safrica_changer_motsidishu_1.jpg

Motshidisi visar stolt sin nya säng.

safrica_changer_motsidishu_2.jpg

safrica_changer_motsidishu_3.jpg

safrica_changer_motsidishu_4.jpg

Motshidisi pratar med grabbarna på bykrogen.

safrica_changer_motsidishu_5.jpg

Bymamman
Alla vet vem Motshidisi är. Motshidisi är populär. Både Motshidisis dotter och hennes före detta man har dött i aids. Sedan dess har hon pratat, pratat och pratat om sjukdomen – och om våldet. Sakta börjar människor svara.

Jag satt uppe och väntade på att han skulle komma hem och slå mig.


Namn:
Motshidisi
Gör:
Använder sin position som ”by-mamma” för att motverka våld och spridning av hiv/aids.

Alla känner till Motshidisis historia. Hennes mamma lämnade sina tre barn hos deras mormor. Mormodern var inte snäll, krävde att barnen skulle arbeta och tjäna pengar samtidigt som hon inte gav dem någon mat. När Motshidisi var 11 år tröttade mormodern på sina barnbarn och skickade dem tillbaka till mamman, som gift om sig och hade tre nya barn. Styvpappan försökte förgripa sig på Motshidisi och när hon berättade det blev hon ännu sämre behandlad.
– Jag gifte mig när jag var 20 år, mest för att komma hemifrån. Min man slog mig nästan från början. Han visste att jag inte kunde flytta hem till min familj igen.

Under de 24 år Motshidisi var gift med sin man fick de sex barn. Samtidigt föddes massor av andra barn i byn, med Motshidisis man som far.
– Ibland bodde han någon annanstans, ibland här. Jag tyckte det var bättre att ha honom här. Det var bättre för barnen också. Då visste vi ungefär vad vi kunde vänta oss. Jag satt uppe och väntade på att han skulle komma hem och slå mig så jag fick gå i säng sedan.

Fram till idag har sju kvinnor som mannen varit tillsammans med avlidit i sjukdomen. 

Till sist tog hon i alla fall ut skilsmässa. Hennes son hade börjat få problem i skolan. Motshidisi fick välja, och barnen stödde henne.
2007, efter skilsmässan, fick mannen veta att han hade aids. Då hade redan flera av hans älskarinnor dött. Fram till idag har sju kvinnor som mannen varit tillsammans med avlidit i sjukdomen. Några andra går på behandling.
– Jag är den enda som klarat mig …
– Han hade 18 barn sammanlagt, säger Motshidisi torrt. De kom på begravningen allihop. Det var jag som skötte honom mot slutet, fast vi var skilda. Han dog här, i mitt hus. Gud får döma honom, det ska inte jag göra.

Tidigare, året innan Motshidisi tog ut skilsmässa, dog hennes 23-åriga dotter i AIDS. Det var då hon bestämde sig. Det fick vara slut med hemlighetsmakeriet.
– Under begravningen talade jag öppet om sjukdomen. Det var första gången någon gjorde det i den här byn. Vi bildade en stödgrupp för de sjuka och anhöriga. Saker började hända. Vi arbetar för att få folk att använda kondomer och hålla sig till en partner. Och sluta misshandla och våldta sina fruar.

Kanske är det på grund av all sorg som drabbat Motshidisi – men hennes anseende i byn är stort. Alla vet vad hon gått igenom och är imponerade över hennes sätt att leva sitt liv. Nu arbetar hon med ett projekt för föräldralösa barn.
– Många lyssnar på mig, säger hon blygsamt.
På bykrogen, vid bordet med de tömda ölbuteljerna, blir det tydligt. Under ett skyddande träd sitter unga män och spelar kort och pratar. De flesta är arbetslösa.

När vi har problem kan vi prata med henne. Det händer att hon skäller på oss, om hon sett att jag varit full till exempel, men oftast lyssnar hon och ger goda råd. 

Hit kommer Motshidisi åtminstone någon gång i veckan för att prata med grabbarna.
– Hon är vår goda mor säger Tshepiso och tömmer den stora ölflaskan. När vi har problem kan vi prata med henne. Det händer att hon skäller på oss, om hon sett att jag varit full till exempel, men oftast lyssnar hon och ger goda råd.

Motshidisi känner alla i byn.
– De flesta hivpositiva är gifta, säger hon. Vi tror att ungefär 30 procent av alla vuxna i vårt område är smittade. Beskedet om smittan kommer oftast när kvinnan är gravid eftersom alla gravida testas. Det får folk att tro att sjukdomen kommer från kvinnan. Jag försöker utbilda, så fort jag får en chans. På alla begravningar pratar jag och berättar. När människor får medicin och börjar se fräscha ut tror de att allt är över och fortsätter sprida infektionen. Jag har mycket att göra.