”Tio år efter den första örfilen blev jag invald i Europaparlamentet.”

Namn: Eva–Britt
Ålder: 64 

Vi hade inte grälat eller så. Jag hade varit nere i källaren och hämtat tvätt. Då small det bara. Sedan blev det snabbt värre. Han kallade mig ”djävla hora” och började övervaka mig. Egentligen förstår jag inte varför han förändrades. Jag hade bestämt mig för att ta reda på det, men jag hann inte. Han dog härom året, så jag vet fortfarande inte. 

Historien är lik alla andra jag hört. Tidigare hade jag sagt ”vid första slaget ska man gå”, men det gjorde jag inte. Jag berättade inte och sminkade över skadorna. Han slog mig mest i magen och kroppen, på ställen där det inte skulle synas.  När vi gick på staden tillsammans höll han armen om mig. Alla trodde vi var lyckliga. Jag åt medhavd lunch på jobbet så att han inte skulle kunna säga att jag var ”ute och horade”. Ibland stod han utanför porten till mitt arbete hela dagarna. Han tvingade mig att föra över min lön till hans konto.

Tidigare hade jag sagt 'vid första slaget ska man gå', men det gjorde jag inte.

När han låste in bilnycklarna och drog ner persiennerna visste jag vad som väntade. En sådan kväll hade jag lyckats gömma min mobiltelefon och nycklarna utanför ytterdörren. Jag var på väg ut när han hann ifatt mig i hallen. Där slog han mig tills jag låg stilla, men när han gått lyckades jag krypa ut.
Han kom efter, lät mig krypa ner för stentrappan och ut på grusgången. Då kom han efter och trampade på mitt huvud. Med träskon tryckte han ner mitt ansikte i gruset. Det var otroligt förnedrande. Sedan släpade han in mig och fortsatte misshandeln.

Det tog 1,5 år men sedan bestämde jag mig. En morgon när han som vanligt skjutsade mig till jobbet sa jag ”Jag kommer inte hem mer”, smällde igen bildörren och sprang. Jag visste inte var jag skulle ta vägen och hade inte tagit med mig något, men jag hade bestämt mig. Jag fick hjälp av kvinnojouren och så småningom en egen lägenhet. Han visste var den låg och fortsatte att trakassera mig. Jag var jätterädd. Sov med uppspända fisklinor vid fönstren så jag skulle höra om han försökte ta sig in. Han var jägare och hade vapen hemma. Den sista gången han överraskade mig och trängde sig in när jag skulle gå ut med soporna tänkte jag faktiskt ge upp. Han skulle få döda mig. Det gjorde han inte, och efter den händelsen upphörde det direkta våldet. Men han fortsatte förfölja mig på andra sätt.

Med träskon tryckte han ner mitt ansikte i gruset. Det var otroligt förnedrande.

Jag blev invald i Europaparlamentet för vänsterpartiet 2004, tio år efter den första örfilen och åtta efter att jag flytt. 2008 blev jag ordförande i parlamentets kvinnoutskott. 2009 dog min före detta man.
När han avlidit bestämde jag mig för att gå ut i media och berätta. Jag har ju arbetat politiskt med kvinnofrågor i hela mitt liv och vet hur viktigt det är att kvinnor som tagit sig ur misshandeln visar sina ansikten. Jag ville ställa mig på torget och säga till alla andra utsatta: Du fixar det! Se på mig! Då visade det sig att jag skulle kunna åtalas för förtal av avliden. Han hade fortfarande makt över mig, fast han dött. Men jag har skaffat ett skriftligt intyg från hans ende släkting, en bror, och mina döttrar stödjer mig.

Jag är fortfarande så lycklig för att jag lever. Könsbaserat våld begränsar alla kvinnors liv, inte bara de som är direkt utsatta. Det är kanske den allra viktigaste politiska frågan. Den tänker jag fortsätta arbeta med.