pakistan_survivors_ahktar_1.jpg

pakistan_survivors_ahktar_2.jpg

"Jag ska skaffa ett jobb så jag kan försörja mig."

pakistan_survivors_ahktar_3.jpg

Akhtars två äldsta barn har tagit sin fars parti och de två mellanbarnen har hon satt i Koranskola. På kvinnojouren finns bara de små.
Akhtar
Det var den där sista knytnäven, den som gett mig det här blåa ögat, som fick mig att bestämma mig och söka skydd här på kvinnojouren.

”Som kvinna kan man inte leva ensam i Pakistan. Aldrig.”


Namn:
Akhtar
Ålder: 35 år

Jag har varit gift med Muhammed i 17 år. Vi bodde hos hans föräldrar. Muhammed slog mig när han var narkotikapåverkad och hindrade mig från att träffa mina föräldrar och systrar. Många tyckte att jag skulle lämna honom, men då hade min äldsta syster precis skilt sig från sin man – min svåger var mycket våldsam – och jag har ytterligare tre systrar som stod i tur att giftas bort. Om jag också hade skilt mig hade hela familjen tappat sitt anseende. Man hade sagt att vi var dåliga flickor, och systrarnas framtid hade hotats. Så jag stannade hos Muhammed. Men för några år sedan bestämde jag mig. Jag tog alla sex barnen med mig och rymde till min syster i Rawalpindi. Jag fick ett arbete där och hade det bra.

Om jag också hade skilt mig hade hela familjen tappat sitt anseende.

Då började min äldste son kontrollera mig. Han blev precis som sin far, slog och hotade mig. Till sist ringde han Muhammed och berättade var vi var, och han kom och hämtade oss.
Muhammed gick med på att vi inte skulle leva tillsammans, men han tvingade mig att bo hos hans bror och svägerska. Det är de som har gett mig det här blåa ögat. När det hände bestämde jag mig. Nu är jag här och jag kommer aldrig att gå tillbaka till den familjen.
Mina två äldsta barn har tagit sin pappas parti, och mellanpojkarna har jag satt i koranskola, men jag har bestämt mig för att skaffa ett jobb så jag kan försörja dem. Kanske kan jag bo hos min farbror. Eller i min systers familj. Som kvinna kan man inte leva ensam i Pakistan. Aldrig.