russia_survivor_svetlana_1.jpg

Svetlanas man sover i rummet bakom hennes rygg. De talar inte med varandra.

russia_survivor_svetlana_2.jpg

russia_survivor_svetlana_3.jpg

russia_survivor_svetlana_4.jpg

För de senaste skadorna har Svetlana läkarintyg att lämna in till rätten.

russia_survivor_svetlana_5.jpg

russia_survivor_svetlana_6.jpg

En egen bostad kan Svetlana inte skaffa och någon kvinnojour finns inte,

russia_survivor_svetlana_7.jpg

russia_survivor_svetlana_8.jpg

I dotterns ryggsäck har Svetlana smugglat personbevis och andra dokument hon behöver inför rättegången.

russia_survivor_svetlana_9.jpg

Svetlana
Jag sover i ett rum med vår dotter och han i det andra med pojken, som jag fortfarande ammar. Han lagar sin mat och jag min. Vi pratar inte med varandra.

Vi måste dela bostad. Jag har ingenstans att ta vägen.”


Namn:
Svetlana
Ålder: 38 

Att bli slagen medan man ammar är väldigt svårt. Jag känner mig bestulen på den perioden av mitt liv, då en kvinna ska få känna sig som Madonnan.
När flickan var liten förbjöd han mig att amma annat än på bestämda tider. Han sa att hon inte ska vara som ett litet djur som äter precis när det vill. Han försökte kväva hennes skrik med en kudde. Jag försökte få honom att flytta då, men jag kände skuld, över att jag inte klarade att hålla ihop en familj.

Vi hade bra perioder också, och det fanns känslor mellan oss. Men de bra perioderna kom alltmer sällan. Jag hade flyttat från Ukraina och hade ingen att prata med, inga vänner, och det ligger förresten inte för mig att belasta min omgivning med problem.
När jag var gravid med pojken började han slå mig. Han höll i pengarna och han vägrade betala 200 rubler (7 USD) för en kräm åt mina såriga bröstvårtor. Jag grubblade över hur jag skulle slippa stryk och blev väldigt tyst eller grät. Då var han nöjd.

När jag var gravid med pojken började han slå mig.

En dag ville han tvinga flickan att göra gymnastik, slog henne och sa att hon var fet och inte förtjänade att äta. Då ringde jag polisen som kom efter några timmar. Jag förstår nu att jag skulle ha spelat in honom för att få bevis. I polisrapporten stod att pappan lär sin dotter gymnastik för att hon ska klara utmaningar i livet. Det blev en utredning men utredaren ringde bara honom, inte mig. En annan gång tog jag pengar för att köpa keso till barnen, och han slog mig på huvudet. Då ringde jag polisen igen. Efter två-tre timmar kom de, då var det lugnt hemma igen. Han sa att han hade slagit mig för att jag stal.

Polisen föreslog en annan formulering: ”Frun hade fått ett hysteriskt utbrott och maken försökte lugna henne.”
Sedan var det han som ringde polisen och sa att jag hade övergett barnen. Jag hade gått till biblioteket och han var hemma med flickan och pojken.

På måndag ska jag till domstolen igen och lämna in handlingar om den senaste misshandeln. Av läkarintyget framgår att jag hade svullnader i huvudet.
Jag hoppas få en skilsmässa och jobbar på att få fram dokument, få klarlagt var barnen ska bo, dela våra tillgångar och flytta dit jag levde tidigare. Vilket han inte tillåter.
Men vi måste dela bostad. Jag har ingenstans att ta vägen. Här i staden finns ingen kvinnojour. Jag håller mig själv i ett järngrepp. Jag kontrollerar varje steg, varje tanke. Jag har lärt mig att det inte är huvudet som styr mig, jag styr mitt huvud. Jag bestämmer vad jag får tänka.

Men jag har svårt att låta bli att känna skuld. Skuld för att jag inte såg de tidiga tecknen, skuld för att jag vill frånta honom vårdnaden. Den kvinnliga domaren frågade: ”Men om han behandlade dottern illa, varför skaffade du ännu ett barn med honom?” Då kände jag också skuld.