Skoskav och käringgnag är det värsta en människa kan råka ut för här på jorden.
”Det är konstigt att tänka på sig själv som ett offer.”
Namn: Susana
Ålder: 41
Egentligen ville jag bara ha en sexuell relation. Jag hade varit ensam tre år och mitt liv var bra, jag ville inte ha någon kontakt alls med män. Men efter vår första natt tillsammans kom han tillbaka nästan varje dag, trots att vi inte hade avtalat något, och ofta var han full.
Ganska snart började han förolämpa mig. Jag hade börjat studera för att få ett mer kvalificerat arbete som sekreterare, men han tyckte det var löjligt att inte sikta högre än så - hans förra flickvän läste till arkitekt. Han anmärkte på min matlagning, jag brydde mig inte så mycket om det, men det blev värre. En väninna reagerade på hur han talade till mig, och då kallade han henne hora. Han förlorade körkortet efter att ha kört berusad, det tyckte han var mitt fel, eftersom det var jag som bett honom komma och hämta mig.
Även jag har en stark vilja, jag sa emot, men det slet på mig. Jag började bli ensam. Jag hade nästan slutat ringa mina vänner, det var så mycket bråk jämt, det fanns inte plats för mina vänner, och han kallade dem idioter och horor.
Samtidigt trodde jag hela tiden att han skulle förändras.
Det var så mycket bråk jämt, det fanns inte plats för mina vänner, och han kallade dem idioter och horor.
Det var varmt det året. Många hemska saker hände. Jag blev sjukskriven efter att ha brutit handleden. Han körde ifrån mig när vi var i bergen på en utflykt, bara drog i väg med mina nycklar och plånboken och min hund kvar i bilen. Jag fick lifta två mil för att komma hem. Nästa morgon ringde han och berättade att bilen var kraschad. Jag hade gjort sista avbetalningen den månaden.
Vi bodde inte tillsammans, men han kom och gick. Han ville ha presenter men köpte aldrig något till mig. Han anklagade mig för att vara materialist och hånade mig samtidigt för att jag inte hade råd att skaffa det jag önskade mig. Och jag älskade honom. Fortfarande älskar jag honom! Jag vet inte vad det är jag saknar, men jag saknar. Det är som en drog. Jag gjorde honom till min drog.
Det är som en drog. Jag gjorde honom till min drog.
För ett år sedan började jag känna att jag inte ville leva. Det var sommar och han hade brutit ett finger när han slog mig, ett hårt slag mot mitt ben, på jobbet sa han att han hade klämt sig i en dörr. Han kunde inte arbeta, inte laga mat, inte städa. Men slå kunde han. Jag hade byxor och långärmade tröjor jämt och sov väldigt dåligt. Jag tog en massa tabletter, han körde ner handen i munnen på mig och gjorde samtidigt illa mitt öga. Det såg hemskt ut, jag ljög för våra vänner att jag råkat köra sopkvastens skaft i ögat. De uppmanade mig att åka till sjukhus men det kunde jag inte, då hade de ju sett alla mina andra märken.
Fortfarande sa jag emot, det var inte så att jag accepterade att bli slagen och förolämpad, men jag var deprimerad och hade gått ner kraftigt i vikt. Jag hade börjat längta efter måndagar, för helgerna var hemska som han höll på. Han sa att jag hade legat med halva Cordoba, både män och kvinnor. Att jag var värdelös. Allt han ville med sex var att få en son, men jag såg mycket noga till att inte bli gravid.
Och hela tiden trodde jag att han skulle förändras.
Efter jul tog jag semester fem dagar. Den första kvällen gick vi ut och tog några öl och han började mucka gräl. Vi grälade hela vägen hem, han hade lagat mat men jag var arg och slängde kastrullen i diskhon. Han drog mig i håret och slog och slog och slog.
Det är svårt att minnas allt. Det är så mycket. Så många minnesbilder. Han slänger saker i ansiktet på mig, jag springer i väg och när jag sedan ringer säger han att jag får komma tillbaka. Om jag tar med öl. Jag kommer hem på något sätt och somnar i soffan. Han kräver att jag ska komma till sängen. Han tar strypgrepp och säger att han ska döda mig och jag svarar att han gärna får det. Jag vaknar på golvet och ser mina hårtussar och krossat porslin. Jag plockar upp allt hår och lägger på bordet och tänker att det är för att jag måste bli påmind, jag får inte glömma. Han kommer inte att förändras.
Han tar strypgrepp och säger att han ska döda mig.
Jag minns detta, men jag vet inte i vilken ordning allt händer. Jag gömmer mig i bilen, han slår mig och hotar att döda mig och mina vänner. Det blir eftermiddag och jag öppnar inte när han kommer. Jag svarar inte i telefon heller. Han försöker slå in dörren och det är nu jag ringer polisen och i samma stund börjar jag kräkas.
Två poliser i uniform kommer men jag pratar inte med dem förrän jag är säker på att de tagit ut honom på gatan. Då öppnar jag för poliserna som säger att de ser att han slagit mig. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag vill inte att han ska hamna i fängelse. Jag torkar upp mina spyor och grannarna strömmar ut och säger “varför har du väntat så länge med att ringa efter polis, vi har hört allt som hänt hemma hos dig!”.
Jag förhörs, och känner att jag skäms. Min pojkvän anhålls och jag får åka hem till en sönderslagen lägenhet.
Nästa dag är nyårafton. Jag surfar på nätet för att informera mig och jag ringer den nationella hjälptelefonen. Först vill jag tacka nej till advokat, är helt inne på att han ska slippa fängelse, det är det viktigaste för mig. Sedan är jag på ett möte på polisen där ansökan om besöksförbud diskuteras. Jag får träffa en psykolog och läkarundersöks, men har inga märken på kroppen just då. Bara en massa högar av hår hemma. Det är vad han åtalas för; att ha slitit i mitt hår, och tagit strypgrepp.
Det som är svårt är att sakna. Han finns i mitt huvud, i min kropp. Jag älskar honom!
Följande dag är det klart med besöksförbud, jag måste berätta alltsammans igen i rätten men han är inte där, bara hans advokat. Den 3 januari är det rättegång, då är han där och han säger till domaren att hans problem handlar enbart om missbruk, han älskar mig jättemycket. Han bedöms vara medgörlig, döms till 50 dagars samhällstjänst och får inte kontakta mig på 16 månader.
Jag har fortfarande inte själv förstått att jag är ett offer. Det är konstigt att tänka på sig själv så. Men jag har förstått vad jag behöver: jag simmar, promenerar, jag träffar vänner och är utomhus så mycket jag kan. Jag pratar inte längre med honom. Han ringde några gånger, men jag svarar inte längre och nu har han slutat. I väskan har jag ett larm men jag är inte rädd. Det som är svårt är att sakna. Han finns i mitt huvud, i min kropp. Jag älskar honom!
Mödradödlighet: 6 dödsfall per 100 000 födslar.
Antal barn/kvinna: 1,47
Abortlagstiftning: Fri abort upp till 14:e veckan.
Lag mot våldtäkt inom äktenskapet: Finns.
Våld mot kvinnor i nära relationer: Varje dag görs 400 anmälningar om våld mot kvinnor. Under 2010 dödades 73 kvinnor av sin partner/make.
Ordspråk, Sverige