”Vi behövde speciella stationer och poliser som utbildats för att kunna lyssna och förstå.”
Namn: Kvinnopolisstationerna
Gör: Tar emot anmälningar och utreder brott som drabbar kvinnor i relationer.
– Kvinnorna skrämdes bort. Våld i den privata sfären ansågs inte vara något som samhället skulle lägga sig i.
Marta Rocha tar emot i sitt chefsrum hos civilpolisen, i blommig klänning och högklackade skor. Innan hon ska fotograferas målar hon noggrant läpparna. Marta Rocha har avancerat till en av de högsta befattningarna inom Rio de Janeiros polisväsende och klär sig mycket feminint, liksom de flesta andra kvinnliga poliser vi möter. Polischef
Rocha är ansedd och respekterad, och mordet på en tuff kvinnlig domare kräver egentligen all hennes tid. Marta Rocha är övertygad om att det är poliser som ligger bakom avrättningen. Men hennes hjärta klappar för kvinnopolisstationerna. Alltså tar hon emot oss.
– Det finns ett gammalt brasilianskt ordspråk som säger ”man sticker inte en sked mellan man och kvinna” – detta oavsett hur våldet såg ut – för ”den som älskar dödar inte”.
– Poliserna var varken bättre eller sämre än samhället omkring dem. Den allmänna uppfattningen var att ingen skulle lägga sig i. Vi behövde speciella stationer och poliser som utbildats för att kunna lyssna och förstå. Det fungerade. Antalet anmälningar ökade snabbt.
En kvinna kom och berättade att hennes man hotat henne med kniv. Han var fortfarande hemma och vi gick dit. Jag grep honom själv.
Egentligen ska kvinnopolisstationer finnas överallt, i hela landet, men delstaterna har varit mer eller mindre ambitiösa. Flest stationer finns i storstäderna, i staten Rio de Janeiro tio, där två nya är på väg att öppnas. I Rio finns dessutom fem speciella kvinnodomstolar och – sedan ett drygt år tillbaka – en mobil kvinnopolisbuss som åker runt till områden som saknar kvinnopolisstationer.
– Jag åkte med dem en gång, berättar Marta Rocha stolt. En kvinna kom och berättade att hennes man hotat henne med kniv. Han var fortfarande hemma och vi gick dit. Jag grep honom själv.
Nästa dag åker vi med kvinnopolisbussen till förorten Paracambi. Torget har invaderats av olika statliga och kommunala institutioner och en del frivilligorganisationer. En jättelik musikanläggning dånar fram sambarytmer. I en lång kö väntar folk på att få ID-kort, en miljöorganisation delar ut plantor och amningshjälpen ger goda råd.
Utanför bussen står ett litet bord med en spetsduk. Broschyrer om ”Maria Da Penha-lagen” ligger på bordet. Det är mycket varmt. Två kvinnliga poliser, chefen Waliska dos Santos Garcez och Leni Alves Piranga, bjuder in kvinnor som vill prata. Två manliga poliser är också med, både som vakter, om det skulle bli bråkigt, och för att kunna göra kontroller via bussens datorer och mobila bredband.
Kanske är detta ett första steg i en process som kan leda till en polisanmälan.
Den första besökaren är en mamma i 30-årsåldern med fem barn. Hela familjen tränger sig in i bussen. Mamman tar en broschyr och ställer några opersonliga frågor. Kanske vill barnen bara se hur det ser ut i bussen, kanske är detta ett första steg i en process som kan leda till en polisanmälan.
Nästa besöksgrupp kommer från en lokal kvinnogrupp. De vill klaga på den lokala polisen som inte sköter sitt arbete. De skulle vilja ha en lokal kvinnopolisstation, inte bara besök av bussen då och då.
Tre unga flickor stormar in. De känner till den nya lagen men har också hört att det inte är någon idé att anmäla – det tar så lång tid att komma till rättegång.
– Nej, det är olika från gång till gång, säger polisstationschefen Waliska dos Santos Garcez.
Det är kanske sant men hon vet att det långsamma rättssystemet är ett jätteproblem. Det kan ta åtta år för ett åtal att ens nå domstolen, och även efter en dom är det möjligt att överklaga.
Flickorna har sett mycket våld.
– Min syster hittade bevis för att hennes man varit otrogen och det ledde till slagsmål. När han lämnade huset låg min syster stilla på golvet. Hon klarade sig, fick bara blåmärken och hon anmälde honom inte. Jag såg alltihop.
Vi besöker kvinnopolisstationen, DEAM (Delegacia Especializadas á Atendimento a Mulher) i centrala Rio. Chefen, Célia Silva Rosa, berättar att de flesta poliser som arbetar på stationen är män, men att alla får återkommande utbildning i våldets mekanismer. Stationen är öppen dygnet runt, men jourpoliserna får ofta sova på nätterna.
– Det är inte så många som bor här i centrum. De flesta kommer hit på måndagar och tisdagar, i samband med att de ska till jobbet.
De flesta poliser som arbetar på stationen är män, alla får återkommande utbildning i våldets mekanismer.
Nu är det tisdag och fullt på väntrumsstolarna innanför den stora skyltfönsterliknande entrén. Öppenhet är viktig för brasilianska polisstationer. Under många år av diktatur och polisbrutalitet torterades och misshandlades tusentals oskyldiga bakom stängda polisdörrar. Nu ska allt vara öppet och genomsiktligt. Ingen verkar bekymrad över att folk på gatan kan se vilka som väntar.
– Det är inte de rika kvinnorna som kommer hit, konstaterar polischefen.
Mirela är i 30-årsåldern. Hon har kommit för att anmäla sin senaste pojkvän som trakasserar henne med telefonsamtal och SMS sedan hon slängt ut honom.
– Han har aldrig slagit mig, men jag är rädd för honom. Jag vet vad han kan göra och vad han har gjort med andra.
Hon har dåliga erfarenheter. Den pojkvän hon hade för fem år sedan misshandlade henne och när hon lämnade honom, rädd att han skulle döda henne, hotade han henne. ”Om du sätter mig i fängelse har jag kompisar…”
– Då anmälde jag aldrig. Nu vill jag göra det.
När hon pratat med polismannen är hon lite besviken. Hoten har inte varit tillräckligt tydliga och faller inte under Maria Da Penha-lagen. De betraktas som mindre brott och kommer att hanteras i en speciell domstol för småbrott. Men polisen var bra och tog henne på allvar.
– Killen kommer att kallas till förhör. Jag har visat att jag menar allvar.
