”Om någon vill mörda mig kommer de att göra det.”
Namn: Marisela Ortiz Rivera
Gör: Leder med fara för sitt liv föreningen ”Ge oss våra döttrar tillbaka”.
Lilia var inte bara en elev utan dessutom dotter till en väninna, Norma Andrade, även hon lärare. När Norma ringde och berättade att Lilia var försvunnen fruktade Marisela genast det värsta. Lilia var lång, smal, vacker och med gyllebrun hud. Själva arketypen för de flickor som sedan 90-talet kidnappats och hittats mördade.
Hon återfanns efter tio dagar, invirad i ett överkast.
Som nästan alltid finns frågetecken och spår som pekar mot polisens inblandning. De bågformade märkena på Lilias armar stämmer med handklovar. Två vittnen säger sig ha larmat sedan de sett Lilia försöka fly ur en kontorsbyggnad, naken från midjan. Polisen förnekar att de fått en sådan anmälan. Pubeshår på Lilias krop försvann från polisens bevissamling och kunde inte undersökas.
Och så vidare.
För Marisela blev det nödvändigt att påtala myndigheternas försumligheter och ointresse för mordutredningar som den om Lilia. Andra familjer anslöt sig till henne och resultatet blev organisationen Nuestras Hijas de Regros a Casa (NHRC), som betyder ”Ge oss våra döttrar tillbaka”.
Snabbt blev det ett heltidsarbete att stötta familjer och driva opinion. Marisela fann också att det är viktigt att stödja efterlevande barn till mördade kvinnor, som behöver bearbeta sina upplevelser. Regelbundet träffas ungefär femtio barn. Marisela arrangerar sommarläger och andra aktiviteter.
– Målet är att de ska kunna växa upp utan bitterhet, säger hon.
En mammaaktivist avrättades månaden före på öppen gata i provinshuvudstaden, medan hon protesterade mot att hennes dotters misstänkte mördare släppts.
En annan uppgift för organisationen är att söka efter försvunna, och ibland lyckas de. För några år sedan hittade de med hjälp av vittnens beskrivning av en skåpbil, rätt hus där en 16-årig flicka satt bunden, våldtagen men vid liv.
– Kidnappningarna och dödandet fortsätter, säger Marisela, men tillvägagångssättet verkar ha ändrats, från välplanerade mord till mer spontana brott.
Mariselas arbete är livsfarligt. Vid vårt möte i januari 2011 har hoten mot henne trappats upp. En annan mammaaktivist avrättades månaden före på öppen gata i provinshuvudstaden, medan hon protesterade mot att hennes dotters misstänkte mördare släppts.
Alltför många i Juarez ogillar att Marisela fortsätter anmäla allt hon hör talas om och talar vitt och brett om kvinnomord, människosmuggling och människohandel. Brotten har förgreningar in i narkotikasyndikaten. Marisela berättar att det för några dagar sedan dök upp en blonderad medelålders kvinna på skolan där hon fortfarande arbetar ibland och framförde att torpeder har ögonen på henne. ”Du står på listan”, sa kvinnan och försvann.
Jag har lärt mig leva med rädsla.
– Jag har erbjudits livvakt av staten, säger Marisela, men det är ingen garanti. Om någon vill mörda mig kommer de att göra det. Enklast skadar de oss genom våra familjer.
Mariselas svärson mördades i november 2010, och familjen misstänker att han misstogs för Mariselas son. Vittnen uppger sig ha sett maskerade män kliva ur en polisbil, men ingen utredning pågår.
– De hann vara gifta i åtta månader, säger Marisela sorgset.
Du är mycket modig, säger vi.
– Inte särskilt, svarar Marisela. Men jag har lärt mig leva med rädsla. Jag har tänkt mycket på det här och min familj tycker som jag, de står bakom mig. Jag tänker fortsätta.
Fotnot: Marisela Ortiz Rivera flydde våren 2011 med sin familj. till USA. Hennes vän och kollega Norma Andrade blev beskjuten i samma år, men överlevde. Marisela skriver i ett mejl: ”Det gör ont att lämna mitt hem, att vara långt från mitt jobb och min familj, mitt folk och mina husdjur... från allt som det tog oss år att bygga... Jag hoppas bara att saker och ting ändras en vacker dag och att jag på avstånd kan fortsätta arbeta för freden som vi behöver. En stor kram och min respekt för ert jobb med att informera. Vi behöver många som er!”
