Far över mor, mor över mig och jag över katten, sa pojken.
”Jag vill inte sluta hata, det är min rättighet. ”
Namn: Ann
Ålder: 35
I min familj var det alltid rörigt. Min mamma dog, jag flyttade tidigt hemifrån och jag hade en del draman med pojkvänner.
Men den här mannen var tystlåten. Jag föreställde mig att vi skulle få ett lugnt liv. Jag hade inga starka känslor för honom och det kändes bra. Vi var ett sådant par som nästan aldrig pratar och sällan är hemma samtidigt. Jag var nog stum på något sätt. Och jag levde för mitt arbete som psykolog.
Sju år arbetade jag på den statliga kvinnoorganisationen och gjorde karriär. Hela tiden trodde jag att när jag kom till toppen, då skulle jag kunna förändra på riktigt. Men det var inte så. Feminismen i mitt land är nästan som en fiende till kvinnan, de är så upptagna av kampanjandet och retoriken att de inte ser de verkliga behoven. Jag kan ge ett exempel: det kom en reklamkampanj för en deodorant, med bilder av en kvinnokropp, okej, de var lite utmanande, men jag begrep inte hur kvinnoorganisationen kunde spendera så mycket pengar på en motkampanj. Pengar som kunde ha använts till skor och glasögon för barnen som lever med misshandlade mammor!
Jag skulle ta hand om 80 barn och försökte på alla vis påtala för ledningen att det var omöjligt.
Jag fick allt svårare att stå ut med all politik och sa upp mig och skaffade ett nytt jobb, för ett företag som skulle hjälpa barn till fattiga ensamma mammor, barn som övergetts eller som växt upp med missbruk och prostitution. Barnen hade stora behov, de saknade allt, de saknade beröring. Några av dem hade blivit våldtagna av mammans kunder. Jag skulle ta hand om 80 barn och försökte på alla vis påtala för ledningen att det var omöjligt. Mest gick jag runt och letade efter barnen, de gick aldrig i skolan utan jag hittade dem i parkerna. Det blev en konflikt med ledningen som drog mig inför domstol, arton advokater påstod att jag misskötte mitt arbete, men polisen vittnade till min fördel. Domstolen fann starka bevis för att det privata vårdföretaget inte skötte sina åtaganden, och mina barn tilldömdes skadestånd som de får ut när de blir 18 år. Det var en jobbig tid, men jag var stolt över mig själv.
Och jag bestämde mig för att skiljas. Då hade han börjat använda kokain. Drogen gjorde honom aggressiv, han anklagade mig för otrohet, bankade i väggarna och skrek. Jag föreslog att vi skulle separera, då grät han och lovade förändring.
Det låter dumt, men jag visste inte hur jag skulle göra slut. Han var beroende av mig. Jag kände en sådan skuld också, för att jag aldrig haft starka känslor för honom. Vem var jag, som var så likgiltig för min man? Var jag en kvinna som inte kunde älska en man?
Vem var jag, som var så likgiltig för min man? Var jag en kvinna som inte kunde älska en man?
Han slutade inte ta kokain, han körde motorcykel påtänd och skadade sig, jag skötte honom hela sommaren. Och en natt slog han. Han använde armbågen mot mitt huvud, och min mage. Jag vaknade av att han våldtog mig och höll sin knytnäve mot min tinning, på det sköra stället där jag opererats för den där hjärntumören. Han sa: “ett slag till och du är död”. .
Jag berättade ingenting för någon. I mitt huvud sa en röst: det har inte hänt. Samtidigt smög sig andra tankar på, det är ditt eget fel. Jag kände det som att min oförmåga hade skapat situationen. Min oförmåga att känna och kommunicera. Precis som med den där hjärntumören. Jag skulle klara mig själv, ta ansvar för mig själv. Men så hade jag inte klarat det.
Och jag kände skammen komma smygande.
Jag kände skammen komma smygande.
Allt jag ville var att snabbt och smärtfritt separera. Vi träffades i en bar, jag sa att jag ville det skulle gå lugnt till och jag önskade honom lycka till. Då tog han min handled under bordet och vred den, och sa att han skulle göra mitt liv till ett helvete och döda min bror.
Det förändrade situationen. Jag står min bror mycket nära. Det var till min bror jag åkte med min skadade handled, jag sa att jag hade ramlat och han hjälpte mig till sjukhus. Där berättade jag för personalen vad som egentligen hade hänt och sa ursäktande att “jag vet, jag borde gå till polisen.” Men de sa inte emot. Ingen försökte övertala mig att polisanmäla!
Min man grät igen - nu skulle han förändras. Jag var dum nog att tro på honom, och började leva mitt eget liv i väntan på skilsmässa.
Efter ett tag började jag se honom. Han stod på gatan nästan varje dag. En dag var ytterdörren uppbruten, han hade lämnat en lapp i lådan för underkläder: Hora. Jag gick raka vägen till järnhandeln för att byta lås, men snart var det uppbrutet igen. Mina pengar försvann. Brevlådan var trasig nästan varje dag.
Jag började bli orolig på allvar. Han gick till mina släktingar och grät och de ringde mig och bad att jag skulle ge honom en chans till.
Han gick till mina släktingar och grät och de ringde mig och bad att jag skulle ge honom en chans till.
Så där höll det på, tills dagen då jag såg honom förfölja min bror till tunnelbanan. Och återigen förändrades situationen. Min bror hjälpte mig, utan att veta om det. Jag gick till polisen. När jag hade berättat en bit av historien reste sig polisutredaren, stängde dörren och stängde av telefonen. Han skrev ner allt jag berättade. Sedan rådde han mig att försvinna.
Jag sa att jag inte ville göra en riktig anmälan, bara en rapportering som kan registreras utan att jag blir tvungen att fullfölja den.
Nio månader gick. Min man vägrade samarbeta om skilsmässan så jag hyrde en detektiv som på tredje försöket lyckades lämna över en delgivning.
En dag när jag kom gående på trottoaren såg jag honom igen, han körde rakt mot mig och två poliser var snabbt framme och drog undan mig. Det var så jag fick veta att jag hade haft polisskydd hela tiden. Två poliser fortsatte följa mig under ytterligare tre månader, men hans advokat satte stopp för det.
Efter att han försökt köra på mig fullföljde jag min anmälan och fick besöksförbud. Han fortsatte. Så småningom var vi tvungna att mötas i rätten för att kunna bli skilda, men då var jag inte längre rädd. Jag ville bara döda honom. Min försvarsinstinkt hade vaknat, äntligen.
Jag ville bara döda honom. Min försvarsinstinkt hade vaknat, äntligen.
Det sista jag såg av honom var att han försökte följa efter mig, men två poliser hann upp honom bakifrån.
Det var tre år sedan. Jag är inte längre en kvinna som måste kontrollera allting i mitt liv. Det var sådan jag var, men två gånger har jag upplevt vad det är att förlora kontrollen: först med hjärntumören och sedan det andra. Så jag har lärt mig att släppa taget, och nu lever jag med en annan man, en man jag kan tala med om allting.
Vad min förre man gör vet jag inte. En del av mig hatar honom, måste jag erkänna. Jag vill inte sluta hata, det är min lilla hämnd. Det är min rättighet. Jag behöver inte hatet, men han skadade mig. Jag har rätt att hata!
Mödradödlighet: 6 dödsfall per 100 000 födslar.
Antal barn/kvinna: 1,47
Abortlagstiftning: Fri abort upp till 14:e veckan.
Lag mot våldtäkt inom äktenskapet: Finns.
Våld mot kvinnor i nära relationer: Varje dag görs 400 anmälningar om våld mot kvinnor. Under 2010 dödades 73 kvinnor av sin partner/make.
Ordspråk, Sverige