safrica_survivor_elisabeth_1.jpg

"Han skrek att jag var uppkäftig och började slå mig."

safrica_survivor_elisabeth_2.jpg

safrica_survivor_elisabeth_4.jpg

safrica_survivor_elisabeth_5.jpg

safrica_survivor_elisabeth_6.jpg

safrica_survivor_elisabeth_7.jpg

safrica_survivor_elisabeth_8.jpg

safrica_survivor_elisabeth_9.jpg

Elizabeth
Första gången han slog mig var jag 16 år. Det var på juldagen. Jag minns precis hur jag var klädd. Jag hade en kort kjol och långa strumpor, hade färgat håret och tyckte jag var fin. Jag var hemma hos några vänner, vi skrattade och hade roligt. Senare på kvällen gick jag hem till honom. Redan när han öppnade dörren såg jag att han hade druckit.

”Jag bad honom förlåta att jag fått honom att slå mig.”


Namn:
Elizabeth
Ålder: 23 

Han skrek ”Vem är det som är mannen i det här huset?” Jag sa att han var mannen, men så kunde det inte vara, sa han, för i så fall skulle det varit jag som suttit hemma och väntat på honom – inte tvärtom. När jag inte svarade skrek han att jag var uppkäftig och började slå mig. Han hade en piska. Jag försökte skydda ansiktet. Då slog han sönder ett glas och började skära mig. Ärren syns fortfarande. Jag blev räddad av hans mamma som kom och drog bort honom. Sedan sprang jag hem.

Nästa dag gick jag tillbaka och bad honom om ursäkt. ”Jag ber dig förlåta att jag fick dig att slå mig”, sa jag. Nu begriper jag det inte. Det var ju jag som var skadad och rädd. Ändå bad jag om ursäkt. 

Jag växte upp hos min mormor. Mamma arbetade och bodde i en familj där hon inte fick ha med sina barn. Mormor var inte alltid hemma och en äldre kusin, han var nog 30 år, började komma till min säng på kvällarna. Till sist var det en lärare som märkte att jag förändrats. ”Vad har hänt?” frågade hon. ”Ingenting” sa jag, men när hon hotade att slå mig berättade jag. Då kallade fröken dit min mormor, de anmälde det som hänt och jag fick flytta. Ibland bodde jag hos mamma, ibland på barnhem.

Till sist var det en lärare som märkte att jag förändrats. 

När jag fyllt 18 år flyttade jag hem till min kille, han som skurit mig. Han lovade att han aldrig mer skulle slå. Jag ville komma från min mamma. Hon tyckte inte om mig, ja, hon sa till min kille att hon hatade mig. Det använde han sedan mot mig: ”Du är en hund. Hur tror du att någon ska kunna älska dig när inte ens din mamma gör det?”

Vi bodde i ett litet hus på gården bakom hans mammas hus. Där fick jag två barn, pojkar som är ett och två år nu. Han slog mig hela tiden, med piska, trasiga glas, knytnävar, vad han fick tag i. Ofta framför barnen. Efteråt hände det att han ringde polisen. Han sa att jag var tokig, att jag skrek och bråkade hela tiden. Inte ens polisen trodde mig. ”Du får sluta bråka och säga emot”, sa de. ”Han är man. Det måste du begripa och finna dig i.” Han fick mig att tro att det var jag som var galen. En gång hade jag beställt tid hos en psykolog men precis när det var min tur reste jag mig och gick. Jag var säker på att hon skulle säga att jag var sinnessjuk. Det behövde jag inte höra igen.

Till sist gick det inte längre. Han slog mig varje gång han var full, och det var han nästan varje dag. Jag tog med mig barnen och lämnade honom. Jag bodde på gatan med mina pojkar när polisen hittade mig. De tog mig till kvinnojouren.

Här får jag en kram, flera gånger om dagen, och folk säger att de älskar mig.

Här har jag tränats att klara mig själv. Jag har alltid varit så beroende. Men det viktigaste är att jag lär mig älska mig själv, oavsett vad andra tycker. Jag trodde inte kärlek fanns, när inte ens min egen mamma kunde älska mig. Alla som varit snälla har varit det för att de velat ha något, sex eller pengar eller något annat. Här får jag en kram, flera gånger om dagen, och folk säger att de älskar mig. Och de menar det.