”Han lade skammen på mig genom att säga 'titta vad du fick mig att göra'.”

Namn: Javiera
Ålder: 33 

Första gången var i vårt sovrum en vecka före bröllopet. Hans knytnäve träffade ovanför mitt högra ögonbryn nära tinningen och jag minns min förvåning medan jag flög över sängen, vad är det som händer? Nästa morgon sprang jag i sandalerna bort till mamma som bor i närheten, men vågade inte göra något mer. När första slaget kommer är man redan inom hans kontroll. Jag hade redan krympt som människa. Misshandeln hade börjat med ord, med kritik för hur jag klädde mig och sminkade mig, att maten var för salt, att jag inte gick på gym.

Sedan slog han på ställen där det inte syntes så mycket, på brösten, ryggen, låren. Jag är artist och slutade ha korta kjolar på mig och skaffade nya scenkläder, byxor. En gång kastade han en resväska på mig, jag fick ett blåmärke i ansiktet och måste lämna återbud till att sjunga i en tv-show.

Det gick över tre år. Men så en gång försökte han bryta mitt ben med händerna och sa till alla andra att jag hade ramlat medan jag plockade vindruvor. Vi var hos mina släktingar i Chile då, och min farbror som är psykiater trodde inte på den förklaringen. Jag hade dessutom en spräckt läpp efter att han kastat en tändare på mig.
För första gången kunde jag inte lura någon.

Jag lyckades komma loss och fick erbjudandet att vara med i en samtalsgrupp och träffa andra kvinnor. Först tänkte jag att det inte var något för mig, men då hade jag fortfarande inte förstått vad jag hade gått igenom. Gruppen blev jätteviktig för mig och jag bildade en pakt med en av kvinnorna, vi skulle aldrig ljuga för varandra och vi kunde alltid ringa varandra, dygnet runt.

Jag insåg att det är han som är konstig, inte jag.

Men jag har också sett det som inte fungerar i Sverige. För det första trodde jag att det alltid skulle finnas plats på kvinnojourer, men så är det inte. Mer resurser behövs! Det finns inte heller alltid något psykologiskt stöd på polisstationen. En misshandlad kvinna är i chock, hon behöver en kram, en filt, en kopp té.
En ung polis var jättebra, han var riktigt arg och sa: Javiera, du ska packa och komma hemifrån nu, genast! Men när jag kom till socialtjänsten tyckte de inte att det verkade så farligt, de ville betala en taxi hem till mig.

Det vore bra om folk lade sig i lite mer.

Han fick ett års fängelse. Min skam och rädsla släppte faktiskt när jag hörde honom prata under rättegången. Jag insåg att det är han som är konstig, inte jag.
Det är viktigt att inte skämmas. Att stå för sin erfarenhet. Min skam var att jag kunde råka ut för detta, jag som är så väluppfostrad och ordentlig. Han lade skammen på mig genom att säga “titta vad du fick mig att göra”.

Det vore bra om folk lade sig i lite mer. Grannarna måste ha hört många gånger, men sa aldrig något. När jag hade lyckats lämna min man åkte min mamma till lägenheten för att hämta några saker. Då frågade en granne: ”Men är inte hon död?”