“Tio år efter den första örfilen blev jag invald i Europaparlamentet”
Eva-Britt, Växjö, Sverige
Karins reflektioner

”Hur orkar du med allt elände?” frågar folk nästan varje dag. Jag, som förutom detta projekt också skriver spänningsromaner om våld mot kvinnor i världen, böcker som även de bygger på massor av våldsspäckad research, är för vissa vänner helt obegriplig. ”Kan du sova på nätterna?”

Ja, jag kan sova på nätterna. Och jag gråter sällan eller aldrig, varken när jag träffar kvinnor med förfärliga berättelser eller efteråt.
Det betyder inte att jag inte bryr mig.
Det här projektet skapades just för att jag bryr mig.
Men jag gråter inte.
Jag tror att det handlar om (minst) två saker:
Dels är jag professionell.

Man måste ha ett varmt hjärta och ett kallt huvud.

I hela mitt liv har jag arbetat som journalist. Jag har ofta skrivit om våld och utsatthet. Jag har träffat många hundra, kanske tusentals, offer och lyssnat på lika många historier. Redan 1979 skrev jag den första boken på svenska om mäns våld mot kvinnor: ”Den man älskar agar man?”.
Om jag inte hade kunnat sova på nätterna hade jag aldrig klarat jobbet. Jag hade inte velat ha det.
Som journalist skaffar man sig ett förhållningssätt. Man måste ha ”ett varmt hjärta och ett kallt huvud” som grundaren av svenska Läkare Utan Gränser Johan von Schreeb uttryckt det. Detsamma gäller biståndsarbetare, cancersjuksköterskor, barnavårdsmän – mängder av människor. 

Man måste engagera sig och försöka hitta sätt att hjälpa, utan att förlamas. I mitt fall handlar det om att göra research, träffa människor, få dem att vilja berätta, ställa bra frågor, skriva sant och medkännande och helst så att de jag intervjuat känner sig sedda och nöjda. Sedan måste jag hitta en publiceringsform som ger så god spridning som möjligt. Så att journalistiken kan förändra världen.
Då duger det inte att sitta och gråta.
Den andra aspekten är mer personlig. Jag är inte någon utpräglad känslomänniska med starka upp-och nedreaktioner. Snarare är jag rationell och resonerande.

Men jag kan bli väldigt arg. Arg och handlingskraftig.

Men jag kan bli väldigt arg. Arg och handlingskraftig.
Som när detta projekt föddes. Jag skulle skriva efterordet till min roman ”Den sjätte gudinnan” och hittade en faktauppgift som jag inte sett tidigare: Världsbanken rapporterade att i åldersgruppen 15-44 år är det fler kvinnor i världen som dödas och skadas av partnervåld och våldtäkt än dem som dödas och skadas av cancer.

Det är inte klokt, tänkte jag. Vilka hälsofrågor är det som världssamfundet lägger ner kraft, pengar och förebyggande arbete på? Ja, inte är det våld mot kvinnor i alla fall. I den upprördheten, och med hjälp av en massa andra upprörda människor, föddes detta projekt som vi nu storögt och stolt kan se slutfört.

Eller, ett annat exempel: Jag satt på tåget från Helsingborg, drack kaffe och bläddrade i Dagens Nyheter.
I socialtjänstens stödgrupp för före detta misshandlade kvinnor hade jag hört mängder av historier om mäns krav på att kontrollera ”sina” kvinnors rörelser, in i minsta detalj.
Dagen därpå hade jag tillbringat jag hos familjevåldsenheten på Helsingborgspolisen. Där handlar ärendena om misshandel, kontaktförbud och hot på Facebook.
Och så, på tåget, i Dagens Nyheter, hittade jag en annons med rubriken:
VAR ÄR DIN FRU JUST NU?

Företaget marknadsförde en ”positioneringstjänst” med vars hjälp man kan se var ”dina barn, din man, din fru, dina vänner eller dina kolleger är. Snabbt och enkelt. Allt som behövs är att du har en dator, och att den du vill positionera har en helt vanlig mobiltelefon.”
Det krävs inte mycket fantasi för att föreställa sig vad de män jag nyss hört talas om skulle kunna göra av denna möjlighet.
Jag ringde till Dagens Nyheters annonsdirektör och fräste och skickade ett argsint mejl till företaget. Dagen därpå ringde positionerings-direktören. Han ville ha goda råd om hur han ska lägga upp sin marknadsföring för att undvika integritetskränkande kontroll. Mitt huvudråd – att sluta sälja tjänsten helt och hållet – var han inte intresserad av.
Sedan skrev jag ett debattinlägg i Svenska Dagbladet och deltog i en debatt. Kanske blir det en utredning om möjligheten att lagligt stoppa denna integritetskränkning.
Det är så jag gör. För att travestera 60-talets kvinnorörelse:
- Gråt inte – agera!

Gråt inte – agera!

Under tiden lär jag mig massor, och träffar så många kloka människor. Och slås av likheterna.
Jag tänker på svenska Eszter  som våldtas i ett tält och tycker att det är hennes eget fel. Eller Akhtar i Pakistan som inte kan lämna sin våldsamme man för att hennes ogifta systrar då kommer att få dåligt rykte. Eller kvinnan i den brasilianska favelan (läs om henne i Radiostationen) vars enda möjlighet är att skicka sin misshandlande man i döden genom att anmäla honom till drogkungen, eftersom polisen inte vågar gå in i favelan. Eller Maggie i USA som tyckte att hon hade ett ansvar för sin stackars ex-pojkvän, och gick för att möta honom där han satt med sitt hagelgevär.
Visst är det skillnader, och visst är våldet mer utbrett och accepterat i länder som Kongo, Pakistan och Sydafrika. Men de strukturella likheterna är stora.

Män är som grupp överordnade kvinnor i alla samhällen. Överallt utövar män oerhört mycket mer våld än kvinnor.
Män och familjer anser sig ha rätt att kontrollera kvinnors rörelsefrihet, framför allt deras sexualitet. När kvinnan opponerar sig, kanske till och med reser sig och går, återstår bara det brutala våldet.
Ju mer jag arbetat med frågan, desto mer bekymrad blir jag över alla dessa män som inte har något annat sätt att hantera sin frustration och skräck än att höja knytnäven. Eller hagelbössan.
Jag blir bekymrad, och sorgsen. Jag önska även dem ett bättre liv.

Karin Alfredsson