När fingret är ringat är kussimurran tingad.
Delia Björklund
I gryningen den 7 augusti 2009 ligger 24-åriga Delia Björklund stilla på rena lakan i den nyinköpta dubbelsängen. Den där förbannade sängen, brukar Alexander säga. De hade inte råd med den. De är luspanka och ändå köpte han den, för att det kändes hoppfullt att Delia ville köpa en dubbelsäng, då menade hon kanske inte allvar med att göra slut och tvinga honom att flytta. Men det var då.
”Vad han inte vet är att i ett rum intill håller en treårig pojke för öronen på sin ettårige lillebror.”
Namn: Delia Björklund
Dödad: Vid 24 års ålder
Delia är nytvättad och klädd i sitt favoritlinne som hon brukar bära till jeans, men Aexander har i stället valt mjuka byxor. Över sig har hon en filt med Bamsemotiv. Rummet doftar kryddigt från tända ljus.
Det kommer att bli en varm sommardag, minst 25 grader i det småländska samhället Vislanda.
Småpojkarna vaknar som alltid tidigt. Treåringen går genast in i föräldrarnas sovrum och tittar på konturerna av sin mamma, bara hennes fötter och lite av höger kind är synliga.
Mamma sover pappa, säger pojken.
Ja, mamma sover så vi låter henne vara, svarar Alexander och tittar på klockan.
Snart är klockan åtta. Han måste packa välling, blöjor och lite kläder. Men först måste han gå ner till affären och ta ut lite pengar så att de har till bussen. Han hittar inte busskortet.
Det har varit en lång natt, han har tänkt på flera desperata utvägar, men nu har han bestämt sig.
Nu vet han hur det måste bli.
Delia var en livlig och utåtriktad ung kvinna som åkte till Gotland när hon var 19 år för att studera arkeologi. Genom en granne träffade hon den två år äldre Alexander som blev blixtförälskad, men Delia ville inte ha ett fast förhållande, de kallade sig ” vänner” och först efter några år blev de ett par på riktigt. Ett halvår senare väntade de barn och Delia ville flytta tillbaka till sina hemtrakter för att vara närmare sin familj.
Delia var ute och träffade vänner ibland, och kom hem till Alexanders frågor om vad hon hade gjort och vem hon hade pratat med.
Alexander följde med, men för honom var omställningen svår. Han hade svårt för att knyta nya kontakter. Länge var han arbetslös, ville knappt lämna lägenheten och satt mest hemma och tittade på teve. Delia var ute och träffade vänner ibland, och kom hem till Alexanders frågor om vad hon hade gjort och vem hon hade pratat med.
Hon tröttnade och gjorde slut, men efter bara några månader började de umgås igen och flyttade ihop på nytt. Delia hade många drömmar och planer, hade jobbat en tid som slottsguide och även tagit en svetsarkurs.
Men snart var hon gravid igen.
På eftermiddagen Delias sista dag i livet sitter hon och pratar med Alexander på den lilla lekplatsen utanför trevåningshuset nära järnvägen där de bor. Delia har bestämt sig för att ljuga. Det är en stor lögn, men en nödlögn. Delia känner att det är dags för Alexander att släppa greppet. Han måste ge upp hoppet om att få henne tillbaka, förstå på allvar att det är slut och att han måste flytta.
Alexander är själv tveksam till om han verkligen har Asperger, diagnosen känns mest som ett hopplock, inte en förklaring till allt det som gör ont hos honom.
Alexander har just kommit hem efter att varit hos en av sina psykologer. Han har tre. En psykolog är på BUP, där Alexander ska lära sig umgås med barnen utan att skrämma dem eller bli arg. Den andra psykologen ska hjälpa honom med de svårigheter han har med sin Asperger och den tredje arbetar med kognitiv beteendeterapi, för att han ska bli bättre på att lösa konflikter.
Alexander är själv tveksam till om han verkligen har Asperger, diagnosen känns mest som ett hopplock, inte en förklaring till allt det som gör ont hos honom, framförallt inte till hans ständiga oro att förlora Delia. Smärtan är fysisk, han känner den som en kramp runt hjärtat.
Delia har sagt några gånger under deras gräl att han inte är pappa till den yngste, men det är inte en stor sak för Alexander, det känns inte så viktigt. Det är de som har tagit hand om honom. Nog är det hans unge.
Vi måste sluta ljuga för varandra, så kanske det kan bli bra någon gång.
Nu sitter de i sandlådan och pratar med barnen omkring sig.
Vi måste sluta ljuga för varandra, säger Alexander, så kanske det kan bli bra någon gång.
Och det är nu som Delia ljuger.
Jag har träffat en ny kille, säger hon, och det kanske blir något mellan oss.
Delias föräldrar var bekymrade den här sommaren. De tyckte att Alexander var omogen, nervös och påfrestande. De visste att Delia inte var rädd för sin pojkvän. Hon berättade öppet för dem och vännerna vad som hände, att han var besvärlig och misstänksam, att han raderade telefonnummer, hotade hennes manliga vänner, avstyrde telefonsamtal med hennes närmaste. Ibland åkte han hem från jobbet för att kontrollera vad hon gjorde. Han slog också. Och efteråt grät han och köpte blommor.
Ibland åkte han hem från jobbet för att kontrollera vad hon gjorde. Han slog också. Och efteråt grät han och köpte blommor.
Så ville Delia inte leva. Hon polisanmälde en händelse då han varit våldsam, han åtalades och dömdes till skyddstillsyn och att gå i psykologsamtal för att komma tillrätta med sitt svartsjukebeteende.Delia ville att de skulle separera fredligt. En lägenhet ordnades i närheten, så att de enkelt skulle kunna fortsätta hjälpas åt med barnen.
Diskussionen på lekplatsen är kort, de kommer överens om att sluta innan barnen märker av något bråk. Först måste de se till att de alla får kvällsmat och att hunden är rastad och att barnen har somnat.
Sedan ska de prata.
Så reser sig Delia ur sandlådan och säger att hon måste ringa ett samtal. Hon går upp till trerumslägenheten och slår numret till psykologen som redan gått hem, men hon läser in ett meddelande på telefonsvararen:
”Ja hejsan det här var Delia Björklund, Alexanders före detta flickvän. Jag tänkte bara prata lite med dig för Alex kom hem idag och började prata om att han och jag skulle vara ärliga mot varandra och berätta om vi träffade andra och så där. Jag vet inte vad han har sagt men det är helt och hållet slut mellan honom och mig och jag vill inte ha tillbaka honom och det har hänt väldigt mycket grejor sen sist. Och bara så att du är medveten om detta så att det inte blir något prat om att det forttfarande är något för det är det inte, så att han inte får några falska förhoppningar för jag tycker att det är väldigt jobbigt. Tack så mycket. Hej då.”
När Alexander var elva år försökte han hänga sig i persiennsnörena hemma. Kamraterna tog ner honom. Samma år skrev han på svarta tavlan i skolan att han inte vill leva, lärarna larmade och Alexander lades in på barnpsyk i tre veckor. Han var sin unga mammas första barn och hon vakade skräckslagen över honom. Han blev mobbad, fick hemundervisning under en tid och gick så småningom ut gymnasiet med bra betyg.
När Alexander var elva år försökte han hänga sig i persiennsnörena hemma.
Alexander var medveten om sina svårigheter i kontakten med människor. Att han inte förstår sig på folk så bra och inte alltid tolkar dem rätt. Men han tränade på att se andra i ögonen. Han var trygg på Gotland, med sin stora familj i närheten. Det såg ut att gå bra för Alexander och han börjadepå folkhögskola. Då träffade han Delia.
Sommarkvällen 6 augusti 2009, när barnen somnat börjar de prata och samtalet blir allt hetsigare. Alexander kan inte sluta fråga om den nye mannen, och tonläget höjs.
Jag har aldrig älskat dig, säger slutligen Delia.
Då är klockan framåt två på natten och Alexander går in i köket för att dricka vatten, på diskbänken ligger en kniv de brukar använda att skära bröd med och han tar den med sig när han går tillbaka, han är ledsen och vill henne illa. Eller så ska han be henne hugga honom, för så har han gjort förut;, senast bara häromdagen sa han det: Döda mig då.
Han går tillbaka in i rummet, sätter sig på knä i sängen och sticker henne i bröstet, gör hål på hennes hjärtsäck.
Alex snälla, inte så här, säger Delia.
Inte så här.
Jag älskar ju dig.
Det finns fortfarande tid.
Varför gör du så?
Delia fäktar och sparkar, Alexander tänker att det måste ta slut, slut på alltsammans, det går inte att sluta nu, och han hugger igen, men sedan känner han att han kan inte, inte med kniven en gång till, han kan inte, men han måste. Det går inte att sluta. Han lägger kniven ifrån sig, tar istället om hennes hals med båda händerna och trycker till och Delia försöker ta sig loss och det känns som en mycket lång tid.
Och så ljudet, ett gurglande.
Sedan en frän lukt.
Vad han inte vet är att i ett rum intill håller en treårig pojke för öronen på sin ettårige lillebror.
Redan två år tidigare, på hösten 2007, var situationen allvarlig. En läkare på vårdcentralen skrev en remiss för att Alexander skulle få hjälp, och psykologen noterade att hemmet är en riskmiljö för barnen.
Ur journalerna det året:
28 mars: ”Alexander får aggressiva utbrott varje dag. Partnern går ständigt med blåmärken.”
13 juni: ”Alexander har massiva sociala bekymmer med separationen.”
19 oktober: ”Alexander är bättre på att hantera sitt beteende men han måste bli ännu bättre. Delia blir ibland rädd för Alexander.
16 november: ”Alexander uttrycker att han vill ha medicin mot sin aggressivitet.”
Under två år blev det totalt 113 noteringar inom psykiatrin.
En ringdans pågick runt det unga paret, av professionella krafter. Många, totalt sexton personer hade insyn i situationen: poliser, läkare, socialarbetare, psykologer. Men det blev värre.
Alexander mindes inte händelsen efteråt, men ifrågasatte inte hennes berättelse.
2008 dömdes Alexander för misshandel till skyddstillsyn med föreskrift om psykologkontakt. Han var svartsjuk, knuffade ner Delia i sängen, armbågade henne i ryggen och gav henne en örfil. Alexander mindes inte händelsen efteråt, men ifrågasatte inte hennes berättelse.
En polis, Marie, förde efteråt flera samtal med Delia, som lät stark och bestämd. Hon ville inte ha besöksförbud.
Våren 2009 var kaotisk. De grälade och försonades om vartannat.
I maj tog Alexander strypgrepp på Delia. Någon gång därefter lade han sig på järnvägsspåret i Vislanda. Polisen hämtade honom.
Då sa Delia bestämt ifrån: de måste separera. Hon bad socialförvaltningen om ekonomiskt stöd för att kunna separera, men eftersom hon var sammanboende var hon inte berättigad till några bidrag.
Alexander var förvirrad. De var inte ihop, men bodde ihop. De skulle skiljas men köpte dubbelsäng och åkte på semester.
I juli slog han henne med ett hundkoppel. Hans version var att han ”bara” kastat det.
Katastrofen var nu nära.
På måndagen den första veckan i augusti hämtade han en kniv, han gav den till Delia och sa: Döda mig då. Om du nu säger att det var ett misstag att vi träffades, gör slut på mig.
Sedan tog han piller, vad han kom över, även Delias p-piller.
Delia ringde ambulans och sa att Alexander själv fick gå ner på gatan.
Det gjorde han. Ambulansen kom snabbt, och körde den olycklige unge mannen till Växjö lasarett.
Nästa dag, tisdagen, skrevs Alexander ut.
Knappt två dygn senare har Delia slutat andas och Alexander går först för att se om barnen vaknat, men de tycks sova. Sedan sätter han sig i soffan och försöker tänka. Han tänker att han ska åka till sin pappa med barnen, men ändrar sig genast, det är meningslöst. Han skulle kunna åka till Frankrike och ta värvning som soldat i Främlingslegionen. Men barnen, vad ska han göra med barnen?
Det är lika bra att ringa polisen. Men då kommer polisbilar och ambulanser, det blir dramatiskt och barnen vaknar och ser alltsammans, nej, det är inte bra för dem.
De får ta bussen i morgon.
Men först måste han göra henne fin. Han kan inte lämna henne som hon ser ut nu. I badrummet finns våtservetter, han hämtar dem, tar av Delia kläderna. Tröjan måste han skära upp med kniven, den har han lagt på ett glasbord nära sängen och där lägger han tillbaka den efteråt. Sedan torkar han henne ren.
Minstingen vaknar, måste få välling och sövas och sedan är Alexander ensam igen med sina tankar. Det var inte som på teve. Det var ännu mer brutalt. Det var ljud och dofter av svett och blod och bajs.
Så här kan det inte lukta! Alexander samlar lakan, sängkläder och kläder i påsar och går ner på gården till soptunnorna. När han kommer tillbaka tänder han doftljus, det borde vädra ut det värsta.
Han går runt runt i lägenheten. Det var inte som han trodde. Han ville att hon skulle dö på första hugget och inte lida, han trodde inte att det skulle kännas så och inte att hon skulle säga de där sakerna. Jag älskar ju dig varför gör du så här, och att han ändå inte kunde sluta och att hon pratade och pratade och pratade.
Han sätter sig ner en stund i köket och skriver i ett block:
Jag fattar inte vad jag har gjort
vad ska hända med pojkarna nu?
vad väntar deras liv?
varför kan jag aldrig göra rätt?
Förlåt mig Della!
Jag önskar att det vore jag!
Hur många Alexander har vi omkring oss? Som fruktar skilsmässan och knyter näven i fickan. Några av dem kan komma att bli farliga, och döda sin flickvän, fru eller ex-fru.
Men vilka?
I Sevrige dödas varje år omkring 17 kvinnor av en man de älskar eller har älskat. Siffran varierar något men inga tecken finns på att problemet minskar. Nyligen beslutade riksdagen att inrätta särskilda dödsfallsutredningar, en slags haverikommission som noga granskar omständigheterna kring mordet eller dråpet, för att om möjligt upptäcka brister i samhället som kan åtgärdas.
Ingen tror att alla mord i nära relation kan hindras, men ett annat verktyg är polisens riskbedömningsinstrument. Svenska poliser har utbildats i metoden SARA, Spousal Assault Risk Assesment, en checklista framtagen av kanadensiska forskare. Med hjälp av den ska de 20 tyngsta riskfaktorerna kunna identifieras, men metoden används inte i så ofta som rikspolisstyrelsen hoppats
I efterhand är det lätt att se att Alexander visade de allvarligaste varningssignalerna: ett stegrat förlopp, en stark bindning till sin partner, hot om att ta sitt eget liv.
I efterhand är det lätt att se att Alexander visade de allvarligaste varningssignalerna: ett stegrat förlopp, en stark bindning till sin partner, hot om att ta sitt eget liv.
Psykisk störning är i sig en riskfaktor. Forskarnas bild är att nio av tio män som dödar sin fru eller ex-fru har en psykisk störning. I tidningen Aftonbladets granskning av alla dödade kvinnor under under 2000-talet framkom att nästan var femte man som dödade sin kvinna hade haft kontakt med psykiatrin. Var tionde var i kontakt med vården veckorna innan de dödade, nästan alla inom psykiatrin. Nio av dem sökte hjälp samma dag.
Alexander har fått diagnosen Aspergers syndrom, en autistisk störning. Personer med Aspergers är i allmänhet högt begåvade men har i någon mån svårt att förstå andra människors känslor och tankar, vilket gör det upplagt för svårigheter med nära relationer.
Det kan finnas ett samband mellan diagnosen och våldsbrott, men ämnet är känsligt och lite utforskat. En studie av 164 personer med diagnosen Aspergers syndrom som vårdats inom slutenvården visade att 12 procent hade begått grova våldsbrott, att jämföra med under två procent av befolkningen.
Studien är liten och resultatet svårtolkat, eftersom våldsbrottslingar oftare även har psykiska problem, sjukdomar eller missbruk. Den absoluta majoriteten av alla med Asperger begår inte några våldsbrott alls.
Konstigt, tänker Alexander medan han går runt i lägenheten, att ingen hörde något, någon av grannarna borde ha hört tumultet, åtminstone i början. När klockan blir sex ser han genom fönstret att människor går ut från husen, de går till sina arbeten, som om ingenting hade hänt.
Äntligen blir klockan åtta, han får barnen att tänka på och bussresan. Vällingflaskor, tänker han, det får jag inte glömma. Först går han ner med småpojkarna och tar ut pengar, sedan upp igen i lägenheten. Han packar kläder, barnmatsburkar och blöjor.
Sedan stressar han ut igen med pojkarna i barnvagnen och minns på väg till bussen att han glömt vällingen men han vill inte gå tillbaka igen, istället går han in på affären igen och köper lite vatten. Då har de åtminstone lite att dricka.
Bussen ska byta förare, de måste vänta femton minuter, det är varmt och barnen gnäller. Äntligen rullar de vidare, på vägen ser Alexander en polisbil med blåljus och han är förvånad när den passerar. Men de har kanske inte fått reda på det ännu. Eller så ska de ta honom vid busstationen när vi kommer fram till Växjö.
Men ingen väntar dem där heller. Han kliver av och styr barnvagnen mot polishuset. Där frågar han efter Marie, polisen som han känner sedan hon utredde misshandelsfallet. Marie är i tjänst, hon går ner i receptionen och frågar den unge mannen: Hur är det?
Värre än någonsin, svarar Alexander.
Sedan börjar han gråta.
Epilog. Delias aska spreds i en minneslund i Vislanda. Alexander dömdes till tio års fängelse, men straffet höjdes i högre instans till 16 år. Han friges tidigast våren 2020. I fängelset har han genomgått behandling. De två små sönerna bor i familjehem.
Kerstin Weigl
Mödradödlighet: 5 per 100 000 födslar.
Antal barn/kvinna: 1,67 (2011)
Abortlagstiftning: Fri abort fram till slutet av 18:e graviditetsveckan.
Lag mot våldtäkt inom äktenskapet: Finns.
Våld mot kvinnor i nära relationer: I genomsnitt 17 kvinnor dödas varje år av en man, pojkvän, ex-man eller ex-pojkvän.
Ordspråk, Sverige
