kongo_survivor_mapendo.jpg

Mapendo
De kommer alltid på natten. Kanske visste de att min man handlade med guld. Antagligen trodde de att vi hade mycket pengar. De var nio män och alla hade vapen. Tre gick in i vårt hus och tre in i svärföräldrarnas. De andra vaktade. De tog allt vi ägde och sedan våldtog tre av dem mig och de andra tre gav sig på min svägerska.

”Vem som helst fick våldta oss, när som helst.”


Namn:
Mapendo
Ålder:
33 

Min man som stod fastbunden
och tvingades se på våldtäkten skrek högt. Då sköt de honom. Det blev ett stort hål i ryggen. Jag försökte slita mig loss men en av våldtäktsmännen högg mig i foten med sin bajonett.

Efter mordet tvingades min svägerska och jag att följa med dem. Vi gick i tre nätter innan vi var framme vid lägret. Jag bar mitt nyfödda barn. I tre månader var jag fånge i gerillans läger. Vi var ett 30-tal kvinnor och många barn. Vi behandlades sämre än slavar. Vem som helst kunde våldta oss när som helst. Vi fick arbeta hårt och möttes bara av förolämpningar. När lägret attackerades av en annan milisgrupp släpptes jag men då hade både min pojke och min svägerska dött av alla umbäranden. När mitt barn dog fick han inte ens en riktig begravning. De bara kastade ut kroppen i skogen.

När mitt barn dog fick han inte ens en riktig begravning. De bara kastade ut kroppen i skogen.

När jag blev fri gick jag inte tillbaka till byn. Min man var ju död och jag skämdes. Sedan var jag rädd att bli utstött. Folk berättade om Panzisjukhuset och där behandlades jag för olika sexuellt överförda sjukdomar. Men jag var inte gravid och jag hade inte blivit hiv-smittad.
När jag skrevs ut från sjukhuset fick jag flytta till Dorcas. Där lärde jag mig bland annat att fläta korgar av plastband. Jag var duktig och nu har jag fått anställning som utbildare i korgflätning.

Fem månader efter jag lämnat djungeln kunde jag hämta min dotter i byn. Vi bor här i Bukavu nu. Jag har gift om mig och fått en son med min nye man. Med hjälp av Dorcas mikrokreditsystem har jag kunnat låna pengar och hyra ett eget hus. Jag är lycklig. Att arbeta och att ha en ny familj hjälper mig att glömma. Men min man känner inte till hela min historia. Han vet att min förste man dödades i en attack. Det andra tänker jag inte berätta. Det är en mörk period i mitt liv.