”Först var jag naiv och arbetade för att familjer skulle återförenas.”
Namn: Elena Zolotilova och Tatiana Pavlova
Gör: Kämpar för att kunna öppna stadens första kvinnojour.
Regionen Rostov på gränsen till Ukraina har minst fyra miljoner invånare, men inte en enda sängplats för våldsutsatta kvinnor som behöver komma hemifrån. Myndigheterna säger nej. Det kom ett erbjudande om statliga pengar till ett skyddat boende, och den sociala myndigheten svarade att behovet inte finns.
– De vill inte ha något extraarbete, suckar Elena. De tycker att det bara blir mer pappersarbete och bekymmer.
Men de våldsutsatta kvinnorna finns, vad än myndigheterna säger. I en fåtölj på Elenas mottagning väntar en annan klient, Olga, en smal och sorgsen ung kvinna som vill berätta för oss. Hon har begärt skilsmässa men måste fortfarande bo med sin man.
– Just nu slår han inte så det blir synliga skador, börjar hon, han bara knuffas och skriker mig i ansiktet. För att hålla mig rädd.
Olga körde ut sin våldsamme man en gång, men då började han förfölja henne och försökte en gång ta sig in i hennes bostad genom att krossa ett fönster. Polisen sa: ”det här är din familjeangelägenhet”. Familjen urskuldade mannen och krävde att det unga paret skulle ”reda ut problemen”. Tills skilsmässan är färdig måste de dela bostad, men eftersom Olgas föräldrar skaffat lägenheten de bott i kan hon få behålla den.
– Det är bara här jag har stöd, säger Olga. För mig är det ett stort steg att begära skilsmässa. Utifrån ser vår familj perfekt ut. Mina föräldrar var stolta över mig och det är svårt för dem nu, de hoppas att vi ska återförenas. Men jag inser att för min dotters skull måste jag lämna honom. Jag vill inte att hon ska få fel bild av hur ett äktenskap ska vara, för tänk om hon upprepar samma mönster.
Det är vanligt att skilda fortsätter dela bostad, till och med ett och samma rum.
Över hela Ryssland råder bostadsbrist och det finns för få kvinnojourer problem. Det gör det svårt för en kvinna som vill lämna en våldsam man. Hon har helt enkelt ingenstans att ta vägen. Det är vanligt att skilda fortsätter dela bostad, till och med ett och samma rum. Samhällets insatser går ofta ut på att en slagen kvinna ska återvända till sin familj.
Vid en inventering 2009 av ryska kvinnojourer fann centrat ANNA (arbetar för att bekämpa mäns våld mot kvinnor och barn) i Moskva endast 23 jourer som arbetade specifikt med våldsutsatta kvinnor. Det betyder omkring 200 sängplatser – i ett land med 142 miljoner invånare.
I St Petersburg besöker vi ett boende, som startades 1996 av en icke-statlig organisation, som det första i hela Ryssland. Nu drivs det av staden. Jouren har 17 sängar, men tar endast emot kvinnor som är registrerade i staden och som har alla papper i ordning. Två månader kan hon stanna, de flesta kvinnor återvänder därefter till sin man.
På andra socialkontor kan våldsutsatta kvinnor få samtalsstöd, men ingen handfast hjälp.
– Den ryska kvinnan har för mycket tålamod, säger Liudmila Logunova på stadsdelens ”Center för kvinnor i svåra livssituationer”. Hon ser våldet som normalt och bara i extremfallen kommer hon till oss. Det brukar handla om att även barnen far illa. Våldet mot henne själv ser hon som vardagligt, en naturlig del av livet.
Den ryska kvinnan har för mycket tålamod.
Och vad kan ni göra för kvinnan?
– Först gäller det att reda ut problemen i familjen, så att hon vet att hon gjort allt för att rädda relationen.
Vad mer skulle ni vilja göra?
– Vi behöver fler boenden. Kvinnan har ingenstans att gå, hon lämnas ensam med sin sorg och oro för barnen. Grundläggande är att hon inte kan försörja sig, särskilt om hon har småbarn. Föräldraersättning räcker knappt till blöjor och barnmat. Socialbidrag får hon inte, utan att skaffa massor av dokument. Så hon sitter fast.
På Centrat i Rostov väntar vi förgäves på kvinnan som bokat tid för rådgivning. Ingen är förvånad. Det tar oftast tid för en kvinna att ta det första steget. Det är stillsamt på kontoret som består av tre små rum, i ett sitter ständigt en person redo att svara på en så kallad hotline, (jourtelefon).
Elena berättar om sin bakgrund:
– Jag var färdigutbildad psykoterapeut 1999. Först var jag naiv och arbetade för att familjer skulle återförenas. Jag trodde på allvar att våldet och familjeproblemen var lika mycket kvinnans och mannens fel. Men så gick jag en utbildning utomlands och insåg att det finns en kategori av mina klienter som inte bara hade ett dåligt äktenskap.
Då fanns resurser, för när Sovjet sprack i bitar kom biståndspengar även för kvinnoprojekt, både från USA och Europa. Mellan 2008 och 2010 arbetade Elena med ett boende för kvinnor som fallit offer för människohandel. Men omvärldens intresse falnade för att stödja Ryssland, och boendet stängdes.
Nu måste Elena och hennes kollega Tatiana Pavlova vara uppfinningsrika, de letar samarbetspartners och har fått husrum både hos en advokat och en manlig psykiater. Polisen vill inte samarbeta med Elena och Tatiana men en åklagare har gått med på ett möte. De fortsätter att tjata om att få statistik om våld mot kvinnor, från polisen, domstolarna och sjukhusen.
– För nu har vi ingenting att argumentera utifrån.
Deras telefonnummer upphör att fungera. Och det är klart att vi undrar: lever de?
Den senaste officiella siffran är att 9 000 ryska kvinnor dödas varje år i sina hem av en make, pojkvän eller ex-man. Om kvinnomorden i Rostov finns inga uppgifter. Att makar dödar varandra hemma är aldrig ett skäl att lämna ut en polisrapport. Det anses helt enkelt sakna allmänintresse.
Elena har själv ingen aning om hur många kvinnor som dödas i regionen, vilka de är eller hur de dog. Hon kan bara gissa.
– Vi träffar många skadade kvinnor, som har brutna näsor, synskador och hörselskador efter att ha misshandlats ... och som slutar komma till oss. De slutar höra av sig. Deras telefonnummer upphör att fungera. Och det är klart att vi undrar: lever de?
Vad driver dig att fortsätta slåss i motvind?
– Vi tycker oss se en attitydförändring, svarar hon. Både män och kvinnor i Rostov är mindre arga på det vi säger, och faktiskt håller de allt oftare med. Ungdomarna tänker annorlunda, det är ett gott tecken.
