”Vi ger alla kvinnor en make-over, det hjälper dem uppleva att de blivit en annan människa.”
Namn: Sin Violencia
Gör: Tar emot kvinnor från ett 40-tal andra kvinnojourer hela Mexiko.
Innanför stålporten blir vi inskrivna av en vakt, sedan duckar vi för nyhängd småbarnstvätt och kliver på. Undervåningen doftar parfym och aceton, och i ett litet rum trängs fyra dödshotade kvinnor runt 30-åriga Laksmi, hon spretar tålmodigt med sina långa fingrar. Håret är rullat och naglarna ska förlängas och målas inför morgondagen då hon ska på en jobbintervju. Hon är grafisk designer. “Jag vet inte hur det går, om jag får jobbet, men annars får jag väl rulla enchiladas eller nåt”, säger hon och sneglar nedåt.
På Sin Violencia är skönhetsvård och styling inskrivet i behandlingsplanen. Det var socialarbetaren Elia Cardenas idé.
– Vi hade en kvinna här som bara grät och grät, berättar hon. När jag själv mår dåligt brukar jag tycka att det hjälper lite att göra mig fin. Och jag kände att jag ville prova det med henne. Det var så vi upptäckte att det faktiskt har betydelse för kvinnan hur hon ser ut när hon lämnar oss.
Nu fotograferas alla kvinnor när de kommer, och därefter vid utskrivningen efter att ha gjorts om av en stylist. Vi får titta i en tjock pärm, sida efter sida på kvinnor fotograferade ”före” och ”efter”.
– Nio av tio börjar gråta när de ser sig i spegeln! En make-over hjälper dem få en ny självbild, uppleva att de blivit en annan människa.
En make-over hjälper dem få en ny självbild, uppleva att de blivit en annan människa.
Vi går husesyn med löfte att inte fotografera interiörer som kan skvallra om arkitekturen. Bara några få organisationer vet hur Sin Violencia kan kontaktas. Personalen ger inga intervjuer, uttalar sig aldrig offentligt. Ändå kunde en grupp beväpnade soldater nyligen ta sig in för att efterforska ett barn de trodde hade kidnappats. En av kvinnojourens anställda överfölls på väg hem och lämnades på en ödetomt med skador i huvudet.
– Då slutade nästan all personal, berättar föreståndaren Almendra Robles, så nu har vi fler vakter.
I hela Mexiko finns 64 kvinnojourer, för 57 miljoner kvinnor. Sin Violencia är finansierat av både statliga pengar och privata donationer, men i praktiken styrs alla Juarezinvånares livsvillkor av narkotikasyndikatens göranden och låtanden.
Almendra oroar sig. Deras välgörare försvinner, en efter en. Slaktaren som skänkte dem mat blev rånmördad. Den godhjärtade bagaren har dödshotats och måste kanske flytta.
Psykologen Soraya Parrilla säger att kvinnornas berättelser har blivit mycket värre på fem år. Våldet har eskalerat. Kvinnorna är inte bara rädda för att bli dödade, de fruktar tortyr och stympning.
– På den här korta tiden kan vi bara ge akutterapi, säger hon. Men kvinnorna kan åtminstone få sin självbild stärkt, bryta vanmakten, få veta sina rättigheter.
Dagarna på Sin Violencia är inrutade, med schema för hushållsarbete, rättskunskap, terapi, läxläsning och så vidare. Fokus ligger även på barnens behov av att prata om sina upplevelser. De flesta kvinnor stannar ett halvår.
Av tio kvinnor går sex eller sju tillbaka till sina män.
Av tio kvinnor går sex eller sju tillbaka till sina män.
- Först trodde vi att psykologisk behandling var viktigast för att de skulle kunna lämna honom, säger Almendra Robles, nu vet vi att ett socialt nätverk betyder mer. Ännu viktigare är att kvinnorna gått igenom sina dokument, kommit in i systemet. Planerat för ett arbete. Skaffat bankbok och gått till gynekolog.
– Vad de egentligen behöver är att återta makten över sitt liv, men det tar längre tid, egentligen flera år.
I hela Mexiko är våld mot kvinnor vanligt. Sju av tio kvinnor över 15 år har upplevt våld i någon form, enligt flera nationella undersökningar. Antingen i familjen, på arbetsplatsen, gatan eller i skolan. Fyra av tio har upplevt ekonomiskt, emotionellt, fysiskt eller sexuellt våld i sin nuvarande eller senaste parrelation. Vanligast är ekonomiskt eller emotionellt våld.
Få av dem söker sig till en kvinnojour.
Myndigheterna fungerar patriarkalt. Det vi behöver nu är tryck utifrån, internationellt.
– Kvinnorna vet inte att vi finns, säger Rosa Maria Salazar Rivera, som leder Mexikos kvinnojoursorganisation (National Network of Women´s Shelters in Mexico).
– Jourerna marknadsförs inte, på vissa jourer är det hemligt bara att man arbetar där. Vi hade inte så mycket kunskap från början och trodde det skulle vara så. Nu behöver vi massor av reklam, men det finns inte något politiskt intresse för mina förslag. Ingen från regeringen vill ens träffa mig.
Själv är hon läkare som vid tiden för sin pensionering började förstå att kvinnorna som ständigt återkom med vaga krämpor egentligen var våldsutsatta. Det var 2002. Några år senare fanns 17 kvinnojourer i Mexiko, så utvecklingen går framåt. Lagen om ”Kvinnors rätt till ett liv utan våld” från 2007 gav en skjuts.
– Men problemet med våld i hemmen är stort, svårt och kulturellt. Myndigheterna fungerar patriarkalt. Det vi behöver nu är tryck utifrån, internationellt.
