”Inte förrän de bestämt sig att överleva kan man påbörja en utbildning.”
Namn: Maison Dorcas
Gör: Slussar ut Panzisjukhusets våldsutsatta patienter i samhället.
– De flesta har flytt från konfliktområden och har aldrig gått i skola över huvud taget, säger Zawadi Nabintu, chef för Maison Dorcas. Det är viktigt att de lär sig läsa, skriva och räkna. Grundutbildningen blandar vi med familjeplanering, barnavård, information om hiv/aids och annat nödvändigt. Kvinnorna är så angelägna att lära sig.
Hon presenterar oss för en gammal kvinna som flyttat ut från området och försörjer sig genom att sälja bananer och tomater, men som fortfarande kommer varje dag för att fortsätta i skolan. På ryggen bär kvinnan en hel stock ljusgröna bananer.
– Inför presidentvalet i höstas fick vi skynda på utbildningen, säger Mama Zawadi, som hon kallas av alla. Kvinnorna ville kunna skriva namnet på den president de tänkte rösta på.
Efter grundskolan vidtar yrkesutbildningen. Kvinnorna får välja om de vill lära sig binda korgar, göra tvål, sy kläder eller brodera. I broderisalen säljs dukar som föreställer det kongolesiska folkets lidande: lyckliga människor som brukar jorden tills grönklädda män med höjda vapen kommer stormande för att våldta, mörda och plundra. Nästa broderi visar människor på flykt, i tältläger. Längst ner till höger på duken glider en båt ut från land, mot en hoppfull framtid.
Många av dem som kommer till Dorcas efter att ha blivit medicinskt färdigbehandlade på Panzisjukhuset har inget hem.
Många av dem som kommer till Dorcas efter att ha blivit medicinskt färdigbehandlade på Panzisjukhuset har inget hem. Deras familjer, ibland hela byar, har förskjutit dem. Om de dessutom har fått barn med en våldtäktsman kan även barnen vara utsatta för fara. ”Ett barn till en orm är också en orm”.
– I början hade vi en gräns på tre månader. Ingen skulle få stanna här längre, berättar Mama Zawadi. Det fungerade inte. Nu lämnar en del kvinnor oss efter tre veckor medan andra stannar i flera år. Vissa vill inte leva alls. De sitter bara och vill ingenting. Inte förrän de bestämt sig att överleva kan man påbörja en utbildning.
Mapendo N’Zonga är 33 år och arbetar på Dorcas. Det är sju år sedan hennes man dödades och hon kidnappades av milismän. Hon lyckades rymma och kom till sist till Panzisjukhuset, och sedan till Dorcas.
– Jag arbetar som instruktör i korgflätning här, och jag är äntligen lycklig. Jag tjänar pengar, kan betala min hyra och försörja mig. Dorcas är det bästa som har hänt mig.
Kvinnorna får låna små summor, till att börja med var det bara 30 dollar, för att köpa tyg, eller skaffa småsaker att sälja, eller betala en skolavgift.
Dorcas har byggt små hus i närheten. Dit kan de kvinnor bosätta sig som klarar av att flytta, men ingen familj har att återvända till.
– Ett 30–tal kvinnor med barn bor i våra två huskomplex, men totalt stödjer vi 300 kvinnor varje månad, på olika sätt.
Mikrolån är en metod. Kvinnorna får låna små summor, till att börja med var det bara 30 dollar, för att köpa tyg, eller skaffa småsaker att sälja, eller betala en skolavgift.
– En av våra bidragsgivare krävde att vi skulle låna ut till män också, säger Mama Zawadi, men det har vi slutat med. Männen nöjde sig inte med de 30 eller 50 dollar som var startlånet utan krävde 150 eller mer. Och sedan betalade de inte tillbaka! Nej, vi håller oss till kvinnorna. Dem kan vi lita på.
Vi går runt i de välstädade sovrummen. Myggnäten hänger över våningssängarna och allas privata ägodelar är ihopstuvade i lådor och väskor. Ikväll väntar Mama Zawadi på en ny gäst. Hon är ett våldtäktsoffer som behandlats på Panzisjukhuset. I likhet med många andra har hennes man varit tveksam till att ta hem henne, men när han till sist sa ja, och hustrun skulle flytta hem igen, insåg hon att han tagit sig en ny fru. Dessutom är den våldtagna hivsmittad.
– Hon är oerhört bitter. Jag kan förstå henne. Hon kan nog inte flytta hem igen. Då behövs vi.
