brazil_victim_marlucia.jpg

Marlúcia var bara 28 år när hon sköts till döds

brazil_victim_marluzia_2.jpg

Marlúcias syster Carla sörjer

brazil_victim_marluzia_2upd.jpg

Carla besöker ofta Copacabanastranden där Marlúcia brukade bada

brazil_victim_marluzia_4.jpg

Polisens dokumentation av Marlúcias skador.

brazil_victim_marluzia_upd.jpg

Marluzias syster Carla
Marlúcia Soares Gomes Oliveira
Det är kväll den 4 januari 2010 i Quiterianópolis i nordöstra Brasilien. Den heta högsommarluften står stilla. Många som bor längs den lilla gatan har tagit ut stolar och sitter i grupper på trottoaren och samtalar. Utanför det hus som tillhör Marlúcia Soares Gomes Oliveiras familj sitter Marlúcias mamma och hennes syster Carla och pratar med en granne.

”Snälla pappa, döda inte mamma.”


Namn:
Marlúcia Soares Gomes Oliveira
Dödad: Vid 28 års ålder

Marlúcia hör vad de säger genom det öppna fönstret. Hon har nyss vaknat. Hon är ofta trött och behöver sova på dagen sedan hon, bara 26 år gammal, fick en hjärtinfarkt. Det var för två år sedan. Hennes blodtryck är högt och hjärtat slår ojämnt. Doktorn sa att sjukdomen var stressrelaterad. Marlúcia vet varför. 

I mer än tio år har hon levt med våldet, och blivit sjuk av det. Men nu ska det bli slut.
Tillsammans med sina två barn har hon lämnat Rio de Janeiro där hon bott med José. Hon har bestämt sig. Hon ska lämna honom.

Alltihop började här i Quiterianópolis för 13 år sedan. Marlúcia var en glad partytjej som älskade att dansa. Hon träffade José Oliveira när hon var 14 och de flyttade ihop när hon var 15 år. När sonen Jhosep föddes hade hon fyllt 16. Visst var det lite tidigt, men knappast ovanligt i Quiterianópolis. Storasyster Carla var också 16 år när hon fick sin dotter.  
Ett år senare packade Marlúcias lilla familj sina saker och flyttade. José hade fått ett arbete närmare 3 000 kilometer söderut, i Rio de Janeiro. De bosatte sig i favelan (det illegala slumområdet) Pavãozinho i närheten av Copacabanastranden.
Hon arbetade en kort period mellan barnen men när dottern föddes stannade hon hemma.
Hon gick ofta till stranden med sina barn och älskade att sola och bada. I favelan var José populär, en lite tystlåten men trevlig grabb som bjöd grannarna på grillfest och alltid var beredd att hjälpa till.

Carla oroade sig för hon såg allt oftare blåmärken på systerns kropp.

Marlúcia hade kontakt med sin familj men klagade inte. Det var först när Marlúcias syster Carla kom till Rio för att arbeta som hembiträde, och den första tiden bodde hemma hos Marlúcia och José, som misstankarna började växa om att Marlúcia inte hade det bra. Carla oroade sig för hon såg allt oftare blåmärken på systerns kropp. Så småningom flyttade Carla till en egen bostad i närheten och till sist började Marlúcia berätta.
José var mycket kontrollerande och svartsjuk. Han ville inte att hon skulle gå ut, hon fick knappt gå till hårfrisörskan utan att han anklagade henne för att träffa andra män. Själv drack han mycket och hade andra kvinnor. Om Marlúcia vågade knysta när han kom hem fick hon stryk, ofta så att sonen såg det. Jhosep blev allt mer arg på sin pappa.
Och så kom hjärtinfarkten.

Mörkret har fallit och 12-årige Jhosep spelar fotboll på gatan i närheten av sin mormor och moster. Hans 7-åriga syster Loranna är också där. Moster Carla har haft hand om dem medan mamma Marlúcia sovit och Carla har hållit dem hemma på gården och inte vågat låta dem besöka sina vänner. José finns nämligen också i Quiterianópolis och han har redan gjort några ovälkomna visiter. Carla tycker inte om José, och vill inte att barnen ska träffa honom, men rädd är hon egentligen inte. Hon tror inte att José ska kunna göra något här, bland en massa människor, i ett hus där det bara finns kvinnor och barn.
Marlúcia ropar genom fönstret att hon snart är klar. Om fem minuter ska hon också komma ut.
Då ser Carla att José kommer på sin motorcykel.
– Nej, men – är det han igen!? säger systrarnas mamma oroligt.
– Lugn. Om vi bara pratar lite med honom sticker han nog, tror Carla.
Hon har fel.

Efter hjärtinfarkten blev allt värre. Marlúcia var svag och trött, och ständigt deprimerad. Hon åt ett tiotal olika mediciner men inget hjälpte. För sin syster klagade hon:
– Jag lever inte. Jag är bara en grönsak.
Marlúcia talade om för José att sjukdomen var hans fel och att det ständiga våldet hotade hennes hälsa. Det gjorde honom bara mer arg. Arg och våldsam.

Jag lever inte. Jag är bara en grönsak.

Carla såg hur systern led och började tala om skilsmässa, men Marlúcia ville inte. Hon skulle stanna hos José för barnens skull, sa hon. Men hon hade också ett annat skäl. José hade hotat döda henne om hon försökte lämna honom – ”gift med mig är du är in i döden” - och Marlúcia tog hotet på allvar. Det gjorde inte Carla:
- Det är sådant man säger. Han menar det inte, sa hon, och till sist lyssnade Marlúcia.
Hon flyttade till en moster i en annan delstat, men utan barnen. José tillät inte att hon tog dem med sig.

I tre månader bodde Marlúcia hos sin moster och pratade i telefon med barnen nästan varje dag. José hade sagt åt barnen att tjata på Marlúcia och be henne komma hem. En pappa och en mamma ska vara tillsammans med barnen, sa han. Men Marlúcia visste att samma dag hon flyttat ut hade en annan kvinna flyttat in, Josés älskarinna.
Carla orkade inte bo kvar i favelan och se den nya kvinnan i systerns hus, så hon flyttade.
José fortsatte att tjata på Marlúcia att hon skulle komma hem och när han till sist garanterat att älskarinnan försvunnit bestämde Marlúcia sig för att, trots allt, återvända till Rio.
Det var i slutet av december 2009 och Carla, som inte visste att Marlúcia kommit hem, stod på flygplatsen för att flyga hem till Quiterianópolis och fira jul. Då ringde Marlúcia.

Nu skulle hon och hennes barn få komma hem.
Till säkerheten, trodde alla.

Hon berättade att när hon varit hemma i tre dagar hade José bara försvunnit. Han skulle åka norrut för att fira jul, sa han, och lämnade Marlúcia med barnen, utan pengar eller mat. Just denna dag, julafton, hade Marlúcias dotter Lorrana hela dagen väntat på att pappa åtminstone skulle ringa och önska god jul. Lorrana var mycket förtjust i sin far. Nu lyssnade Carla till hennes hjärtskärande gråt.
Carla ordnade så att Marlúcia och hennes barn skulle få mat i Rio i några dagar och lovade skaffa fram pengar till en flygbiljett.
Av en händelse träffade sedan Carla José på gatan i Quiterianópolis och han sa att han tänkte flyga tillbaka till Rio på nyårsafton. Alltså bokade Carla biljetter för Marlúcia och barnen samma dag, men i motsatt riktning. Marlúcia ville absolut inte träffa José och det skulle hon slippa. Nu skulle hon och hennes barn få komma hem.
Till säkerheten, trodde alla.

– Gå in och hämta din mamma, beordrar José sin son. Jag vill prata med henne!
Han väntar vid motorcykeln och Jhosep går in. Marlúcia tycker att José kan komma in om han vill prata men Carla vill inte ha honom i huset så hon övertalar Marlúcia att ta ut två stolar till. De kan sitta på trottoaren och prata, som alla andra. Kanske tänker hon också att det är säkrare, bland alla grannar.
– Vad vill du? frågar Marlúcia när de satt sig ner.
– Det vet du. Jag vill sälja huset. Du ska skriva över det på mig.
– Det tänker jag inte göra. Det här huset ska våra barn ha. Det är mitt och det kan du inte sälja.

Huset som José vill komma åt ligger i Quiterianópolis och står skrivet på Marlúcia. Under de senaste dagarna hade José kommit hem till Marlúcias familj vid två tillfällen för att bråka om huset. Han reste nämligen aldrig tillbaka till Rio på nyårsafton eftersom hans bror som också bor i favelan Pavãozinho noterade att Marlúcia och barnen lämnat staden och José antog – korrekt – att hustrun tagit sig hem till sin familj. Han bestämde sig för att stanna där han var.
Första gången José besökte Marlúcias mammas hus, på nyårsdagen, var han ganska lugn och samlad. Han sa att han inte förstod varför Marlúcia ville lämna honom men när hon stod fast - ”jag är hellre död än att jag lever med dig” - verkade han ge upp.
José brast i gråt och Lorrana var förvivlad.
– Min lilla pappa gråter! sa hon till sin moster Carla.

Pappa har en pistol.

När José skulle gå gav han dottern en kram. Då kände hon vapnet som han stuckit ner innanför skjortan. Lorrana berättade för sin mamma:
- Pappa har en pistol.
Marlúcia var förtvivlad. Hon grät, men ville inte oroa sin mamma. För Carla berättade hon om sin skräck – att José aldrig skulle släppa henne, att han skulle komma efter henne var hon än försökte gömma sig. Till sist fick Carla i henne några sömntabletter och hon somnade.
Två dagar senare, den tredje januari, kom José tillbaka. Då var han berusad och hotfull. Han fortsatte tjata om huset, både det i Quiterianópolis och familjens bostad i Rio de Janeiro. Han skulle minsann sälja allt de ägde och ta alla pengarna, så fick hon fortsätta att leva på mamman och systern, om det var så hon ville ha det. Han skulle se till att hon hamnade på bar backe, det skulle hon få se. Och han skulle komma tillbaka.
När det mörknade på måndagen den fjärde januari trodde Carla att de kanske blivit av med honom. Men inte.

Grälet på trottoaren blir allt mer högljutt. Marlúcia fortsätter att hävda sin rätt till huset.
– Jag är din fru och dina barns mor - inte en hora som du kan göra vad du vill med. Jag tänker inte lämna ifrån mig huset, säger hon och José svarar:
– Jag tänker inte prata mer om saken. Nu ska jag få saker att hända. Det är därför jag har kommit. Om det är problem du vill ha så ska du få problem. Jag tänker inte åka utan att ha gjort upp räkningen.
Carla som sitter på stolen intill försöker lugna.
– Åk hem nu, José, du ser väl att hon inte mår bra? Om du tycker att något är orättvist får du väl skaffa en advokat och få din rättmätiga andel den vanliga vägen.
Nu förändras Josés ansiktsuttryck och han blir rasande. Han reser sig upp. Han är helt nykter, såvitt kvinnorna kan bedöma. Nykter och beslutsam.

 Snälla pappa, döda inte mamma.

– Jag ska skapa min egen rättvisa. På det här djävla stället är det jag som ger order, ingen annan. Ni ska allt få se vad jag är kapabel till.
Han vänder sig om och börjar gå mot motorcykeln. Kvinnorna håller andan. De hoppas att han ska åka. Så vänder han tillbaka,
ställer sig mitt emot Marlúcia och lyfter upp skjortan, som för att plocka fram motorcykelnycklarna.
Istället drar han fram pistolen och skjuter sin fru, rakt i hjärtat.
Jhosep vädjar:
– Snälla pappa, döda inte mamma.
Carla kastar sig fram för att skydda sin syster med sin kropp men en av grannarna rycker undan henne.
– Blanda dig inte i det här, varnar José. Det jag har gjort mot henne kan jag göra mot dig också.
José avlossar sammanlagt fyra skott mot Marlúcias kropp och hon dör omedelbart.
Någon ropar:
– Ta fast honom, låt honom inte komma undan!
José skjuter ytterligare några skott i luften medan han ropar:
– Jag kommer att skjuta alla som försöker hindra mig.
Motorcykeln kommer han inte åt för grannarna har strömmat till och står i vägen så han kastar nyckeln till Jhosep:
–Du kan behålla de här djävla grejerna.
Sedan springer han.

Quiterianópolis är en liten stad men där finns trots allt en polisstation och efter en halvtimme kom några poliser och hämtade Marlúcias kropp. Carla stannade hemma i tre månader och lyckades få till stånd en lokal efterlysning av José, men polisen gjorde inga större ansträngningar att hitta honom. Carla var säker på att han flytt tillbaka till Rio, så när hon kom tillbaka dit för att fortsätta arbeta gick hon in på polisstationen vid Copacabana och visade kopior på polisutredningen, tillsammans med ett fotografi på José.
Hon hade också hört var den före detta svågern kunde tänkas finnas, och – faktiskt – där hittade polisen honom.
Problemet var bara att han legitimerade sig med sin brors ID-handling. De var mycket lika till utseendet, och eftersom det inte fanns några uppgifter om att brodern skulle gjort sig skyldig till något släpptes José igen. Det fanns inte heller någon nationell efterlysning för José. Innan Carla hann till polisstationen var han försatt på fri fot.

Carla har inte stort hopp om att mördaren ska gripas

I juni 2011, nästan 1,5 år efter mordet, tvingades Carla själv åka hem till Quiterianópolis för att skaffa en advokat och personligen prata med den lokale domaren för att få honom att utfärda en nationell efterlysning.
Nu finns en sådan, med fotografier, fingeravtryck och hela utredningen, men Carla har inte stort hopp om att mördaren ska gripas. Polisen på Copacabanastationen har till och med sagt att det enda sättet att sätta fast José är om han gör sig skyldig till något annat brott, så att man därmed kan jämföra fingeravtryck. Men José är ingen vanlig inbrottstjuv.

Carla är tillbaka som hembiträde i Rio de Janeiro men hon mår inte bra. Hon är ofta mycket ledsen och äter antidepressiv medicin.
En gång per år åker hon hem till Quiterianópolis för att besöka sin mamma som nu har hand om alla tre barnen, Carlas dotter och Marlúcias båda barn. Lorrana mår ganska bra, hon är livlig och glad och har många kamrater. Det går bra för henne i skolan. Henne är Carla inte så orolig för.
Men 14-årige Jhosep har blivit mycket aggressiv. Han har inte accepterat att hans mamma är död. Ibland säger han att hon bara är bortrest och ska komma tillbaka. Ibland svär han på att han, när han fyllt 18, ska söka upp och döda pappan själv.
Carla säger:
– Jag ber varje dag att rättvisa ska skipas.  

Karin Alfredsson