brazil_survivor_rosangela_1.jpg

"Jag vet att mitt utseende skapar oro, men just därför lyssnar folk på mig."

brazil_survivor_rosangela_2upd.jpg

"Egentligen kan man säga att jag överlevt två gånger. Först själva attacken, och sedan vanvården på sjukhuset. "

brazil_survivor_rosangela_3.jpg

Rosângela
Jag försökte lämna honom många gånger, redan innan vi hade gift oss, men varje gång blev han förtvivlad. Han kunde inte leva utan mig, sa han. Han slog mig inte, men allt var alltid mitt fel och jag kunde aldrig lita på att han skulle komma hem med pengar. Barnen brydde han sig inte om.

”Jag var ett offer men det är jag inte längre. ”


Namn:
Rosângela
Ålder: 42

När min andra dotter fötts och jag var 23 år bestämde jag mig för att sterilisera mig. Jag visste att jag inte ville ha fler barn med honom. Ändå fortsatte vi att leva ihop tills min äldsta flicka var 17 år. Då började han vara ute sent och vägrade berätta vad han gjorde. Jag visste inte vad han höll på med – var det droger? Jag var rädd att flickorna skulle påverkas och bad honom flytta.
Det gjorde han, jag vet inte vart. Han var försvunnen i närmare ett halvår. Han skickade inga pengar till flickornas skolgång, men jag tyckte det var skönt att ha blivit av med honom.

Sedan kom han plötsligt tillbaka. Han väntade på mig utanför mitt arbete och började tjata. Hans liv skulle vara slut utan mig och sådant prat. Jag visste att jag inte ville vara gift med honom och bad om hans adress för att kunna lämna in en skilsmässoansökan. ”Min adress är alltid hos dig”, sa han. Till sist förstod han att jag inte skulle ändra mig.
Det måste vara då han bestämde sig.

Han sa: Vill du dö idag eller i morgon?

Den 4 april 2009 var en lördag och vi var många hemma hos mig. Jag själv, mina döttrar, min syster och hennes barn och min mamma som har amputerat ett ben och sitter i rullstol. Min man krävde att få prata med mig, igen, men jag ville inte. ”Det får bli i rättssalen”, sa jag. Min systerson la sig i vårt gräl, på min sida.  Jag kände mig lite orolig. Då gick han in till min mamma och sa en massa konstiga saker. ”Vill du dö idag eller i morgon?” och ”Du kommer att studsa i din rullstol, tanten!” Sedan gick han. Han skulle åka till São Paulo för att jobba, påstod han.
Vid 9-tiden på kvällen kom han tillbaka. Jag ville inte släppa in honom men han gick in genom bakdörren, i mörkret. Han ville bara låna toaletten sa han, och vi tänkte att han kanske skulle gå sedan. När han kom ut ur badrummet höll han ena armen bakom ryggen och gick fram mot mig. ”Varför trakasserar alla i det här huset mig?” sa han, tre gånger, medan han kom allt närmare. När han stod alldeles intill mig drog han fram en plastflaska, tryckte ihop den och sprutade bensin rätt i ansiktet på mig. Sedan slet han fram sin tändare och tände på.

Jag minns inget av explosionen. Det enda jag tänkte var att jag inte ville dö. Jag hade sett på TV att man kan släcka bränder genom att rulla sig på marken så jag sprang ut ur huset och kastade mig i gruset på gatan. Min dotter kom efter och försökte släcka elden i håret. Klänningen brände fast på kroppen. När jag hade rest mig – jag förlorade faktiskt aldrig medvetandet – kom jag ihåg allt konstigt han hade sagt till min mamma. Jag var tvungen att ta mig in i huset igen för att se om han hade gett sig på henne. Det hade han inte, men däremot hade han tänt eld på min systerson, efter attacken mot mig. Det var först då jag började känna efter. Och skrek.

Min dotter kom efter och försökte släcka elden i håret. Klänningen brände fast på kroppen.

Egentligen kan man säga att jag överlevt två gånger. Först själva attacken, och sedan vanvården på sjukhuset. En expert på brännskador undersökte mig, konstaterade att jag hade upp till 70-procentiga brännskador och inte skulle överleva. Alltså var det ingen som ansträngde sig för att hjälpa mig. Mina ärr är mycket värre än de hade behövt vara eftersom jag inte fått den vård, byte av bandage till exempel, som jag borde ha fått.

Jag visste bara en sak: jag ville leva. Det betydde en annan sak: jag fick absolut inte drabbas av lunginflammation. Där låg jag och hade fruktansvärt ont medan sjuksköterskorna väntade på att jag skulle dö. Hela tiden upprepade jag för mig själv: Jag vill leva! Jag ska inte få lunginflammation!
Samtidigt visste jag att det bara var Gud som kunde bestämma om jag skulle leva eller dö. Och Gud ville att jag skulle leva och skickade Marisa.

Ett år efter attacken gjordes min första plastikkirurgiska operation. Då fick jag en hals. 

Marisa driver kvinnogruppen här i staden och hade läst om mig i tidningen. Det var hon som kom till sjukhuset, bråkade med personalen och fick dem att satsa på min vård. Det var också Marisa som så småningom ordnade en plastikkirurg åt mig. Ett år efter attacken gjordes min första plastikkirurgiska operation. Då fick jag en hals. Innan dess kunde jag inte röra huvudet. Nu har kirurgen tagit skinn från min mage och mina ben för att laga mitt ansikte. Jag har 200 stygn på magen, men jag är glad. Jag har fått en uppgift i livet.
Jag vet att mitt utseende skapar oro, men just därför lyssnar folk på mig. Jag var ett offer men det är jag inte längre. Jag vägrar att bli ett nummer i våldsstatistiken. Jag vill förändra världen.