spain_changer_domstol_1.jpg

Kvinnodomstolen i Madrid.

spain_changer_domstol_2.jpg

Paloma blir arg när en försvarsadvokat som spekulerar och inte håller sig händelsen som är föremål för prövning.

spain_changer_domstol_upd.jpg

En kvinna vittnar mot sin väninnas ex-pojkvän. Väninnan själv vill inte yttra sig.

spain_changer_domstol_4.jpg

En man svettas under sitt sitt försvarstal.

spain_changer_domstol_5.jpg

spain_changer_domstol_6.jpg

spain_changer_domstol_7.jpg

Åtta av tio kvinnor vill inte vittna mot sin man eller pojkvän och det här paret lämnar rättssalen hand i hand.
Domaren
Paloma Mari sneglar på klockan. Det är dags. Hon tar fram en vid svart domarrock, sveper den över sina ljusgula byxor och top, och knäpper på de breda vita spetsmanschetterna. Sedan är hon redo för den första av dagens sju domstolsförhandlingar. Hon lyfter en tjock lunta, som vanligt har hon inte hunnit läsa igenom allt, vem var nu först idag?

Vi ser en massa struntsaker här, samtidigt som andra offer inte ens anmäler allvarliga brott som incest.”


Namn:
Paloma Mari
Gör:
Arbetar som domare i en av Spaniens särskilda domstolar för våld mot kvinnor.

– En vanlig misshandel,
säger hon med blicken i pappershögen, kvinnan skulle säga hej då till sitt barn som satt i hans bil och han knuffade ut henne. Paloma skyndar ut i korridoren mot sin lilla förhandlingssal, vi följer henne i hälarna. På plaststolar utanför sitter en tyst skara, kvinnor och män. Salen är i storlek som ett klassrum för trettiotalet barn.

Detta är bara en av sexton kvinnobrottsdomstolar i storstadsområdet Madrid. På elva av dem sköter en domare ensam de “enklare” våldsbrotten. På fem brottsdomstolar avhandlas ärenden som de Paloma har i sin papperslunta, brott som kan ge upp till fem års fängelse.
Vi är de enda åhörarna.
Kvinnan, en späd kvinna i jeans och linne, lägger fram sin sak. Hennes berättelse handlar om ett våldsamt utknuffande ur bilen, och hon vill ha skadestånd.

Händerna håller han bakom ryggen. Vi ser svetten rinna ur handflatorna.

Mannen sitter uppmärksam med händerna i knät, tummarna hårt tryckta mot varandra som för att ta spjärn. Sedan får han stående lämna sin redogörelse, säger med stadig röst att anklagelsen är falsk, hans före detta flickvän är bara ute efter att förstöra hans liv. Hon vet att han förlorar jobbet som säkerhetsvakt om han fälls och förbjuds att bära vapen. Han försökte hindra henne från att dra ut barnet ur bilen, det är allt, han har inte slagit henne, absolut inte.
Händerna håller han bakom ryggen. Vi ser svetten rinna ur handflatorna.
Hans försvarsadvokat tar till orda, vänd mot kvinnan:
– Din oro, gällde den verkligen barnet? Berodde den inte snarare på det faktum att han har en ny flickvän?

Paloma ser trött ut. Advokaten bröstar upp sig: den här kvinnan kommer med anklagelser varje gång hans klient ska träffa sitt barn. Hon vill förstöra! Det är uppenbart! Och varför det, de hade bara varit tillsammans i två månader när hon blev gravid ...
– Advokaten ska hålla sig till ämnet, bryter Paloma in, ni pratar om allt annat, om barnet och relationen. Nu är det händelsen i bilen vi talar om. Och sänk rösten tack!
Det blir paus i väntan på nästa fall, Paloma reser sig och sträcker på sig. Inom 15 dagar ska hon avkunna dom. Den kommer att bli fällande.
– Uppenbarligen har han använt våld i någon grad, säger hon, han har slitit och dragit för att få ut henne. Så något måste jag ge honom.
Så tystnar hon och skrattar till.
– Men hon bad om skadestånd på sextusen euro och det ska hon inte få, nog var det uppenbart att hon var ute efter pengar ...

Deras id-handlingar försvunnit. Igen. Då kan inte rättegång hållas.

Det är en helt vanlig dag i Palomas domstol. Förhandling nummer två blir inte av, eftersom mannens advokat inte infunnit sig, för andra gången. Den tredje rättegången rör ett ungt slitet par, en misshandel är anmäld av ett vittne, men själva säger de beklagande att tyvärr har deras id-handlingar försvunnit. Igen. Då kan inte rättegång hållas.
– Ni slösar vår tid, säger Paloma surt.
De unga tu lämnar rättssalen hand i hand.

Detta är det vanligaste hindret i Palomas domstol: kvinnan vägrar samverka. Hon har gått tillbaka till mannen, och har rätt att slippa vittna mot honom.
– Men vi är tvungna att ha en förhandling. Finns det en anmälan om brott ska den fullföljas ända hit till mig.
En ung man i badtofflor får också gå, eftersom kvinnans advokat inte kommit. En annan man i hästsvans darrar och harklar sig torrt, som om han kippade efter andan. Hans flickvän sitter tyst med uppskjuten haka och handväskan i knät. Hon vägrar säga ett ord. Inte heller poliserna kan hjälpa till, de minns inte och har inte kunnat läsa på som de brukar när de ska vittna. Datorerna krånglade.

Åtta av tio kvinnor väljer att inte vittna mot sin misstänkte partner.

 Före lunch har ännu en ung kvinna förklarat att hon inte utsatts för brott, vad än väninnan och hennes egen mamma säger.
Åtta av tio kvinnor väljer att inte vittna mot sin misstänkte partner.
– Det är hemskt att det är så, säger Paloma. Det är föreställningar från den gamla tiden, när kvinnan faktiskt inte hade en röst. Hon ser sig inte som ett offer. För henne går familjen först, och hennes uppgift är att vara väluppfostrad. Vår lag kan bara reglera fragment av de stora problemen - för de finns. Men kvinnorna är tysta. Till och med när en pappa våldfört sig på en dotter. Vi ser alltså en massa struntsaker här, samtidigt som andra offer inte ens anmäler allvarliga brott som incest.

I Palomas rättssal slutar åtta av tio fall med en fällande dom. Kvinnans medverkan behövs inte, om det finns starka vittnen. Lagen medger även att åklagaren “klumpar ihop” en rad berättelser om våld, men helst behöver hon exakta datum och tidsangivelser.
Få män erkänner brotten. Advokaterna avråder dem, trots att ett erkännande skulle kunna öka hans möjligheter att få samhällstjänst istället för fängelse.
Över etthundra särskilda domstolar i Spanien behandlar fall av våld mot kvinnor. De arbetar på tre nivåer. I en typ av domstol arbetar man enbart med att utreda det vardagliga “enklare” våldet och besöksförbuden, allt skött av en enda domare. På den andra nivån - som i Palomas - hanteras brott (inte bara våldsbrott) som ger upp till fem års fängelse, och en tredje sorts domstol behandlar de tyngsta brotten, som mord. Då inför en jury.

Vi ser männens förvåning: oj, jag fick visst fängelse för att jag slog henne. Det måste betyda något för framtiden.

Paloma har arbetat femton år som domare. Hon tycker om sitt arbete, men arbetsbördan är mycket stor.
– Jag skulle klara trehundra fall på ett år, men på sex månader har jag haft fyrahundra. Det är för mycket pappersarbete. Det är förfärligt, och vi behöver fler specialiserade domstolar om verksamheten inte ska kollapsa. Vi borde ha tre gånger fler domstolar, och det har utlovats, men... vi får se.
Hon ser inte att kön till hennes rättssal minskat, tvärtom. Samtidigt är hon övertygad om att kvinnodomstolarna har betydelse, på sikt.
– För någon slags bromskloss är vi nog. Vi ser männens förvåning: oj, jag fick visst fängelse för att jag slog henne. Det måste betyda något för framtiden.

Spanien torde vara tuffast i världen med sin långtgående lagstiftning om jämställdhet och arbetet mot våld. Inget annat land i världen har till exempel säkra uppgifter om hur många kvinnor som varje år dödats av sin man eller ex-man. Alla spanska domstolar rapporterar löpande om våld mot kvinnor och kvinnomord till ett statligt institut, Observatorio contra la Violencia Doméstica y de Género.
En såkallad “statsfeminism” banade väg för det.  Med “statsfeminism” menas ett system där förändringen drivs uppifrån, starka politiska partier skapar institutioner och särskilda jämställdhetsorgan, för att effektivt kunna genomdriva förändringar. Så skedde i Spanien.

Kvinnodomstolarna var en viktig del i förändringsarbetet. Men det finns också en kritik mot domstolarna, som enbart sysslar med just mäns våld mot kvinnor. Lagen är inte könsneutral. Det finns också farhågor om männens rättssäkerhet i de snabba processerna.
Inte heller tycks våldet minska. Ungefär lika många kvinnor dödas varje år, i medeltal 65 varje år under de senaste tio åren. Under 2010 var siffran 73. Men det är en låg siffra jämfört med andra länder i Europa.

Men är det helt nödvändigt med särskilda kvinnodomstolar?
Vi ställer frågan till Inmaculada Montalbán, chef på Observatorio contra la Violencia Doméstica y de Género, som bedriver en världsunik forskning, med domstolsrapporterna som underlag.
– Javisst, svarar hon. Domstolarna behövs för att våld i hemmet skiljer sig från annat våld, Brotten är svårare att presentera i domstol och vi behöver specialutbildade domare som förstår våldscykeln, hur relationen mellan gärningsman och offer ser ut och hur beroendeförhållanden fungerar. Den kunskapen behövs, så att de förstår vilka behov kvinnan har, om hon inte ska gå tillbaka. Det är ett totalt skydd hon behöver, socialt och ekonomiskt. Hon ska inte behöva driva tre processer samtidigt, en för våldet, en för skilsmässan och en om vårdnaden av barnen.

 Mer elektronisk övervakning behövs. Det är effektivt i de allvarligaste fallen.

Varför är fortfarande åtta av tio spanska kvinnor tysta i domstol?
– Jag tror det finns olika skäl. Det kan vara att hon inte brutit det känslomässiga beroendet, att hon är ekonomiskt beroende, eller att hon tror att han kan förändras. Eller att hon misstror rättssystemet. Det är de sistnämnda som oroar oss. Informationen måste bli bättre i kvinnans första möte med myndigheterna. Hon måste bli stark innan hon går till domstol.
– Av kvinnorna som dödas har 80 procent inte anmält tidigare våld, och utmaningen är att hitta kvinnor i riskzonen. Bekymmersamt är även att invandrade kvinnor är överrepresenterade, 38 procent av dödsoffren förra året. Vi måste försöka nå dem.

Varför är det viktigt att räkna dödade kvinnor?
– För att lära oss, kunna göra en diagnos, och kunna värdera vilka risker de dödade kvinnorna tagit. Framförallt varför hon så ofta inte anmält våld, fast det visar sig efteråt att hon varit utsatt innan hon dödades. Vi har förstått att bemötandet måste bli bättre, kvinnorna behöver lång tid på sig att förklara sin historia när hon kommer till polisen. Hon behöver ha en advokat vid sin sida och hon ska slippa ha många olika myndighetskontakter.
– Polisen kan bli bättre på riskbedömning. Vi hoppas få en rättsläkare knuten till domstolen, som ska kunna göra en bra bedömning av gärningsmannens farlighet.
– Vi har även förstått att mer elektronisk övervakning behövs. Det är effektivt i de allvarligaste fallen. Men vi vet ju inte alltid hur allvarlig kvinnans situation är, om hon bara berättat lite av det som hänt för domaren.