”Sången var förknippad med plågan, våldet och rädslan.”
Namn: Vanessa
Ålder: 33 år
Med honom försvann min stora glädje: musiken. Jag hade sjungit mer eller mindre professionellt sedan jag var fem år. Min pojkvän och jag hade uppträtt tillsammans, sjungit och spelat i barer och på bröllop. Utåt var det perfekta rara paret som levde på musiken.
När jag blev ensam kunde jag plötsligt inte sjunga längre. Jag försökte i badrummet, och i bilen, men det gick inte. Sången var förknippad med plågan, våldet och rädslan. Jag var en överlevare, men inte så mycket mer. Mina drömmar hade försvunnit.
Vändpunkten kom när jag var på en kurs för våldsutsatta kvinnor som Susan Omilian ordnade. Hon hade uppmuntrat mig att ta med gitarren. Jag kände mig tveksam men så plötsligt, den där kvällen, bland alla som hade samma erfarenhet som jag – då ville jag sjunga igen. Jag gjorde det, och rösten höll.
Nästa morgon stack jag handen i min jeansficka och hittade en urklippt annons. Den handlade om ett band som sökte en sångerska. Jag mindes knappt att jag hade klippt ut den, men när jag hittade den var det självklart vad jag skulle göra. Jag ringde före frukost, fick gå på audition – och anställdes. Jag sjunger fortfarande med det bandet. Min nuvarande man spelar med mig i ett annat band. Jag kommer aldrig mer att acceptera ett våldsamt förhållande.
Jag har workshops för överlevare som vill lära sig att skriva sångtexter.
Nu skriver jag egna sångtexter om mina och andras erfarenheter av att vara utsatt för våld.Jag berättar min historia.
En annan överlevare berättade för mig att hon börjat hoppa fallskärm. Att hoppa fallskärm är som att lämna ett våldsamt förhållande, sa hon. Man måste förbereda sig, skaffa utrustning, samla mod – och hitta ett säkert ställe att landa på. Det blev en sång som heter ´Flying´.
Jag har workshops för överlevare som vill lära sig att skriva sångtexter. Det finns så många som vill berätta sina historier. Om jag har fått den här gåvan, och kan använda den för att påverka människor, då är det min uppgift.
