”Samtal kan vara bättre än all världens medicin.”
Namn: CAMPS (Centre D’Assistance Medico–Psychosociale)
Gör: Ger psykosocialt stöd till våldsutsatta familjer i Södra Kivu.
Vi tror att vi är på väg till en byledare som ska ge oss befolkningsstatistik över Kavumuområdet. Jeepen stannar på kostigen, den kommer inte längre. Nu får vi gå. En remsa upptrampad stig mellan höga bananplantor. Det är märkvärdigt tyst. Vi vet att detta är ett område där många gerillaattacker, främst från hutu–milis, utförts. Kanske är det därför vi tycker att fridfullheten är lite skrämmande.
Så kommer vi fram och den äldre mannen som möter oss hade ingen bystatistik.
Istället visade han en djup oläkt skåra på ena armen. Den fick han vid attacken när soldaterna band honom innan de stal allt han ägde och våldtog hans båda gravida svärdöttrar.
Den ena svärdottern hälsar snabbt på oss men försvinner sedan in i grönskan. Vill inte prata. Den andra svärdottern ligger fortfarande på Panzisjukhuset. Kanske har fostret skadats.
När hände det?
Natten till förra onsdagen.
I förra veckan! På den plats där vi står. Plötsligt blir allt fasansfullt verkligt.
Allt som drabbade människor, och som inte direkt kunde förklaras som en kroppslig skada eller sjukdom, ansågs komma via någon form av häxeri.
I Kavumodistriktet bor 3 000 kvinnor och ca 4000 halvvuxna flickor. Här tog CAMPS under 2011 emot 332 våldtagna, och mörkertalet är naturligtvis stort.
Justin Kabanga är professor i psykologi och koordinator för CAMP:s arbete runt om i Södra Kivu. Han förklarar att psykiska problem av tradition knappast existerat på östra Kongos landsbygd.
– Allt som drabbade människor, och som inte direkt kunde förklaras som en kroppslig skada eller sjukdom, ansågs komma via någon form av häxeri. Posttraumatisk stress berodde på att någon satt en ond ande på personen, eller på annat sätt sysslat med svart magi.
– Att kroppen och själen reagerar på extrem stress, och att det är alldeles normalt – det kom som en lättnad för alla dessa människor som känt, men inte kunnat tala om saken. Våldsutsatta kvinnor som kom till våra lyssnar–hus och fick tala om sina problem förstod att det kunde hjälpa att berätta. Att samtal kunde vara bättre än all världens medicin.
– Problemet var att de ofta fick återfall i depression och ångest när de kom tillbaka hem. Omgivningen såg dem som ”smutsiga”, människor som inte längre hade rätt att leva tillsammans med andra.
– Då blev vi tvungna att ge oss ut och prata med människor. Byborna och familjerna gjorde sig ju skyldiga till samma orätt som våldtäktsmännen. De dödade sina kvinnor en andra gång.
Våldsutsatta kvinnor som kom till våra lyssnar–hus och fick tala om sina problem förstod att det kunde hjälpa att berätta.
Vi åker med CAMPS till byn Kamakombe, till ett skolinformationsmöte om den nya lagen om sexuellt våld. Ett 50–tal högstadieelever har samlats utanför skolhuset som knappt har några innerväggar. En lärare går omkring med en pinne och slår på de elever som pratar, och vispar efter de smutsiga småbarnen som finns överallt och är snabba som vesslor. En ung kvinna i glänsande vit klänning, praktikant från Landsbygdsutvecklingsuniversitetet visar bilder på olika typer av sexuellt våld.
Eleverna som verkar vara mellan 11 och 19 år, lyssnar engagerat. En del information intresserar dem mer än annat, som att ett våldtäktsoffer kan få ett ”pep kit” som hindrar graviditet och hivsmitta, under förutsättning att hon kommer till CAMPS–kontoret inom 72 timmar (”Måste det handla om våldtäkt?” frågar en storvuxen kille med ett leende). Att lagen kallar det våldtäkt när en gift man tvingar sig till sex med sin fru måste upprepas flera gånger.
De flesta av eleverna har knappt talat om sex förr, och definitivt inte med vuxna. Dimanche är en 18–årig ung man som ställer många frågor. Han har egna hemska erfarenheter av våld. I juli 2007 kom en beväpnad grupp till hans familj. Hans syster gjorde motstånd när soldaterna försökte våldta henne. De mördade henne. Dimanche som såg allt har inte fått någon hjälp. Han mår inte bra.
Faktum är att vi fått en chans. Vi kan börja från början och skapa ett samhälle utan diskriminering av kvinnor.
Professor Kabanga anser att allt hänger ihop och handlar om kvinnors underordning i det traditionella Kongo. Man har kunnat komma åt mäns självkänsla, ja hela samhällen, genom att ge sig på deras ”ägodelar”, kvinnorna. De militära övergreppen har spritt sig även till det civila samhället. Människor har sett allt för många grova övergrepp och de traditionella tabugränserna har överträtts.
– De gamla traditionerna var absolut inte bra, säger professor Justin Kabanga. Så finns till exempel 16 olika förbud enligt den nya sexualbrottslagen. Flera av dem, som förbudet mot barnäktenskap, accepteras inte av traditionen. Faktum är att vi fått en chans. Vi kan börja från början och skapa ett samhälle utan diskriminering av kvinnor.
