”Ännu två unga kvinnor har mördats under natten, den ena har hittats strypt under sin säng, den andra låg på gatan.”

Namn: Susana Chavez
Dödad: Vid 35 års ålder

Kom igen, vi går ut och tar en drink till, föreslår Susana.
Men vännen skakar beklagande på huvudet, han behöver vila, ska upp tidigt till jobbet följande morgon. Det är dags att gå hem.
Även Susana reser sig från bordet, men hon är inte trött, trots att hon arbetat i en skobutik hela dagen i El Paso på andra sidan gränsen.

Då får hon väl gå ensam. Hon vill ha ett glas till och säkert sitter redan de andra konstnärsvännerna på baren El Recreo och har trevligt.
Cykeln har hon inte med sig, så det blir till att promenera. Susana drar på sig en svart jacka över den grå tröjan, det kan behövas vintertid i Ciudad Juarez där ökenklimatet bjuder på stark sol och klara kalla nätter.
Det är onsdagen 5 januari 2011.

Ge mig din välsignelse. Vi är här till låns.

På fötterna har hon gympaskor, jeansen är tajta och som vanligt ser Susana yngre ut än sina 35 år. Innan hon går säger hon till Lasara att hon kommer att vara ute några timmar, och sedan säger hon:
– Ge mig din välsignelse.
Det är den fras hon alltid använder när hon tar farväl av sin mamma, men den här kvällen dröjer sig Susana kvar ännu ett ögonblick och tillägger:
– Vi är här till låns.

Sedan tar hon i handtaget och är med ett enda steg ute, eftersom ytterdörren leder rakt ut på trottoaren. Från gatan ser man rakt in i vardagsrummet, det är inte så bra i en stad som Juarez. Susana brukar oroa sig för sin mamma och varna henne för att titta på teve sittande i soffan, varifrån hon är väl synlig och kan bli skjuten. Sådant händer.
För egen del vill Susana inte låta sig styras av rädsla, och det ligger ett trotsigt uppror bakom, är inte detta hennes stad kanske? Ska hon inte kunna röra sig fritt?

Susana vill inte låta sig styras av rädsla.

Hon börjar vandra på Tlaxcala street där de låga husen är vita, röda, gula och gröna. Det var ett medelklassområde, men inte längre, flera hus är övergivna, huvudgatan har blivit mörkare och sophögar tornar upp sig här och där. De som hade råd flyttade längre bort från staden, där våldet inte är lika påtagligt.
Susana går inte långt, och inte direkt till sitt stamställe El Recreo. Hon går bara fyra kvarter från mammans hus, i korsningen där ligger en livsmedelsbutik och mitt emot lyser det från ”Nizas bar”, ett ställe som ingen av hennes närmsta vänner känner till.
Av någon anledning går Susana in där.

På natten sover inte mamma Lasara mycket. När klockan blir ett på natten väntar hon att dottern ska komma hem i en taxi, som hon brukar. Men ingen kommer. Då börjar hon att fundera på om hon missförstått, kanske skulle Susana istället ta sig till sitt andra hem, ett litet hus som hon delar med flickvännen, tre hundar och en katt.
Så kan det naturligtvis vara!

Egentligen förstår inte Lasara varför hon är så väldigt orolig. Susana är ofta ute och träffar sina konstnärsvänner.
Det har varit en vanlig dag på alla sätt och vis. De var båda över gränsen till El Paso där Lasara har jobb på ett äldreboende. Även Susana har arbetat där med att laga mat och städa åt amerikanska åldringar, men på senare tid har hon mest fått tag på butiksjobb.

Den här dagen åkte Lasara som så ofta hem till Juarez före Susana. Anledningen är att hon måste ta hand om sin egen mamma som är 99 år gammal. Susana tycker om att sitta på café en stund efter arbetet, arbeta med sina dikter och mejla till vänner.
Susana tröttnar alltid fort på sina arbeten, hon hoppade även av sina psykologistudier efter tre terminer, men hon hittar alltid på något nytt att göra. Hon verkar lycklig och är en så underbar hemkär och kärleksfull vän och dotter.
Så varför kommer hon inte hem?

Så varför kommer hon inte hem?

Klockan åtta på morgonen inser Lasara att Susana inte heller är hos flickvännen och ber sin bror Alfonzo att åka till bårhuset och fråga vilka kroppar som kommit in under natten. Själv tänker hon gå till polisen.
Det är inte långt, hon går till fots och på vägen möter hon en tidningsförsäljare som håller upp förstasidan av dagens PM, somt tidningen heter.
Rubriken är i röda versaler: DOS DAMOS DE MADRUGADA. ”Två damer på morgonen.” Morgonens nyhet är att ännu två kvinnor mördats under natten, den ena har hittats strypt under sin säng, den andra låg på gatan.

Det finns en nyhetsbild också, av en kvinnokropp liggande på mage, hon är naken från midjan och över huvudet är en svart plastsäck trädd och fastlindad med grå tejp. Fotografen har använt blixt, den nakna stjärten har en märklig aprikosfärgad lyster, ingenting av ansiktet är synligt och få människor skulle kunna gissa vem kvinnan är, men en av dem är Lasara. Hon inte bara tror, hon är genast övertygad. Den där grå tröjan med rosa rand sitter på hennes dotters kropp.

Över huvudet är en svart plastsäck trädd och fastlindad med grå tejp.

Bara några veckor efter Susanas död var vi i Juarez och en söndagsförmiddag åkte vi till platsen där hennes kropp hittades. På ett ödehus med saffransgul puts var fasaden redan sprayad med budskap kring hennes död: ”Susana ditt poetblod ger näring till en framtid av fred för Juarez, Mexiko och världen”.
Och så ett skri i två meter höga bokstäver: Ni una mas! ”Inte en till!”

Det var så kvinnorna i Juarez ropade medan de tågade på gatorna i kampen för upprättelse. för mordoffren. Susana var med. Det var hennes vän Armine som hittade på slagordet som fick fäste i staden, för det var ju precis så många kände, att nu fick det vara nog. Inga fler oförklarligt mördade kvinnor som dumpats som avfall. Inte en till!

Susana var en av stadens poeter som slog igenom då hon som 20-åring klev upp på scen under en kulturfestival och under två timmar läste sina dikter. Hon publicerades i tidskrifter och antologier och var en av många som diskuterade de olösta kvinnomorden i Juarez som kommit att kallas feminicides. Och skrev om dem.

En dikt från 2004 tillägnade hon en dödad kvinna:

Mitt blod gryningens blod

den delade månens blod

Blod, blod från död sten

blod från kvinna i säng

Fallande blod i tomheten

öppet för galenskapen

Klart och definierat blod

Fertilt blod och frö

Men Susanas engagemang avtog, åtminstone det offentliga. Hon fortsatte diskutera våldet med familjen och vännerna men slutade demonstrera. Det var som om hon inte orkade gasta längre. Vännerna förstod att hon även var frustrerad över sin livssituation, hon lyckades inte få sin egen diktsamling utgiven. Hon påbörjade en psykologutbildning men hoppade av.
Samtidigt var hon lycklig i sin relation, och var samma nyfikna och engagerade kvinna. Så väldigt levande.

Medan mamma Lasara skyndar hem med tidningen i handen är hennes bror Alfonzo på bårhuset där de skickar honom vidare till åklagarmyndigheten. Där kan finnas bilder på färska offer. Alfonzo blir visad ett fotografi som polisen tagit bara några timmar tidigare, den svarta plasten är borttagen och kvinnoansiktet är svullet men inte oigenkännligt för någon som känner henne väl. Det är Susana.
Och hennes mördare är redan hittad.

Kvinnoansiktet är svullet men inte oigenkännligt för någon som känner henne väl. Det är Susana.

Han heter Sergio och kallas Bromsklossen, kanske för att han har praktiserat på en bilverkstad och det är småpojkarnas uppgift att tvätta hjulen. Han är 17 år och övergiven av sin familj.
En granne, en lärare som tycker synd om honom, brukar ge honom mat och har gett honom tillstånd att bo i det öde tegelhuset. Samtidigt försöker han leta en förmyndare åt pojken.

Ingen vet hur Sergio och hans jämnåriga vänner Aaron och Carlos får med sig Susana till ödehuset.
Det vi vet är att Susana vid elva-tiden på onsdagskvällen den 5 januari är i någon mån berusad och går ensam ut från baren, tar höger, men sedan avviker från riktningen mot centrum, och istället svänger vänster.
Efter ett hundratal meter ligger ett igenbommat tegelhus med järngaller i fönstren.
Därinne mördas Susana. Tonåringarna lindar tejp över hennes ansikte varvid hon kvävs till döds.
De sågar av hennes vänstra hand.

De sågar av hennes vänstra hand.

Därefter släpar de Susana tjugofem meter bort till ett annat ödehus där de lämnar henne. Förhoppningen är att polisen tolkar fyndet som ännu ett knarkmord, meningslöst att ens försöka utreda.
Men pojkarna har blivit sedda.

I ett ljusblått hus mitt emot bor en ingenjör som larmar och klockan är inte ens ett på natten när polisen kommer och genast lägger märke till ett släpspår av blod som de följer fram till mordplatsen, det första ödehuset.
Där ligger Susanas hand kvar.

Polisen vet redan vem som hyr ödehuset och tre timmar senare hittar de honom, han vandrar runt i blodiga byxor och skor. Spåren i blodet efter Susanas kropp stämmer med hans sulor.
Han är kraftigt påverkad efter att ha sniffat lim, såkallat Agua celeste, “Himmelskt vatten”.

Sergio är fortfarande påtänd när han redan samma dag visas upp för stadens journalister, som brukligt är när en misstänkt mördare gripits. Maskerade vakter håller i honom medan fotografernas kameror rasslar och han påstår att han är en vanlig skolpojke, oskyldigt misstänkt för brottet som några vänner begått.
Följande dag, på en presskonferens, är alla tre pojkarna gripna, de är nu lite mer meddelsamma och lämnar ungefär samma berättelse.
De säger att de var på väg för att köpa mer sprit när de träffade en berusad kvinna som de bjöd med sig hem. Där började de dansa, dricka och hångla,
Susana förolämpade dem, säger de, så de tog henne till badrummet och tejpade hennes ansikte. Efteråt högg de av henne handen för att det skulle se ut som en avrättning.
Men vi glömde handen, säger Sergio.

– Allt de säger är helt orimligt, säger Armine Arjona, en äldre allvarlig kvinna, läkare och poet och nära vän med Susana sedan femton år.
– Vi tror inte ett ögonblick att Susana gick med killarna frivilligt.
Susana var en utåtriktad kvinna, beskriver Armine. Hon talade gärna med okända, men med äldre människor som ville diskutera politik och poesi. Varför skulle hon vilja umgås med påtända tonåringar?
– Och de ljuger om att hon skulle ha dansat med dem för Susana dansade aldrig. Aldrig!
Att hon skulle ha haft frivilligt sex är även det ett absurt påstående. Susana var lesbisk och inte sexuellt intresserad av män.
– Det vi undrar är om mordet var förberett. Letade de efter en kvinna att döda?

Att hon skulle ha haft frivilligt sex är ett absurt påstående. Susana var lesbisk.

Morgonen efter mordet på Susana når nyheten Lucy, kriminalreporter på dagstidningen El Diario de Juárez. Men det enda hon får veta är att en kvinna hittats dödad på gatan. Det är i sig inte anmärkningsvärt, tio människor mördas varje dag i Juarez och för det mesta är en av dem kvinna.
Rutinen är att hon ringer polisen, larmcentralen och ibland även Röda korset för att få mer information. Därefter brukar hon ringa kollegorna på andra nyhetsredaktioner och göra upp om att åka gemensamt till brottsplatsen. Det är säkrare för dem alla att hela medieuppbådet anländer samtidigt.

Ofta får hon även mejl från polis- och åklagarmyndigheten om nya mordfall och i det här fallet kommer ett sådant, om att en gärningsman är gripen. Fortfarande påstår myndigheten att kvinnan som hittats liggande halvnaken på gatan har “okänd identitet”. Pressen erbjuds dock ett fototillfälle.
– Jag åkte dit för att titta på killen, berättar Lucy. Jag visste inte att den misstänkte gärningsmannen var 17 år och minderårig, det berättade inte polisen, de brukar inte vara så noga med sådant. Därför publicerades även bilden på Bromsklossen, som han kallas.

Polisen fortsätter skicka information till pressen. Det första pressmeddelandet är neutralt i tonen, men det andra får Lucy att höja ögonbrynen. Där står att den dödade kvinnan varit berusad, att hon var arbetslös, och att hon  har haft sex med gärningsmännen.
– Som det var formulerat var det en antydan om att offret skulle ha varit en prostituerad, förklarar Lucy. Det var ett konstigt pressmeddelande, för polisen gör sig sällan besväret att närmare beskriva mordoffer. Men en del av detta kom ut i andra tidningar.

Först på söndagen, tre dagar senare, får Lucy tips om att den dödade kvinnan på gatan är Susana, stadens poet, som många känner till.
– Det blev ganska stort i tidningen, eftersom hon var känd för sina protester mot feminicide. Själv vill jag egentligen inte göra skillnad mellan offer. Det finns andra fall där kvinnor blir nedmejade med kulspruta och ingen bryr sig. Måste man vara känd och våldtagen för att vi ska protestera?

Kistan är halvt öppen så att besökarna kan ta farväl av Susana som sminkats med rouge och rosa läppstift.

Lucy pratar med familjen och ber om att få bevaka begravningen. På tisdagen åker hon till mamma Lasara som möblerat om i vardagsrummet, lyft bort teven och satt kistan i dess ställe. Den är halvt öppen så att besökarna kan ta farväl av Susana som sminkats med rouge och rosa läppstift.
Rummet är iskallt, av hänsyn till att Susana har varit död i snart en vecka.

För myndigheterma i Juarez räknas inte mordet på Susana som feminicide. Visserligen berättade en av gärningsmännen för polisen att de våldtog Susana, men i det rättsmedicinska protokollet finns ingen uppgift om det. Därför hamnar hon i åklagarämbetets statistik som ”bara” mördad.
– Självklart är det ett feminicide, invänder Teresa Inchaustegui, sociolog och statsvetare i Mexiko City. Visserligen var mordet på Susana inte överlagt, de kände inte ens varandra. Men handlingen var ett uttryck för kvinnohat och därför tycker jag att det ska räknas som feminicide.
Teresa är sociolog och utsedd av regeringen att leda en kommission som ska bevaka myndigheternas arbete med kvinnomorden. Därför vänder vi oss till henne med våra frågor om begreppet feminicide.

Vi hör olika definitioner av feminicide, vilken är din?
– Feminicide är ett extremt våld avsett att döda en kvinna, och en konsekvens av diskriminering av kvinnor. Det handlar om maktutövning. Makt som utövas i en våldsam relation, och som utnyttjas exempelvis då en kvinna vill lämna sin man. Men även människohandel är nyttjande av makt. Feminicide kan även vara symboliska handlingar i krig och mellan kriminella, som går ut på att visa makt och manifestera ett hat.

Varför behövs en särskild term som ”feminicide”?
– Vi måste ge det ett namn för att erkänna att det existerar. Det är nu viktigt att vi får in ordet i lagtexten för man kan inte åtala för brott som inte finns.

Räcker det inte att mord är olagligt?
– Nej. Om en kvinna mördas av en närstående man, om kroppen skändats, styckats och bränts ska det höja straffvärdet. Vi vet även att bara ett av hundra anmälda kvinnomord slutar i domstol med en fällande dom.

Varför utreds inte alla kvinnomord?
– För att bara tre procent av poliserna har de nödvändiga kunskaperna om hur mord utreds. När våldtäkt, försvinnanden och mord anmäls är den första som misstänks offret själv. Först måste familjen bevisa att hon var anständig, dygdig och inte kriminell. Då inleder man kanske en utredning, men har redan försuttit chansen att göra en riktig brottsplatsundersökning. Här i Mexiko city har de flesta poliser några månaders eller veckors utbildning - och kan inte försörja sig på sin lön.

Machoismen är högst levande och aldrig ifrågasatt!

Vad säger politikerna?
– Politiker tänker på sin egen makt och är inte intresserad av att titta på det som vanligt folk pratar om. Machoismen är högst levande och aldrig ifrågasatt! Det gäller även medierna som jag menar har större makt än politiker. Men det televisionen visar är en konstant uppvisning av kvinnans underordning. Nästan alla journalister följer den politiska elitens agenda och vet inte vad vanligt folk pratar om hemma. Bara en liten kulturelit tittar på de få samhällskritiska programmen.

Vad är egentligen machoismo?
– En primitiv idé att mannen är överhögheten och inte kan etablera makt i förhållande till andra män om han inte har många kvinnor, överger kvinnor och använder våld.

Är machoismen värre i Mexiko?
– Machoismo finns i hela Sydamerika men är starkare i länder som grundats av kolonialmakter. Mönstret bottnar i kolonisatörernas syn på indiankvinnor som kunde utnyttjas och förslavas. Det finns en antipol, en kvinnosyn som kan kallas ”marianismo”, där kvinnan är martyr och helig moder. Machoismo och marianismo är två krafter som balanserar och göder varandra. Det blir särskilt tydligt som nu i en tid av förändring.

På fyra år blev de mördare. De här barnen! Det gör ont.

Susanas vänner menar att skulden för Susanas död även ska läggas samhället till last. De drogade tonårspojkarna är vad sociologerna kallar “ninis”, tredje eller fjärde generationens fabriksarbetare från trasiga familjer. När de stora fabrikerna gradvis började skära ner var det kvinnorna som fick behålla jobben. De var helt enkelt mer uppskattade arbetare. Männen försvann till USA eller började missbruka. Ungdomarna växte upp utan tillsyn, de varken arbetar eller studerar och låter sig rekryteras av maffian.
Maurico, en annan av Susanas vänner, bor själv i området och kände ungdomarna. De var grannar. De brukade prata med varandra.
– På fyra år blev de mördare, säger han. De här barnen! Det gör ont.

Susanas sista inlägg på sin blogg är från juli månad 2010. Hon skrev:
Min själs Juarezbor. Jag kände smärta redan innan våldet som rasar i min födelsestad Juarez förvärrades för oss som bor här. Men nu känner jag mig tom, övergiven och maktlös, som många andra antar jag. Att tänka på att det skulle bli bättre för mig är fortfarande nytt, men jag har fortfarande hoppet kvar för jag är en kvinna med tro. Länge leve Juarez!

Mamma Lasara har funderat på att flytta eftersom det inte är hälsosamt i Juarez att offentligt förknippas med feminicides. Någon dåre kan få för sig att hon är en fiende. Men hon tvekar, för hur hon ska försörja sig och vad ska hända med hennes gamla mamma.
Hon säger:
– Jag kan inte vika mig, jag har inte tid att bli deprimerad. Hur ska det då gå med allting?

Kerstin Weigl