kongo_changer_hospital_1.jpg

Panzisjukhuset behandlar bland andra kvinnor som utsatts för våld i krig.

kongo_changer_hospital_2.jpg

En operation för att laga en fistel, ett stort läckage i underlivet

kongo_changer_hospital_3.jpg

Kö för ultraljudsundersökning.

kongo_changer_hospital_4.jpg

kongo_changer_panzi_2upd.jpg

Dans- och trumterapi

kongo_changer_hospital_6.jpg

Dans - och trumterapi

kongo_changer_hospital_7.jpg

Barn leker medan deras mammor får vård

kongo_changer_hospital_8.jpg

kongo_changer_hospital_9.jpg

Doktor Mukwege är Panzisjukhusets grundare och eldsjäl.

kongo_changer_hospital_10.jpg

kongo_changer_hospital_11.jpg

Doktor Mukwege opererar

kongo_changer_hospital_12.jpg

kongo_changer_hospital_14.jpg

Doktor Nene vid ultraljudsapparaten

kongo_changer_hospital_13.jpg

Ultraljud för att diagnostisera magbesvär.

kongo_changer_hospital_15.jpg

Även personalen deltar i dansterapin.

kongo_changer_panzi_1upd.jpg

Panzisjukhuset
Doktor Denis Mukwege styr upp glasögonen och tänjer försiktigt den bakre slidväggen medan han lyfter upp framväggen med en spatel. Han måste se ordentligt.

”Skulle en lejonhanne förstöra en lejonhonas underliv? Det är otänkbart. ”


Namn:
Panzisjukhuset
Gör:
Behandlar överlevare för sexuellt våld och kvinnor med svåra gynekologiska besvär.

Operationssalen har stora fönster som släpper in dagsljuset. I Bukavu, Kongo, kan man inte lita på att elektriciteten alltid fungerar. Fisteln som doktor Mukwege håller på att operera sitter långt inne, det är svårt att komma åt. Ska han kunna hjälpa kvinnan som med vidöppna ögon stirrar mot taket på andra sidan operationsskynket? Hon har ont och är rädd och han vill inte plåga henne i onödan.

Han vet att hela hennes framtid kan bero på om han lyckas. Fistel betyder att underlivet trasats sönder, oftast på grund av en förlossning som gått snett. Om barnet fastnar på väg ut kan mellanväggarna mellan slidan, urinblåsan och ändtarmen gå sönder, och hon börjar läcka och lukta. Hon kan få svårt att ha ett normalt sexliv, och att föda barn.

En kongolesisk kvinna som inte kan ha sex eller få barn är ingen riktig kvinna längre. Vissa går inte att bota helt och hållet. Även när doktor Mukwege gjort allt som står i mänsklig makt kan kvinnorna vägra åka hem. De har inte längre något liv, de kommer att bli retade och utstötta, ofta vill mannen inte ta tillbaka dem. Vad återstår då, förutom att parkera sig på bänken utanför den berömde gynekologens tjänsterum och hoppas?

Sedan projektet startade 2004, har man behandlat mer än 35 000 överlevare för sexuellt våld.

Panzisjukhuset gjorde sig först känt som ”fistulasjukhuset” när det startade 1999, men krigets offer kom att uppta allt fler av sängplatserna. Sönderskurna, våldtagna, traumatiserade kvinnor letade sig fram till det prydliga sjukhusområdet. Många av dem hade blivit bortkörda från sin familj. Den kvinna som ”blivit hustru till” en våldtäktsman, eller i värsta fall fött hans barn, förskjuts skrämmande ofta. När det var som värst, 2004,  utgjorde de 77 procent av alla patienter på avdelningen för kvinnliga överlevare av sexuellt våld (SSV - Survivors of Sexual Violence). Idag har siffran sjunkit till 50 procent. De militära attackerna är färre och det finns fler behandlande sjukhus.
Sedan projektet startade 2004, har man behandlat mer än 35 000 överlevare för sexuellt våld.

Även fistelpatienterna, som den skräckslagna kvinnan på operationsbordet, kan ses som krigets offer. Mängder av hälsocentraler runt om i landet har tvingats slå igen av säkerhetsskäl. Det har alltid varit svårt att få medicinsk vård vid komplicerade förlossningar i Kongo. På många platser är det idag helt omöjligt.

Han beskriver de uniformerade våldtäktsmännen som 'värre än djur'.

För doktor Denis Mukwege hänger allt ihop. Synen på kvinnor som underordnade, med den enda uppgiften att föda och ta hand om barn – ja, sköta det mesta av arbetet också, förstås – gör honom rasande. Han talar om kvinnors rätt till orgasm – och tolken översätter försiktigt till ”sexuell tillfredsställelse”. Han beskriver de uniformerade våldtäktsmännen som ”värre än djur”:
– Skulle en lejonhanne förstöra en lejonhonas underliv. Det är otänkbart.

De patienter som vi efter en hel del förhandlande får prata med är offer för både militärt och civilt våld. Den lilla minikvinnan Judith är född med en muskelsjukdom och stor som en åttaåring. Hon våldtogs av två civila banditer på väg hem från kyrkan. Hon vågade först inte berätta eftersom hon skämdes, men till sist gick det inte att förneka faktum. Hur skulle hennes lilla kropp kunna klara en graviditet och en förlossning? På Panzisjukhuset gick det. För en vecka sedan förlöstes hon med kejsarsnitt. Pojken är helt frisk, och mycket vacker, säger hans stolta mamma.

Han talar om kvinnors rätt till orgasm – och tolken översätter försiktigt till 'sexuell tillfredsställelse'.

Sjukhuset har 416 sängplatser och tar en vanlig månad emot 1650 patienter. Ungefär hälften av patienterna hamnar på SSV–projektet som drivs med pengar från den svenska pingstmissionen PMU och EU–kommissionens humanitära biståndsorgan (European Commission Humanitarian Aid) . Resten är ett vanligt sjukhus som vårdar både kvinnor och män och där patienterna får betala.

De flesta kvinnorSSV blir kvar på sjukhuset länge. Vårdtiden kan variera mellan 10 dagar och många månader. En fistelpatient stannar normalt i tre månader. En del vill inte åka hem efter avslutad behandling. Vissa kan helt enkelt inte.
– De som inte är välkomna hem erbjuder vi ett transitboende hos Dorcas där de hinner landa och fundera över sin framtid, berättar doktor Nene Rukunghu som koordinerar vården på SSV–avdelningen. Där får de också utbildning, både i att läsa, skriva och räkna och direkt yrkesutbildning.

Bara under det senaste året har vi lyckats driva 141 fall till domstol och i 55 fall har vi fått fällande domar.

I ett litet rum på sjukhuset finns det juridiska projektet. Hit kan kvinnor komma för att få hjälp med polisanmälningar, arvsfrågor, egendomstvister osv. Om en man till exempel övergivit sin fru och sina barn har han fortfarande försörjningsplikt, enligt kongolesisk lag. I åtta olika byar har Panzi ”kvinnorättshus” där specialutbildade rådgivare söker upp och tar emot våldsoffer.
– Bara under det senaste året har vi lyckats driva 141 fall till domstol och i 55 fall har vi fått fällande domar, säger juristen Yvette Kabuo stolt.

Trummor hörs från en dunge på sjukhusområdet. Den kringresande musik– och teatergruppen besöker sjukhuset varannan vecka. Patienterna i de färggranna klänningarna samlas i en gungande ring. I mitten hälsar socialassistenten Yvette Bunvanja välkommen:
– Vi bär alla på problem, jag också. Men glädje, musik och sång hjälper oss att bära våra bördor. Är ni där?
– Ja vi är här! svarar kvinnorna i kör.
– När ni hör trumman blir ni glada.
– Ja!

Hur säger kossan? Muhuhu! Vad gör kossan? Stångas med hornen.

Så tar 1,5 timmes dans– och sånglek vid. ”Hur säger tuppen? Kuckeliku! Hur gör tuppen? Burrar upp fjädrarna!” Andra änden av den stora ringen svarar, i sång och dans: ”Hur säger kossan? Muhuhu! Vad gör kossan? Stångas med hornen.”
Spänningar släpper, ett gäng nyopererade som inte orkar stå sitter på en bänk och bräker och kacklar, alla skrattar.
Efteråt berättar socialassistenten Yvette om andra terapiformer:
– När en patient kommer in blir hon medicinskt undersökt och får sedan träffa psykologen. Beroende på vad kvinnan varit med om erbjuder vi olika terapiformer: gruppterapi, enskilda samtal eller ”berättelse–terapi”.

Berättelsen, som kvinnan själv står för, illustreras längs en livslinje (ett rep) och med glädjeämnen (blommor) och sorger (stenar).
– När patienten kommer till de största stenarna brukar hon försöka undvika dem. Min uppgift är att få henne att orkar lyfta även de stenarna. Det är svårt. I vår kultur finns ingen tradition att tala om problem, eller att tänka i psykologiska termer. Enligt Bashi–stammens regler ska kvinnor över huvud taget inte tala offentligt.

Yvette har gått många utbildningar och har lätt att prata om våldtäkter och sönderskurna underliv. Andras våldtäkter, alltså. För när vi frågar varför ingen i Kongo talar om det ”vanliga” partnervåldet, att äkta män slår och våldtar sina fruar, ler hon sorgset:
– Dit var vi inte kommit ännu. Inte ens vi som arbetar med frågan. Om min man kommer hem och är full och slår mig skulle jag aldrig berätta det. I våra privata liv har vi bara tagit några få steg.
– Det enda goda med alla övergrepp under kriget, säger doktor Denis Mukwege, är att man äntligen börjat tala om våldet. Fler civila våldtäkter anmäls, när gärningsmannen till exempel är en granne eller lärare. Men fortfarande är det som händer i familjen ”privat”. Fortfarande ses kvinnor som objekt för männen lust, utan egna rättigheter. Vi har mycket kvar att göra