”Det enda jag vill är att gifta mig med min våldtäktsman.”

Namn: Shazia 
Ålder: 15 år

Hon köper kakor när hon får en slant över och gråter när hennes mamma inte är i närheten. När bebisen skriker blir hon arg.
Shazia är kanske 15 år, hon vet inte säkert själv. Hon började arbeta när hon var mycket ung. För två år sedan började hon som hembiträde i en juvelerarfamilj i Lahore. Där fanns fyra pojkar. Två av dem våldtog henne. Den äldre började, sedan kom den yngre. Shazia vågade inte säga ifrån. Pojkarna hotade med att de skulle anmäla henne för en polis som bodde i huset om hon skvallrade och hon var rädd för poliser.

När Shazia började kräkas förstod hon att hon var gravid. Det var sent och inget att göra. Hon blev utkastad av sin arbetsgivare och reste hem till i byn, men där kunde hon inte stanna. Hennes bror och några andra bybor hotade att döda henne. Då tog hennes mamma med henne till staden där de polisanmälde våldtäkterna. Polisen grep pojkarna, men släppte dem snart.

Shazia kan inte flytta tillbaka till sin by som ogift. Det är för farligt, både för henne och för hennes dotter.

När rättegången började var flickan fyra dagar gammal. Pojkarnas mamma påstod att Shazia hade fått pengar av dem, fast hennes söner var oskyldiga. Shazia erbjöd sig att ta tillbaka sin polisanmälan under en förutsättning – att en av pojkarna gifter sig med henne. Det spelar ingen roll vilken. Shazia kan inte flytta tillbaka till sin by som ogift. Det är för farligt, både för henne och för hennes dotter. Och hon kan knappast få ett arbete.

Vill du det? Gifta dig med din våldtäktsman?
Flickan nickar sakta och tittar på barnet som ligger i knäet. Ja, det vill hon. Det är enda möjligheten. Nu ska ett DNA-test göras för att fastställa faderskapet, men i Pakistan brukar den som har pengar få rätt, även i laboratorier.