Om du bryter en flickas revben växer 40 nya ut.
”Jag tänker inte på morgondagen. Jag tänker på hur det är nu!”
Namn: Ahmed Samy Ali och Khaled Abo-El Fadl.
Gör: Socialarbetare som uppsöker gatubarn.
I fordonets främre del finns några sittplatser och ett bord. Där ligger ett skrivhäfte. Baktill ett öppet utrymme med en hög tidningar i ett hörn.
Det är mörkt men gott om folk i rörelse, metodiskt söker männen med blicken av gatorna. Det krävs ett tränat öga för att upptäcka vilka som är gatubarn eftersom många av barnen och tonåringarna eftersträvar att inte se ut som trashankar, för att bli lite mer accepterade. Ett gatubarn kan vid en första blick se prydlig ut. Han eller hon kan arbeta i café på dagen och sova ute på natten.
Första anhalten är en trafikled nära ett affärsområde, tre pojkar och två flickor närmar sig oss genast, och välkomnas varmt, som vore de släktingar på besök. Rutinerat köar barnen medan de skrivs in i den lilla boken. De är: Mohammad med de ystra lockarna, tystlåtne Islam och flörtige Khalad. Längst bak väntar Nawal i svart huvudduk och Nermine i en rosa tröja som sett sina bästa dagar. Hon bjuder på små hårda karameller i ett pappersrör.
I kväll vill de inte sova ute. De är kanske trötta, har sovit dåligt eller behöver nya kläder. De vet vad som väntar, ett antal timmars rundtur till gatubarnens vanligaste tillhåll, och sedan skjuts till något av de härbärgen som förhoppningsvis har en säng över.
Vi ser mest nekande huvudskakningar. Nej, i kväll stannar de ute.
Gång på gång stannar vi, Ahmed och Khaled skyndar ut och byter några ord med grupper av barn. Vi ser mest nekande huvudskakningar. Nej, i kväll stannar de ute.
Vid en refug plockar vi upp en liten rufsig pojke, kraftigt drogad. Gatubarn uppfinner ständigt nya droger, hittar nya saker att sniffa och kan mixa kökskryddor till ett heroinliknande berusningsmedel.
Arbetet som Hope Villages mobila team gör går ut på att skapa förtroende. De pratar med gängledare, oftast en äldre tonåring, för att följa nyhetsflödet på gatan, vilka som bråkar med vilka och vem som blivit sjuk eller skadats. De upptäcker nytillkomna barn, förklarar vad de gör och visar bilder på barn som lämnat gatan och lever ett tryggare liv. De erbjuder läkarundersökningar.
Allt de kan göra är att peka på att livet utanför gatan har fördelar.
Tvång eller straff fungerar inte på gatubarn, vet de. Allt de kan göra är att peka på att livet utanför gatan har fördelar. Att de har vissa möjligheter att leva annorlunda.
Varje gatubarn de skriver in har en egen dossier, och en socialarbetare undersöker varje barns enskilda historia. Om möjligt söker de upp föräldrarna och försöker lägga pusslet, och se genom lögnerna. En flicka kan påstå att föräldrarna är döda, fast båda lever.
De har lärt sig att manliga medarbetare har lättare att nå fram till flickorna. En man har status för henne. Många saknar sin pappa, och hans stöd.
Socialarbetarna är frågande inför att antalet gatubarn ökar, och inte alltid kommer från de fattigaste miljöerna. De flesta gatubarn är mer eller mindre utkastade från fattiga familjer, men de ser en ny grupp barn, som lämnat ”vanliga” familjer. Kanske är det för att ett glapp uppstått i Egypten mellan nya och gamla seder. Samhället förändrades, men inte alltid familjerna, menar socialarbetarna. Många familjer envisas med traditionell diciplin och tvångsäktenskap. Fortfarande gifter sig unga kvinnor utan att veta varför, stadens kvinnor föder barn men utanför den gamla bygemenskapen med äldre kvinnors stöd. Familjen kan tyckas vanlig, men inuti är den trasig.
Hela hennes familj lever på gatan och försörjer sig på tiggeri. Själv föredrar hon att tvätta bilar.
Timmarna går. Bussen skumpar och Nawal skakar där hon sitter på ett litet nedfällbart säte. Hon är ett av åtta syskon. Tre systrar lever på gatan. Hon är tolv år nu. Vi frågar vad hon är bra på och hon tittar frågande på oss. ”Ingenting”.
Hur är det hemma hos dig?
Hon ler och skakar beklagande på huvudet, den frågan förstår hon inte.
Vad ska du göra i morgon?
– Jag tänker inte på morgondagen. Jag tänker på hur det är nu!
Nermine drar igång en dans i bakre utrymmet, pojkarna klappar och tjoar och Nawal dyker blixtsnabbt in i leken. De blir åthutade och Nermine låter förstå att de vuxna är tråkiga.
Hela hennes familj lever på gatan och försörjer sig på tiggeri. Själv föredrar hon att tvätta bilar.
Fram till klockan nio på morgonen ska bilen rulla. Framåt två på natten rullar bilen in på en stillsam bakgata, pojkarnas härbärgen. Där får de sova, och på morgonen får de duscha och klä sig i rena kläder. Kanske kommer någon av dem att vilja stanna en längre tid. Kanske. Troligt är det inte. Vi frågar Ahmed och Khaled om något av de här sex barnen kommer att lämna gatan och Khaled sticker in huvudet i det bakre utrymmet några sekunder.
– Ja Mohammad, säger han sedan tvärsäkert.
Hur kan du veta det?
– Det syns i hans ögon. Min erfarenhet säger mig att han vill något annat, det syns i hans ögon. I en bra miljö kommer han att börja må bättre och utvecklas positivt.
Flickornas härbärge har nu redan hunnit stänga. Nu förstår vi varför tidningshögen låg där bak. Flickorna breder ut dem, lägger sig ner och somnar snabbt.
Mödradödlighet: 43 dödsfall/ l00 000 födslar.
Antal barn/kvinna: 2,97 (beräknat för 2011)
Abortlagstiftning: Abort är inte lagligt. Tillåts endast om mammans liv är hotat. Mycket restriktiv tillämpning.
Lag mot våldtäkt inom äktenskapet: Finns inte.
Våld mot kvinnor i nära relationer: Varje timme utsätts två kvinnor för våldtäkt. Bara 12 procent av 2 500 fall av sexuellt ofredande polisanmäldes.
Ordspråk, Egypten