En våldtagen kvinna i Pakistan måste för att bli trodd presentera fyra manliga vittnen till övergreppet.
Kerstins reflektioner

Det finns ett ögonblick jag bär med mig som en sten i fickan. Nur, en ståtlig 17-åring uppvuxen på Kairos gator, med ett bågformat knivärr över vänster kind som minne av ex-maken. Hon spände ögonen i mig och sa: ”Det spelar ingen roll vad du skriver, det kommer alltid att vara så här.”

Sådana situationer hör till jobbet. Nur ifrågasatte helt naturligt vad hon skulle få ut av det här, att utan ersättning berätta sitt livs historia
I ditt land finns väl inga sådana problem, fortsatte Nur testa mig.

Du har fel, sa jag. Även i mitt land dödas kvinnor av en man eller ex-man. oftast för att hon vill lämna honom.
Nur begrundade detta.
Och jag visste att jag i den stunden befann mig vid en hårfin gräns där jag inte skulle övertala eller pusha. Jag väntade tyst och kände som så ofta tvivlet snudda mig. Tvivel, och en sorts välbekant skam.

Jag kände mig lite som en kannibal. För ja, jag ville ha Nurs historia. Jag ville ha bilden på hennes sargade ansikte. Jag ville visa världen vad en ung kvinna kan överleva utan att tappa livsgnistan.
Men måste jag skämmas?

Jag ville visa världen vad en ung kvinna kan överleva utan att tappa livsgnistan.

Det har jag grubblat på sedan mötet med Nur. Och jag tror att skammen även är inlärd hos mig. I mitt yrke har det gett låg status att skriva närgånget om kvinnors erfarenheter, om aborter, våld och våldtäkter. Sådant som är “privat”. “Familjeangelägenheter”.
Så har kvinnomord inte tagits på allvar som samhällsproblem, utan setts som som privata “familjetragedier”. Ingenting av allmänintresse. Bara ännu en sorglig enskild historia om galen kärlek.

Frågan är förstås om Nurs liv blir bättre för att några vita välmenande kvinnor från ett avlägset pytteland kommer sättandes med block och kamera?
Jag kan inte svara entydigt ja.

Som journalist vill jag inget mindre än att förändra världen, men ärligt talat, under 28 år i yrket har min egen insats sällan haft avgörande betydelse.
De stora samhällsproblemen är alltid mångfacetterade. De är integrererade med oss själva, med vår egen historia. Därför är de svåra att få syn på, och angripa. Vilket inte betyder att jag ska inte försöka. Just därför måste jag försöka.
Och berättelser gör skillnad. För att förstå helheten måste man komma mycket nära det enskilda.
Det är vad det här projektet. handlar om

Publiciteten kring Maria Da Penha i Brasilien som sitter i rullstol efter makens två mordförsök, ledde till en ny lag om våld mot kvinnor, som fick hennes namn.

Journalistik kan förändra världen.

I Spanien berättade 60-åriga Ana Orantes i teve om sina försök att få besöksförbud mot sin våldsamme man. Några veckor senare slog maken ihjäl henne och brände upp hennes kropp. Människor demonstrerade och lagen skärptes.

En journalist i egyptiska Minia hörde talas om att en flicka dött under en könsstympning, han sökte upp familjen och nyheten om Badour spreds över världen. Nu är ingreppet olagligt.
Aldrig har jag känt mig så övertygad som nu om de många historiernas kraft. Journalistik kan förändra världen.
Tack Nur, för att du valde att hjälpa till.

Kerstin Weigl