kongo_survivor_love_1.jpg

Love blev barnsoldat för att hämnas sin pappas död.

kongo_survivor_love_2.jpg

kongo_survivor_love_4.jpg

Love har utbildat sig till bilmekaniker hos LAV
Love
Jag var bara fyra år när min pappa mördades. Han sköts av en tutsi-patrull och hittades på gatan. Jag blir fortfarande rasande när jag tänker på den händelsen. Det är som ett svart hål i mitt bröst.

”Jag blev barnsoldat för att hämnas min pappas död.”


Namn:
Love
Ålder:
22 

När jag var tio år sökte jag upp gerillagruppen Mai Mai. De slogs mot tutsierna och jag ville vara med. Jag ville hämnas.  Jag hoppades hitta min pappas mördare. Jag var välkommen. Det första året fick jag bara träna eftersom vapnet var för tungt för mig, men sedan deltog jag i attackerna. Vi lärde oss att alla som inte var med oss var emot oss. Alla som samarbetade med fienden var mina fiender – om de så skulle vara min egen familj.

När jag kom fram såg jag att hon var min morbrors yngsta fru. Jag hade dödat henne.

Jag har aldrig behövt träffa på min närmaste familj, men en gång sköt jag en kvinna på långt håll. När jag kom fram såg jag att hon var min morbrors yngsta fru. Jag hade dödat henne. Men hon var på fiendens sida, alltså förtjänade hon att dö.
– Lite senare gjorde vi en stor attack mot ett tutsi-fäste. Många tutsier dödades. Jag och en annan barnsoldat beordrades att krypa ner, med våra vapen, under de döda kropparna. Vi visste att tutsierna skulle komma tillbaka för att ta med sig de skadade. När de kom sköt jag min tutsi med många skott, på mycket nära håll.

– Vi barn gjorde alltid som vi blev tillsagda. Vi var uppskattade soldater på det sättet. Dessutom trodde vi att vi skulle skyddas av en förtrollning, och att vi inte kunde dö. Vi kunde bli skjutna, men skotten skulle inte skada oss.
– Efter två år bytte jag grupp och gick med RCD-rebellerna. Där fanns tutsier i ledningen. Det var en besvikelse. Jag blev livvakt till en befälhavare. Jag tyckte illa om honom. Han krävde att jag skulle sova utomhus, i regn och bland insekter, hela tiden. Jag blev sjuk. En gång hotade han att döda mig om jag inte hade sex med honom. Jag sa att han fick göra vad han ville: ”Min pappa är död så det kan jag också vara”. Då lät befälhavaren mig vara. Jag har hotats flera gånger men aldrig blivit våldtagen. Men slagen, det har jag blivit många, många gånger.

En gång hotade han att döda mig om jag inte hade sex med honom.

– Vi var bara två flickor i min grupp, men jag vet att man sa att vi var de mest pålitliga. Om man skickade in pojkar, eller män, till en by hände det att de tog emot mutor och inte utförde sina uppdrag enligt order. Det gjorde alltid vi.
– Jag har sett många våldtäkter vid våra attacker. En gång var det en kvinna som soldaten bara kastade omkull. Hon hade en liten baby på ryggen. Barnet flög iväg. Jag vet inte hur det gick för babyn.  Jag har sett fruar som våldtagits framför ögonen på sina män och barn som våldtagits inför sina föräldrar. Ibland hände det att jag tyckte synd om någon, men män från fiendesidan har jag aldrig bekymrat mig om. Och även om jag hade gjort det hade jag ju inget att säga till om.

– Många använde droger, jag också. Marijuana var vårt dagliga bröd. De som var äldre drack mycket sprit. Det fanns också örter och löv som vi hittade i djungeln, blandade i maten eller gnuggade in på kroppen. En del droger var magiska och användes inför attacker, till exempel för att göra krigaren osynlig.
– När jag var 15 år sköt jag min befälhavare och rymde. Jag sprang genom djungeln i flera dagar och passerade många vägspärrar. Till sist blev jag tillfångatagen av en Mai Mai-grupp. Jag satt inlåst i två månader och såg hemska saker. Många andra fångar blev torterade och mördade.

När jag var 15 år sköt jag min befälhavare och rymde.

– När jag släpptes tog jag mig till min hemstad Goma. Där vägrade min familj ta emot mig. De var rädda för mig, sa de. Jag gick till fots de 200 kilometrarna från Goma till Bukavu för att söka hjälp från vänner till min döde far. De vägrade också ta emot mig. Jag hade ingenstans att bo och inga pengar. Till sist arresterades jag för att jag inte hade något demobiliseringsintyg. I sex månader tvingades jag bo på ett transit-center för att få det intyget. Sedan kom jag hit, till LAV.

– Här har jag gått i vanlig skola och på bilmekanikerkurs. Efteråt jobbade jag i två år på andra arbetsplatser, både bilverkstäder (översättning: garage) och andra, men när jag såg att LAV sökte en ny mekaniker sökte jag hit. Nu är jag anställd som bilmekaniker och assisterande lärare för de nya kursdeltagarna. Killarna här i verkstaden var tveksamma först, de tyckte att jag var för allvarlig och inte tålde skämt, men de har lärt sig. Det har jag också. Jag känner mig som en man bland män.

Min dröm är att få fortsätta arbeta och spara pengar så jag kan köpa ett hus.

– Jag skulle vilja läsa mer, och ta en examen, men jag har inte råd. Sedan skulle jag vilja hitta en man som vill gifta sig med mig, men det är svårt. Om jag berättar att jag varit soldat blir killarna rädda. Jag hade en pojkvän som jag tyckte mycket om förut. Jag vågade inte berätta om mitt liv för honom, men så fick han veta på något annat sätt och försvann. Nu vågar jag inte berätta för min nye pojkvän. Min dröm är att få fortsätta arbeta och spara pengar så jag kan köpa ett hus, och en bit mark där jag kan bygga en stor verkstad.