Den som sig i leken ger, den får leken tåla.
”Vi ska inte gömma flickorna, de har ingenting att skämmas för och de har rättigheter.”
Namn: Hope Village Societys boende för unga mödrar.
Gör: Stödjer och utbildar gatubarn som blivit gravida.
– Gatubarn sågs som kriminella, och ingen var intresserad av varför de lämnat sina hem. Ingen ville lyssna på historien om hur en flicka på gatan våldtagits med en kniv mot sin nacke. De ville inte veta att sådana tragedier finns i vårt land.
Efter 22 års arbete med gatubarn har Abla El Badry även lärt sig att vara realistisk. De kan inte rädda alla. Barnen vill ogärna lämna gatan. Oftast återvänder de.
– Det finns inga snabba lösningar, säger hon. Det tar mycket lång tid att få ett gatubarn att lita på oss, och vi kan inte tvinga dem. Vi kan bara älska dem.
Hon är sociologie doktor och chef för Hope Village Society (HVS) som grundades i slutet av 80-talet av engelsmannen Richard Hemsely, och växte till att omfatta flera dagcenter, härbärgen, mobila team med socialarbetare och läkare. Organisationen driver även ett hem för unga mödrar i Moquttum, en stadsdel i Kairo.
Flickorna är mammor. Barn som har fått barn.
Det är ett stort trivsamt hus, många rum och trånga trappor. I nedervåningen bakar en grupp kvinnor under skratt, och i en sal gör sig fyra flickor redo för ett pass aerobics. På övervåningen, i ett rum med många soffor går det livligt till, småpojkar, småflickor och tonårsflickor som jagar de små, som inte är deras småsyskon. Flickorna är mammor. Barn som har fått barn.
Några av flickorna är gravida. Nahed är lite äldre, 21 år. Hon ska föda barn om fyra månader och säger att ”om Gud vill” ska han som är pappa komma och fria. Hon berättar sin historia:
Antingen skulle vi ha sex med dem eller så anhöll de oss för något påhittat brott.
”Allting förändrades hemma när jag inte längre var oskuld. Jag var 15 år och de sa att det var en skandal att jag hade haft en pojkvän, jag hade skämt ut familjen. De sa att jag hade psykiska problem. Jag tog tåget till Kairo och träffade andra flickor, vi var fem eller sex i en grupp och sålde näsdukar. Eller tiggde. Polisen brukade ta oss, de gav oss stryk och gjorde dåliga saker. Det var utpressning, antingen skulle vi ha sex med dem eller så anhöll de oss för något påhittat brott.
Om fyra månader får jag mitt barn. Med min familj är det bra igen. Men jag tycker inte om dem! De behandlade mig orättvist när de sa att jag var sjuk och skickade mig för att få elchocker. Jag har talat om för dem att jag tycker de behandlat mig illa. Men vad ska familjen säga för att gottgöra mig? Vissa saker kan inte ställas till rätta med ord. Kan inte förlåtas.
Så många orättvisor har jag upplevt. Jag satt ett år i fängelse för att ha “frestat” män, men en man som köper sex gör ingenting olagligt. Jag anklagades för att klä mig fel! Som jag såg ut är okej för överklassen, men kriminellt när man lever på gatan. Jag känner mycket hat för hur jag har behandlats men här blir jag behandlad som en människa.”
Barnen vänjer sig vid våldet, och vill inte vara utan det. Det är ett faktum som har chockerat oss många gånger.
Att barn lever på gatan är den yttersta konsekvensen av våld i hemmet, förklarar Abla för oss. Men även våldet på gatan blir en naturlig del av livet för barnen och tonåringarna. Ett liv de ogärna lämnar.
– Barnen vänjer sig vid våldet, och vill inte vara utan det. Det är ett faktum som har chockerat oss många gånger.
– Och barn älskar frihet. De älskar att vara ute på äventyr. Men även om de är på gatan 14 timmar varje dygn, så är det bra att de åtminstone är hos oss tio timmar. Det är så vi ser det.
Med tiden har hon lärt sig hur flickorna på gatan skiljer sig från pojkarna. Att de börjat leva på gatan beror ofta på att de utsatts för sexuellt våld, eller tvingats in i tvångsäktenskap när de är bara 13-14 år. En flicka som utsatts för sexuella övergrepp återvänder aldrig hem. Hon blir hellre utnyttjad på gatan. Skulle hon gå hem vet hon att familjen genast tar henne till en läkare för att undersöka om hon är oskuld. Vilket ingen flicka på gatan är.
Gatan är ett eget och ytterst välorganiserat samhälle. Där finns den struktur barnen saknat hemma.
Färre flickor än pojkar lever på gatan, men antalet flickgrupper ökar.
– Flickorna är mer aggressiva än pojkarna, de har utvecklat ett mycket starkt försvar. De är känsligare, och utvecklar en stark intuition för vem som är god och vem som är elak.
Gatubarnens liv är hårt, men inte bara av ondo, menar hon. Gatan är ett eget och ytterst välorganiserat samhälle. Där finns den struktur barnen saknat hemma.
Grupperna är små, i allmänhet ett tiotal barn ledda av den som levt längst på gatan. Grupperna kan vara enkönade eller bestå av både pojkar och flickor, och även en flicka kan vara ledare.
Ingen vet hur många gatubarn det finns i Egypten. Officiellt omkring 10 000 i Kairo och Alexandria. Men Abla gissar på 200 000.
– De är alla smarta och roliga, riktiga överlevare, och har en förmåga att stå ut med svårigheter ... Och njuta av livet. Framförallt har de skapat familjeband. De gör allt för varandra. De kan till och med döda för varandra!
Att en flicka i en gatubarnsgrupp blir gravid är mer regel än undantag.
Med oro ser Abla och hennes medarbetare våldet på gatan öka. För tjugo år sedan var våld ganska ovanligt, och huvudsakligen ett medel för att skaffa mat.
– Nu ökar våldet lavinartat, vi ser att de använder syra och knivar för att råna, stjäla och slåss med andra gäng. Vi skulle behöva undersöka orsakerna. Vad betyder media, alla våldsfilmer de ser? Att en flicka i en gatubarnsgrupp blir gravid är mer regel än undantag. På mödrahemmet erbjuds de förutom skydd, terapi och läkarvård även utbildning i mödraskap och i ett hantverksyrke. Hon uppmuntras att berätta sin historia i bilder och ord, och uttrycka sina känslor.
De är riktiga överlevare som förtjänar vår respekt.
– Vi vill ändra hennes uppfattning att hon bara är ett gatubarn. Hon måste lära sig att hon är en människa med tankar och känslor - och en historia. Om hon inte förändras inuti kommer hon helt säkert att återgå till gatan.
Inga av fallen betraktas som ”avslutade”. Några flickor återvänder till sin familj, men kommer tillbaka, efter en vecka eller ett år. Andra gifter sig.
Först 2008 kunde en flicka få födelsecertifikat för sin baby, utan att vara gift. Det är ett framsteg, tidigare fördes de nyfödda till barnhem där de blev kvar, om de inte fick fosterföräldrar. Flickorna erkändes aldrig som mödrar. På mödrahemmet kan de få ett hem för sig och sitt barn, för så lång tid de önskar.
– Vi ska inte gömma flickorna, säger Abla, de har ingenting att skämmas för och de har rättigheter. De är riktiga överlevare som förtjänar vår respekt.
Mödradödlighet: 43 dödsfall/ l00 000 födslar.
Antal barn/kvinna: 2,97 (beräknat för 2011)
Abortlagstiftning: Abort är inte lagligt. Tillåts endast om mammans liv är hotat. Mycket restriktiv tillämpning.
Lag mot våldtäkt inom äktenskapet: Finns inte.
Våld mot kvinnor i nära relationer: Varje timme utsätts två kvinnor för våldtäkt. Bara 12 procent av 2 500 fall av sexuellt ofredande polisanmäldes.
Ordspråk, Sverige