”Jag hoppas kunna gå till domstol med min egen mamma, men hon vill inte. Inte ännu.”
Namn: Valentina Frolova
Gör: Jurist vid Women Crisis Center i St Petersburg
Över en kopp té på caféet berättar Tany för oss om när grannen höll om hennes hals, hon var nygift, hade flyttat in ett så kallat ”common house” där flera familjer delar kök och badrum.
– Han släppte inte taget om min hals förrän han trodde jag var död. Men jag kvicknade till och ringde polisen. De kom efter två timmar, tände sina cigarretter utomhus innan de klev in, och frågade vad som hänt. Jag hade svårt att prata med min skadade hals och de sa att de inte kunde gripa mannen utan att jag först skaffat ett läkarintyg. De verkade tycka att det var ett vanligt familjebråk. En skitsak.
Valentina lyssnar lugnt. Hon är bara 22 år men visste redan innan hon var färdigutbildad jurist att hon ville arbeta med våldsutsatta kvinnor. När Valentina och hennes tvillingsyster var tre år övergav deras pappa familjen. Hon fick en styvfar som använde våld mot mamma.
På internet hittade hon Crisis Center for Women (CCW) som sedan 1994 arbetar med rådgivning, psykologisk behandling och med att väcka opinion för jämställdhet och våldsutsatta kvinnors rättigheter. Vilket innebär en ständig kamp med polis, domstolsväsende och andra myndigheter.
– Jag hoppas kunna gå till domstol med min egen mamma, säger Valentina, men hon vill inte. Inte ännu.
Fortfarande är inställningen i Ryssland att våld i hemmet är en privatsak.
Det stora hindret för en våldsutsatt kvinna i Ryssland som vill förändra sin situation är på sätt och vis – hon själv. Hon vet att hennes möjligheter att få rätt i domstol är små. Fortfarande är inställningen i Ryssland att våld i hemmet är en privatsak. Våld i nära relation finns inte beskrivet i rysk lag. Ett lagförslag från 1995 har redigerats flera gånger men aldrig gått igenom. Lika väl det, anser Valentina. Det senaste förslaget handlade om förebyggande arbete, och innehöll ingenting om straff eller rätt till skyddat boende.
– Och kvinnor kommer inte vilja anmäla om de inte kan garantera sin och barnens säkerhet, förklarar Valentina.
Sakta men säkert växer opinionen för en lag som tydligt kriminaliserar allt våld i hemmet. De flesta vi talar med tror att våldet varken ökar eller minskar, men brotten tycks gå ner i åldrarna. Det hör ihop med gamla Sovjets sammanbrott. Under perestrojkan försvann de gamla sociala strukturerna, det finns inte längre ungdomsgårdar, föreningsliv och gratis idrottsklubbar.
Under samma tid raserades polissystemet. Rutinerade polisutredare sökte andra jobb, några av dem åt ryska maffian. Myndigheten tömdes på kunskap.
Polisutredningar om mord på kvinnor har vanligen allvarliga brister, berättar en kvinnlig brottmålsadvokat vi träffar, Larissa Uliukina.
– Jag skulle tro att mellan fem och tio procent av allt våld går till domstol. Och jag har ofta framgång när jag försvarar förövaren, för att åtalet är så svagt.
På den årliga julfesten med kollegorna brukar hon höja sitt glas och utropa en ironisk skål: ”skål för ryska polisutredningar!”
I Ryssland hör vi otaliga kvinnors historier om polisernas bemötande. En annan av Valentinas klienter, den unga kvinnliga läkaren Galina, ringde polisen sedan hennes man inför vittnen bankat hennes huvud mot stengolvet. Patrullen sa: ”du är gift, det är lagligt. Vi gör ingenting om det inte finns en död kropp”.
Då gick hon till stationen med sina blåmärken, där polischefen utbrast: ”Se så mycket din man älskar dig!”.
Du är gift, det är lagligt. Vi gör ingenting om det inte finns en död kropp.
Hur det ska gå för Tany, som överlevde strypförsöket vågar Valentina inte gissa. Att den rättsliga proceduren blir utdragen är säkert. Vittnet som dök upp var en polis, som kunde intyga att den åtalade tidigare var känd hos polisen för våldsbrott, men det har inte stort bevisvärde.
Tany berättar att hon först på tredje försöket lyckades registrera en anmälan som polisen godkände. Då kunde hon ändå visa att hon vårdats på sjukhus en vecka, för observation av misstänkta hjärnskador efter strypförsöket.
– Men läkaren hade inte skrivit något om skadorna på min hals. På sjukhuset var de intresserade av hur jag mådde, men inte av vilka skador jag hade.
– Jag hade hört talas om problemen inom polisen, men jag ville samtidigt inte tro det kunde hända mig själv. Man tror aldrig det kan hända en själv. Numera tror jag att man är maktlös om man inte har vänner eller släktingar inom polisen.
Jag vill se honom i fängelse, för han kan göra det mot någon annan.
Bakgrunden till överfallet var en konflikt med grannen sedan Tany och hennes man hade lyckas köpa ännu ett rum i boendet de båda paren delade. Avundsjuka, tror Tany.
Tany frågade efter psykologiskt stöd och hänvisades till Women Crisis Center, där Valentina blev hennes ombud. Till all lycka hade Tanys man tagit bilder av hennes skadade hals, det var grund för att starta en polisutredning.
– Jag vill se honom i fängelse, för han kan göra det mot någon annan.
