brazil_survivor_fatima_1.jpg

Fatima har behållit sin dotters rum, precis som det var den dag hon mördades

brazil_survivor_fatima_2.jpg

Joseanes mördare är dömd i sin frånvaro, och efterlyst

brazil_survivor_fatima_3.jpg

Bilder av Joseanes finns överallt i Fatimas hus

brazil_survivor_fatima_4.jpg

Fatima har bilder på William vid Joseanes skrivbord
Fátima
Jag brukar gå in i Joseanes rum varje dag och ibland sover jag här. Jag har flyttat två gånger efter mordet men alltid inrett ett rum med hennes saker, som det såg ut när hon dog. Hon var mitt enda barn, den enda som verkligen betydde något för mig. Jag har gått hos psykolog och äter mycket mediciner. Jag kommer aldrig att komma över hennes död.

”Jag kommer aldrig att komma över hennes död. Aldrig. ”


Namn:
Fátima
Bor:
São Gonçalo

Jag tycker att mycket i den moderna världen är fel. Ja, man kan nog kalla mig traditionell. Jag anser inte att flickor ska vara ute på kvällarna och träffa pojkar, gå på nattklubbar eller promenera på gatorna utan sällskap. Det gjorde inte Joseane. Hon var en snäll och ordentlig flicka, hemma för det mesta. Hennes morbror brukade följa henne till bussen varje morgon, men just den där morgonen kom han för sent  …
Jag har bott ensam med Joseane sedan hennes pappa och jag skilde oss. Jag ägde en liten affär och vi hade det bra ekonomiskt, ett fint hus och en bil. Joseane studerade och hjälpte till i affären när det behövdes. Det var där hon träffade William.

Han var konstig. Kall och dominant och svartsjuk.

När William bad mig om lov att få börja träffa Joseane var hon bara drygt 15 år, och han var 29. Jag tyckte att hon var för ung, men en bekant till oss som kände William sa att han var en bra kille, och han hade ju fast jobb. Han rökte eller drack inte, och han tog inga droger. De träffades mest hemma hos oss, eller också gick de på bio. Jag har många bilder på honom i vårt hus. Bilden som de använde till efterlysningsaffischen är tagen vid Joseanes skrivbord.
Jag tyckte allt mindre om William. Han var konstig. Kall och dominant och svartsjuk. Han hade nästan inga vänner. Ibland fick han ett obegripligt utbrott och försvann ut genom dörren. När jag klagade försvarade Joseane honom alltid. Egentligen vet jag inte vad hon såg hos honom. Kanske var det spännande att han var så mycket äldre.

Hur illa det egentligen var ställt fick jag inte veta förrän efteråt.
När hon hade börjat på universitetet bestämde hon sig för att göra slut. Det var i april 2007. Först då fick jag veta att han hade slagit henne. Men hon berättade inte om det som hände sedan.
Nu vet jag att William började trakassera henne när hon lämnat honom. Han följde efter henne och ringde flera gånger om dagen. Han hotade henne till och med till livet, och hon visste att han hade vapen hemma. Nu vet jag också att hon hade berättat för sina vänner att hon planerade att hoppa av studierna och åka till en bekant i norra Brasilien. Hon tänkte gömma sig. På fredagen köpte hon en kamera som hon skulle fotografera alla sina vänner med innan hon lämnade staden, det hade hon sagt till en kompis.

Jag hade gjort allt för henne, bara hon hade berättat. 

Men hon sa inget till mig.
Varför gjorde hon inte det? Jag hade kunnat hjälpa henne. Jag hade gjort allt för henne, bara hon hade berättat.
På måndagsmorgonen, den 7 maj 2007, gick hon upp före mig, som vanligt. Hon duschade, åt frukost och tittade in för att säga ”hej då”. Hon hade ett par ljusa jeans, en t-shirt och gymnastikskor på sig när hon gick hemifrån. Hon var inte van att vara ute ensam. Min bror brukade alltid följa henne till bussen men den här morgonen kom han för sent.

Joseane hade hunnit ungefär 100 meter när en bil gled upp bakom henne. En maskerad man hoppade ut, drog upp en pistol och sköt henne. Det var William. Hon föll, då gick han fram och sköt en gång till, ett skott rätt i huvudet. Sedan ryckte han åt sig hennes väska för att få det att se ut som ett rån. I väskan låg också hennes anteckningsblock. Vi tror att det innehöll ett hotbrev som han skrivit. Folk kom och väckte mig och jag hann fram till Joseane för att höra hennes sista andetag. Sedan kom polisen.

En maskerad man hoppade ut, drog upp en pistol och sköt henne.

För mig tog allt slut. Jag sov ett halvår, fick sälja butiken och flyttade till min syster. Nu arbetar jag igen, med det är tungt.
Efter mordet hoppade William in i bilen igen och åkte direkt till jobbet. Han ställde sig i duschen, men polisen kunde konstatera att det fanns krutrester kvar när de tog in honom för förhör. De släppte honom men buggade hans telefon och hörde honom be en vän om alibi. Hon vägrade och vittnade sedan emot honom.
William försvann under utredningstiden men dömdes för mordet i sin frånvaro. Han är efterlyst. 2 000 real (1 200 USD) får den som kan tipsa om var han finns. Jag är besviken på polisen och domstolarna. Allt är så långsamt.

Varje dag kommer nya minnen till mig. Jag ser något i ett skyltfönster som Joseane skulle ha tyckt om, eller jag lagar någon mat som jag vet att hon skulle ha velat ha. På min t-shirt har jag låtit trycka fotografier av Joseane och en dikt som min syster skrivit: ”Din kärlek fick mig att minnas Guds kärlek”. Jag kommer aldrig att komma över hennes död. Aldrig.