Ta inte ut skräpet från huset.
”Vi följer upp alla fall efter ett år. Många bosätter sig nära oss, så att de kan fortsätta hålla kontakt.”
Namn: Ana Maria Perez del Campo
Gör: Startade en kvinnojour där kvinnorna stannar 18 månader. Ingen har hittills återvänt till sin våldsamme man efter sin vistelse.
Vi parkerar på uppfarten till ett stort hus i kanten av ett stillsamt bostadsområde. Hit kommer kvinnor från hela Spanien. Vi skrivs in i den välbevakade receptionen och strålande av stolthet visar Ana Maria oss runt. Kvinnojouren startades 1991 av “Asociacion de mujeres separadas y divorciadas”, en organisation för separerade och skilda kvinnor, ledd av Ana Maria. Den får nu statsbidrag.
Huset är hennes vision av vad som krävs för att en våldsutsatt kvinna ska kunna börja om. Här arbetar advokater, psykologer, socialarbetare. Här får barnen skolundervisning. Var och en av de 22 inskrivna kvinnorna har ett schema för sin vardag. Då ingår även att delta i hushållsarbete och skötsel av huset.
Många tror att det viktigaste är att en våldsutsatt kvinna kommer hemifrån. Men det är efter det som det svåra arbetet börjar.
Det viktiga, förklarar Ana Maria, är att kvinnorna stannar under lång tid. Några är redo att lämna huset efter ett år, andra stannar två år. Vanligast är 18 månader.
– Många tror att det viktigaste är att en våldsutsatt kvinna kommer hemifrån. Men det är efter det som det svåra arbetet börjar. Det är ett arbete att bryta beroendeförhållandet till en våldsam man, och hon behöver tid för det. Lång tid.
Hur många återvänder till sin man efter att ha varit här?
– Ingen! När de får problem kan de alltid ringa oss igen. Vi följer upp alla fall efter ett år. Många bosätter sig nära oss, så att de kan fortsätta hålla kontakt. Det är värre på de vanliga statliga jourerna, där finns de fattigaste kvinnorna, och de får ingen utbildning i hur de ska bygga ett nytt liv. Därför går hon ofta tillbaka.
En våning upp finns kvinnornas rum, de flesta med en personlig färgglad dörrskylt. Flera av kvinnorna har en mycket allvarlig hotbild, som 41-åriga Anhoia som inte kan visa sitt ansikte på bild och ursäktar sig för det. Hon arbetade som advokat, vid sidan av drev hon en restaurang med sin man. För fem månader sedan flydde hon. Då hade mannen kastat ett glasbord mot den yngste. Det väckte henne ur apatin, och på två timmar packade hon ihop det nödvändigaste, efter 17 års äktenskap. Hon bedömdes vara ett högriskfall, och skickades till Ana Marias kvinnojour.
Barnen har berättat i domstol om strypgrepp och grov misshandel.
– Men domaren tyckte det var okej barnuppfostran, säger hon. Visserligen är det olagligt att misshandla barn, men domaren gör vilken bedömning han vill.
Barns rättigheter är för Ana Maria en fråga där Spanien har mycket kvar att förbättra. Men ofantligt mycket har trots allt förändrats under hennes livstid. I ett stort soligt rum vid en grönskande innergård serveras lunch, och Ana Maria berättar om sitt liv. Hon föddes 1936 i en konservativ överklassfamilj och placerades i en strikt katolsk skola.
– Men jag var väldigt upprorisk. En gång tvättade jag bort färgen från en Kristusstaty, då fick jag ingen efterrätt på en månad och tvingades läsa högt för de andra varje kväll.
Jag fick be min man om allting, för sådan var lagen. Kvinnan var en slav. Hon kunde inte gå till banken och ta ut pengar hon själv tjänat.
Alla som försvarar kvinnors rätt lever med någon form av risk. jag ville vara fri, studera. Lära mig saker. Jag var bra på ridning, både hoppning och dressyr, men de skrek alltid åt mig: “Rid inte för fort!”
Hon träffade sin blivande man på en fest i samband med en jakt. På sin bröllopsdag vaknade hon sjuk och febrig, det ser hon som ett tecken. De fick tre barn, men äktenskapet var aldrig lyckligt.
– Jag fick be min man om allting, för sådan var lagen. Kvinnan var en slav. Hon kunde inte gå till banken och ta ut pengar hon själv tjänat. Jag blev ständigt kritiserad och hånad ... jag antar att han betedde sig som en man av sin tid. Men jag betedde mig inte som en kvinna av min tid.
Efter fem års äktenskap gick hon till katolska kyrkan för att be om skilsmässa. Den tog nio år att genomdriva.
Ana Maria föddes i gapet mellan två system. Spanien var ett av de första länderna i Europa som gav kvinnor rösträtt. När diktatorn Francisco Franco tillträdde 1935 drogs den tillbaka. Det blev olagligt för kvinnor i Spanien att arbeta, äga mark och fastigheter, öppna ett bankkonto eller resa utan sin makes tillåtelse. Även preventivmedel, abort och äktenskapsbrott var olagligt. I lagen stod att ”maken ska skydda sin fru och hon måste lyda honom”.
Så sent som 1990 var kvinnor formellt fortfarande tvungna att be om sin mans tillstånd för att kunna resa fritt, och nästan lika länge var det ett lagbrott för en kvinna att olovligen lämna sitt hem över natten.
När sedan Franco dog 1975 fanns ett starkt tryck, ett uppdämt behov av rättvisa och jämlikhet inför lagen. Det exploderade. Så kan Spaniens nuvarande radikala stämningar förklaras.
Ana Maria tvingades själv på 60-talet strida hårt för rätten att klara sig själv. Hon fick arbete som fysioterapeut, och makens advokat uppsökte sjukhuset och krävde att få se hennes tillstånd att försörja sig. Något sådant hade inte maken skrivit på, nämligen. Nunnorma på sjukhuset gick till Ana Maria och frågade efter det nödvändiga intyget. Hon sa som det var: makens arbetstillstånd hade hon inte.
– Jag sa att jag hade två andra utvägar, jag kunde tigga eller prostituera mig. Då sa nunnorna nej, det skulle jag inte beöva. Då skulle de hellre smuggla in mig bakvägen till arbetet.
Ana Maria skrattar:
– Och i det ögonblicket blev nunnorna feminister, eller hur?
Alla som försvarar kvinnors rätt lever med någon form av risk.
Senare slog hon sig samman med andra som vågade tala om orättvisorna. De stängde in sig i kyrkorum och offentliga byggnader och förde fram protester. De började räkna hur många kvinnor som dödades av sin man eller ex-man och sprayade på domstolsbyggnader: “Domare och åklagare, här är era dödsoffer.”– Men nu har vi en annan politisk situation, och vi har kunnat be om saker.
Ana Maria är fortfarande ett känt och respekterat språkrör för kvinnors rättigheter. Priset är fortfarande en hotbild. Hon måste leva med att däcken på hennes bil då och då skärs sönder. Hon får anonyma hotsamtal, “jag vet var dina barnbarn bor”. Hon anmäler, men polisen har aldrig några ledtrådar. Hon säger, lugnt:
– Alla som försvarar kvinnors rätt lever med någon form av risk.
Mödradödlighet: 6 dödsfall per 100 000 födslar.
Antal barn/kvinna: 1,47
Abortlagstiftning: Fri abort upp till 14:e veckan.
Lag mot våldtäkt inom äktenskapet: Finns.
Våld mot kvinnor i nära relationer: Varje dag görs 400 anmälningar om våld mot kvinnor. Under 2010 dödades 73 kvinnor av sin partner/make.
Ryssland