åka,. Taxichauffören, som sett att mannen hotat Shahtaj med sin pistol, är rädd men kör henne till en korsning i närheten av advokatkontoret. Sedan går han upp i rök och går aldrig att hitta för de poliser som undersöker kidnappningen.

När Hina Jilani hade samlat sig bestämde hon sig för att driva Samias Sarwars fall. Det borde vara det ideala rättsfallet, tänkte hon. Mördaren var visserligen död, men moderns och farbroderns agerande före och efter mordet visade att de var inblandade. Där fanns massor av vittnen och andra offer – inga problem.
Hon hade fel. Samias familj började med att påstå att mördaren agerat helt på egen hand, provocerats av Hina Jilani och kanske inte ens avsett att skjuta Samia. Sedan anklagade de Hina Jilani för att ha fört bort Samia och låta döda henne. Det gick så långt att polisen hotade att gripa advokaten. Vittnen och bevis försvann och i hotell Falletis liggare, som skulle kunna bevisa att Samias pappa fanns på plats, är sidorna för de aktuella dagarna försvunna.

Hedersmord är en familjeangelägenhet.

Till sist var bara farbrodern misstänkt, Samias pappa, mamma och hennes ännu ej frånskilde man, ”förlät” honom, i Samias söners namn. Högsta domstolen meddelade att Hina inte kunde driva fallet eftersom hon inte var direkt inblandad. ”Om ingen annan bråkar, varför håller du då på?” Hedersmord är en familjeangelägenhet.

Handelskammaren i Peshawar där Samias far var ordförande gick ihop med olika religiösa grupper och fördömde Hina Jilani och hennes advokatsyster Asma Jahangir. De borde straffas ”i enlighet med stammens och islams lagar” för att ha misslett kvinnor i Pakistan och spritt en negativ bild av landet utomlands. De religiösa ledarna utlyste en fatwa mot kvinnorna eftersom de var otrogna och förtjänade att dödas.

Kapten Nadir avskedades från armén på grund av dålig moral. Han bor numera i Storbritannien.

Samia Sarwars död fick en grupp parlamentariker att skriva en resolution som skulle fördöma hedersmord. Resolutionen röstades i augusti 1999 ner med 87 röster mot 4. Haji Abdul Rehman, en av de senatorer som röstade emot fördömandet, sa: ”De här morden finns för att skydda kvinnans heder. De är avskräckande. Människor förstår att äktenskapsbrott är ett svårt brott. För att hedern ska kunna upprätthållas är det viktigt att straff utmäts. Det skapar fred och stabilitet.” Flera av de politiker som arbetade mot hedersvåldet hotades till livet, och Hina Jilani har sedan dess alltid minst en beväpnad vakt i sin omedelbara närhet.

Karin Alfredsson

Dödad Pakistan Lahore