Projekt jämställdhet
– Min far var exceptionell, det förstod jag så småningom. Mathilde Muhindo berättar stolt om sina föräldrar som delade på ansvar och arbete, i dialog. – De bar varandras bördor. Det var normalt för mig och mina syskon, men helt unikt i Kongo för 50 år sedan.

”Jämställdhet lönar sig.” 


Namn:
Mathilde Muhindo
Gör:
Före detta parlamentariker som driver projekt för jämställdhet i byar i Södra Kivu.

När Mathilde som nyutbildad socialpedagog kom ut i byarna för att undervisa gravida kvinnor blev hon chockerad. Där fanns ingen jämställdhet, ingen dialog – och massor av vanföreställningar.
– Kvinnorna bar, hela tiden. De bar ett barn på ryggen och ett i magen, tillsammans med stora bördor på huvudet, allt medan de utförde allt arbete. När de var färdiga bar de produktionsresultatet till sin herre som fattade alla beslut. De levde sämre än slavar. Männen hjälpte dem aldrig, utan ägnade sig åt sina ”hobbies”.
Mathilde Muhindo fnyser.

Själv hade hon gått i fina skolor. I byarna såg hon flickor vars enda uppgift var att gifta sig, så tidigt som möjligt, föda massor av barn – och att bära.
– Det var så orättvist! Ett sådant samhälle skapar ingen utveckling.
I samarbete med katolska kyrkan startade hon ett projekt med målet att ”utbilda kvinnor så att de kan möta politiska, ekonomiska och sociala förändringar.”
– En kvinna som vet sitt värde utbildar sina barn och i familjer där man lyssnar på alla läggs grunden till demokrati.

En kvinna som vet sitt värde utbildar sina barn och i familjer där man lyssnar på alla läggs grunden till demokrati.

Hur gör ni när ni kommer till en ny by?
– Vi börjar med att samla de äldsta i byn, både kvinnor och män. De får berätta om byns historia och vilket behov som människorna har. Behoven är lika överallt: att förbättra skördarna, få in mer pengar, ha råd att skicka barnen till skolan, hålla barn och vuxna friska.
– Sedan bjuder vi in alla bybor till ett samtal om hur arbetet utförs. Vem gör vad, när och hur?
– I det tredje steget samlar vi en grupp med enbart kvinnor, och en med enbart män. På en klocka får de rita in sina arbetsuppgifter, timme för timme, en vanlig dag. Till sist bjuder vi in både männen och kvinnorna och lägger klockorna bredvid varandra. Den skeva arbetsfördelningen blir mycket tydlig. De börjar tala om saker som de aldrig diskuterat förr.
– Vi frågar: tror ni att den här modellen kommer att hjälpa er att nå era mål? Om kvinnan ska göra allt arbete, oavsett om hon är gravid eller sjuk – kommer det att ge bättre skördar och pengar till skolavgifter? Kommer barnen att hålla sig friska? I varje by hittar vi 30 par som är beredda att hand i hand försöka nå sina drömmars mål, och bli förebilder.

Vissa familjer, som tidigare bara åt ett mål mat om dagen, kan nu äta två gånger. Barnen går i skolan.

Hittills har 900 par och 100 ensamstående kvinnor gått med i projektet. De har fördubblat eller tredubblat produktiviteten i jordbruket. Vissa familjer, som tidigare bara åt ett mål mat om dagen, kan nu äta två gånger. Barnen går i skolan.
– Och våldet har minskat. Tyvärr kan jag inte säga att misshandeln upphört, men färre kvinnor är utsatta.
Parallellt har Mathilde Muhindo arbetat med stöd till våldtäktsoffer.
– Till en början kunde vi inte förstå vad som hände. Varför fokuserade kriget just på kvinnor? Nu förstår vi mer. Att attackera kvinnorna var ett sätt att utrota ett helt samhälle, att skära av trädets rötter. Soldaterna känner kvinnornas styrka och deras arbetsförmåga. Mannen är beroende av kvinnan och bryts ner när han inte klarar att försvara henne.

Mathilde Muhindo satt i det kongolesiska övergångsparlamentet i två år, som representant för det civila samhället i Södra Kivu. Sedan lämnade hon sitt uppdrag, frivilligt. Själva avhoppet är märkligt, med tanke på alla extrainkomster av mer eller mindre laglig natur som följer med politiska uppdrag i Kongo. Hennes skäl för att återgå till sitt byprojekt var ännu mer ovanligt:
– Jag lämnade för att jag blev arg och besviken. Kvinnofrågorna blev aldrig viktiga i parlamentet. Jag hade fått mitt folks mandat, men kunde inte leva upp till deras förhoppningar och drömmar. Regeringen gjorde inte tillräckligt för att stoppa våldet mot våra kvinnor.
– Jag gör mer nytta här hemma.

Ett samhälle där kvinnor och män ges lika möjligheter är ett bättre samhälle.

2006 drev Mathilde Muhindo och andra kvinnoaktivister genom en ny lag mot våld mot kvinnor i Kongo. Hon tycker att lagen är bra, och viktig, men att massor återstår för att få den att fungera.
– Det går inte att gå ut i byarna och säga ”så och så står det i lagen – följ den!” Nej, man måste gå igenom den nya lagen punkt för punkt, och starta en diskussion. Är det bra att flickor gifts bort som 15–åringar? Är kroppen mogen för att föda barn så tidigt? Vad händer med flickornas skolgång? Vad betyder det för barnen att deras mammor har en god utbildning?
– Jämställdhet lönar sig. Ett samhälle där kvinnor och män ges lika möjligheter är ett bättre samhälle. Det talar vi om.

Själv har Mathilde Muhindo aldrig gift sig. Nu har hon fyllt 60 år och folk har slutat fråga. Hon har arbetat hårt och kunnat hjälpa sina syskon till bra utbildningar.
– Jag hade behövt en man som liknade min far, men sådana finns nästan inte.
Hon går ut på balkongen för att bli fotograferad och pekar över hustaken bort mot en tältstad.
– Där bor våra soldater. I usla tält, med sina stora familjer, nästan utan lön. Hur ska vi få någon ordning så länge staten inte fungerar. Jag tror inte att det beväpnade våldet minskat. Tyvärr. Och straffriheten är det stora problemet.