pakistan_changers_shelter_1.jpg

Kvinnorna ställer sig i kö när kvinnojourens psykolog kommer.

pakistan_changers_shelter_2.jpg

Lunch på Dastak

pakistan_changers_shelter_3.jpg

I säkerhet, ändå

pakistan_changers_shelter_4.jpg

En kvinnas ägodelar.

pakistan_changers_shelter_5.jpg

I morgon kommer hennes man för att ta barnen ifrån henne.

pakistan_changers_shelter_6.jpg

pakistan_changers_shelter_7.jpg

En pojkvän, som så ofta en kusin. Kvinnor i Pakistan träffar sällan andra män.

pakistan_changers_shelter_8.jpg

pakistan_changers_shelter_9.jpg

pakistan_changers_shelter_10.jpg

pakistan_changers_shelter_11.jpg

pakistan_changers_shelter_12.jpg

Kulsoom tänker flytta utomlands. Men då förlorar hon sina barn.

pakistan_changers_shelter_13.jpg

Kvinnojouren
Akhtars två yngsta barn springer runt i kvinnojouren Dastak i Lahore. Själv kurar hon ihop sig i sin våningssäng. I varje rum finns tre eller fyra våningssängar.

”Kvinnorna kommer härifrån med starkare självkänsla och vetskap om hur lagen ser ut.”


Namn:
Dastak kvinnojour
Gör:
Skyddar kvinnor som utsatts för våld eller hot om våld. Lahores enda privata kvinnojour.

Vissa kvinnor pratar högt och ringer i telefonen som står på golvet i matrummet. En annan kvinna, Kulsoom, planerar för sin flytt utomlands. Hon har lite pengar och en ny fästman och tror att hon ska klara sig. Men sina tre döttrar förlorar hon. Hon har ju förlupit hemmet.
Många kvinnor ligger stilla på sina sängar. De är deprimerade, många är livrädda. Flera kvinnor som bott på Dastak (betyder ”knacka” på Urdu) har mördats av sina familjer när de vågat sig ut.

Det stora huset bakom den neutrala porten skyddas av beväpnade vakter, men det är knappast ovanligt i Pakistan. Det här är ett våldsamt samhälle och i vartannat gathörn står en uniformsklädd man med automatvapen.
Det finns andra skyddade boenden i Pakistan. Bara i delstaten Punjab finns 34 statligt kontrollerade kvinnojourer, Dar- Ul  Amans, minst ett i varje distrikt. Efterfrågan har ökat i takt med att fler kvinnor fått kunskap om sina rättigheter - och kvinnor som kräver sin rätt får mer stryk.

Efterfrågan har ökat i takt med att fler kvinnor fått kunskap om sina rättigheter - och kvinnor som kräver sin rätt får mer stryk.

De statliga jourerna har ofta dåligt rykte, som en plats ”dit dåliga kvinnor åker”. De fungerar som en blandning av skydd och fängelse. Kvinnorna får inte röra sig fritt, formellt av omtanke men också för att de i en pågående rättsprocess själva kan vara anklagade. Det finns många exempel på kvinnor som anmält en våldtäkt men eftersom hon inte kunnat bevisa övergreppet – till exempel med hjälp av vittnen – själv åtalats och dömts för ”otrohet”.

På privata Dastak, som startats av advokatsystrarna Hina Jilani och Asma Jahangir, finns inga regler som begränsar kvinnornas rörelsefrihet, även om alla uppmanas till försiktighet utanför murarna.
Kvinnorna delar rum och säng med sina barn. Egentligen finns det plats för 25 kvinnor och 45 barn, men på sommaren kan huset rymma 70 kvinnor och deras barn. Ingen avvisas. Våldet ökar på sommaren. Värmen förstärker aggressiviteten.
De flesta kvinnor stannar på Dastak i minst tre månader, under tiden får de utbildning som ska kunna ge dem ett arbete. Men det finns kvinnor som blivit kvar i flera år. En ung flicka som lever under konstant dödshot får varje dag skjuts av Dastak-personalen till sitt arbete, och hämtas efter arbetstidens slut.

Det är ett av organisationens stora problem – vad ska man göra med de kvinnor som lämnat sin familj?
– Det är svårt för alla kvinnor att få ett arbete i Pakistan, säger Victoria Bajan som är chef på Dastak. Och ännu svårare om man är ensamstående och outbildad. Även om kvinnan kan få arbete i hushållet någonstans vill arbetsgivarna ofta inte ta emot barnen. De som fått ett arbete kan ibland flytta ihop med andra kvinnor som kommit härifrån, men det är mycket ovanligt. Man måste vara mycket stark, och mycket rik, för att kunna leva ensam som kvinna i Pakistan.

De flesta måste återvända till sin familj, kanske till mannens familj där misshandeln ägt rum, eller till sina egna föräldrar.
– Ungefär 70 procent av de kvinnor som varit här återvänder till sin familj, för det mesta efter en medlingsinsats. Kvinnorna kommer härifrån med starkare självkänsla och vetskap om hur lagen ser ut – att det faktiskt är möjligt att anmäla övergrepp. Hon kan i fortsättningen hota med att gå till polisen. Det är trots allt ovanligt att kvinnorna kommer tillbaka, så vi hoppas att det fungerar.
Nasreen är 21 år och pratar perfekt engelska. Hennes dröm var att bli lärare. Nu vet hon inte hur det ska bli. Hon har flytt för att rädda sitt liv och tror aldrig att hon ska kunna återvända.
– Min familj har gott om pengar, och är betydelsefull i vår hemby men jag har inte varit hemma i byn så mycket eftersom jag har gått i internatskola hela mitt liv.

De har dödat flickor förr, så jag vet att det är allvar.

– När jag senast kom hem på skollovet sa mamma att jag skulle gifta mig – med min 15-årige kusin som inte ens kan skriva sitt eget namn! Jag sa nej. Jag vill inte gifta mig alls men om jag måste så vill hellre gifta mig med en annan ung man, som också friat. Jag känner inte honom, men han är åtminstone utbildad, och 25 år. 
– Då blev min morbror jättearg och ringde min pappa som bor i Europa. Pappa höll med. Jag hade vanhedrat familjen. Ingen flicka hos oss har någonsin gift sig mot familjens vilja. Min morbror skulle få skämmas i byn. Jag tror att han har rätt. Det skulle bli svårt för honom. Och för mig. I byn får pojkar och flickor inte ens prata med varandra. 
– Min kusin kom och varnade mig – ”de tänker döda dig” – och jag tog första bussen som gick från byn. De har dödat flickor förr, så jag vet att det är allvar.

Sunila Amman har arbetat som projektkoordinator på Dastak i fem år. Hon tycker hon har ett fantastiskt arbete.
– Varje kväll när jag går hem känner jag att jag har gjort något som påverkat en annan människas liv.
Flera kvällar i veckan kommer en psykolog till Dastak. Hon är älskad och efterlängtad av alla kvinnor som – kanske för första gången – kan sitta ner och prata om sina känslor.
Akhtar med det blå ögat och de sex barnen är övertygad. Hon ska hitta ett arbete så att hon kan försörja sina barn. Kanske kan hon få bo hos sin farbror, eller hos den gifta systern. Ensam klarar hon sig inte. Men det ska gå.